Day: 1 August 2023

Alltså, andra riktiga arbetsdagen. Ingen jättesuccé. En massa musiker ramlar in och stör. Sådana har ingen som helst förståelse för att gamla ocoola gubbar behöver jobba. När jag kört dem på porten är det en journalist som skall underhållas och efter hen behöver katten lite uppmärksamhet. Det är inte lätt att vara ocool gubbe i tider som dessa inte.

Men man får såklart skylla sig själv.

Som alltid.

Egentligen försöker jag alltså hitta tråden jag lämnade lös och ledig för sisådär fyra veckor sedan. Den som nu slitit sig där den då låg tryggt och stadigt på sin plattform. Fast känner ingen större oro. Det får ta den tid det tar. Till slut får jag tag på den. Som alltid.

Annars händer inte mycket här idag. Några tvättmaskiner skall tömmas och tvätt hängas. Det är väl allt. Inte ens post kommer det denna dag. Den nya tiden har slagit till där med. Men ute faller postapokalyptiskt regn i ett försök till tröst. Men ändå ingen ide att vandra tre varv kring huset heller således. Då blir man blöt. I min ålder vill man bli det så sällan som det går. En del av förfallet och känslighetens spökerier.

Det är skolbarnens tid det här. De samlas i centralorterna och träffas igen efter sommaren. Lek och ung kärlek och en och annan uppeldad skola (av misstag) följer i samlingarnas spår. De onda magarnas tid också såklart. För barnen som inte hör till. Dem vi alla borde rädda för att vi lever i en värld som borde vara bättre och fri från barn med onda magar eftersom olika ändå är bäst. Men tiden är deras. Innan allvaret tar tag och leder in i likformarmaskineriet.

Nästa höjdpunkt i en ocool gubbes liv är väl själva frånfället. Är väl inte värre än sista skolavslutningen, lumpen, universitetet, etc. Allt det där ledde in i det okända. Förgicks av viss nervositet. Men man klarade av det. Man är alltså van och vet att saker blir som dom blir. Dessutom har man ju både kamrater och annat folk som redan hanterat den där sista showen och gjort det bra. Ja det finns väl inte en enda en egentligen som inte gjort bra ifrån sig i det fallet. Alla har lyckats så varför skulle man själv misslyckas som den förste… nåja andre… han, Jesus misslyckades ju å det grövsta. Det är alltid någon. Undrar gör jag om han hade ont i magen.

Kanske.

Kanske inte.

Första augusti. Smaka på den. Visst luktar det lite död. Ja åtminstone vila. Ändå är de två bästa månaderna här nu. Augusti och september är mina favoritmånader. Eller har varit. De senaste åren har juni och juli också lagts till där. Förr tyckte man det var för varmt då. Nu för kallt eller lagom. Men hösten. Den tidiga. Fintider.

Jag tror att det mest har att göra med att ett visst mått av melankoli hänger ihop med den här tiden. Där i den trivs jag bäst. Föddes aldrig – och växte inte ens upp till – som en sådan där glad prick.

Fast det handlar också såklart om uppstart. Det är den här tiden som man startar upp större projekt. Skolåret hänger kvar i en hela vägen fram till döden. Jag vet att jag inte är ensam om det där. Så ser det ut överallt. Känns lite fånigt att det är så egentligen. Vuxna människor beter sig som förstaklassare.

Nu sitter jag här med en tekopp. Ute regnar det. Skall visst gråtas från himlen hela veckan. Ja veckan efter det också. Översvämningar i lågländerna är att vänta kan man tänka sig. Vi på kullarna får istället oroa oss för att spolas bort. Ett år var det faktiskt nära. Grannens hela uppfart rann ner till byvägen. Inatt gjordes också ett försök. Öppen himmel. Han/hon/det/Guds raseri. Ja det känns så. Vatten. Men nattens skyfall höll inte i sig länge nog för förstörelse. Den återstår. Armageddon – nåd – som vi ropar då. Vi små.

K börjar att arbeta idag igen. På det ena av sina jobb i all fall. Biblioteket. Tid går snabbt. Ändå har de fyra veckorna ledigt i år verkligen känts som fyra veckor. Det är både K och jag ense om. Stor vila har avnjutits. Dessutom har vi nog ätit ute oftare än vad i alla fall jag gjort i ett helt liv. En lyx att skriva hem om.

Men nu är det alltså oxdragarveckor föröver. Ingen vettig ledighet förrän framåt jul om man nu inte råkar vara älgjägare. Jag gillar såklart det också. Förr ännu mer. Nu för tiden kan jag alltså njuta också av fyra veckors ledighet. Förr pirrade det i mig varje ledig timme och jag längtade tillbaks till projekten. En sjukdom såklart. Men kärlek och ett kall också. Idag anses sådant där vara dumt för alla utom idrottsstjärnor. Möjligen kan en och annan bliven miljardär klara sig undan med några års intensivt jobbande före kontosaldohöjningen också. Fast lite konstig anses man om man jobbar istället för att casino/aktie spelar för att säkra sin framtid. I alla fall om jobbet inte är bra betalt och det inte krävs utbildning och en massa nedlagd tid för att få det.

Men full av förtröstan går jag in i augusti. Bromsar är tillslagna för att hålla kvar så mycket som det går av den här tiden. Det får gärna snigla på. Vinter orkar jag inte tänka på men det är ändå den här tiden som tanken att julen kanske ändå kan bli rätt mysig smyger sig på. Dags att spana efter julklappar alltså. Nåja. Se över värmesystem bör man däremot. Tror det inte är så mycket här i år. Renoverade det mesta i fjol. Fast några andra projekt ligger och hoppar otåligt runt omkring en. Tråkigt, känslan, sucken, det har det aldrig funnits tid för i mitt liv. Jag är oändligt tacksam för att jag fick den genen eller vad det nu är som håller elden brinnande där inne.