Categories
Betraktelser & Berättelse

Veckoslut

Sådåså, är det helg innan man hinner blinka. För det som vid pre åtta i morse kändes som måndag är nu vid pass arton fredag. Inget att göra åt således. Man får gå in i vilan. Eller fortsätta på den vägen, väl tränad av tidigare dagar därstädes. För några större åthävor har det inte varit här idag. Bara små försök. Men ibland är små försök bättre än ingenting. Det vet jag med bestämdhet av erfarenhet.

Gissar att soffan håller mig fången imorgon. Precis som den brukar en lördag om inte annat står uppskrivet på någon att-göra-lista. Ja visst ja. Det gör det. Står saker på att-göra-listor. Massor. Men tricket är enkelt. Man kan låta bli att läsa de där listorna. Ligga kvar som vilken Kronblom som helst där i soffan. Njuta helt omedveten om vad som står på dem.

Kvällen kräver hur som helst en film. Det kan inte hjälpas. Behöver en BRA film. Förhoppningsvis är Netflix behjälpliga där. Cineaster och HBO finns att falla tillbaks på om inte. Och jodå. Att se film är en helt ny upplevelse med en ny tv.

Men helg alltså. Härifrån. Hoppas du som läser detta också har en skön ditto. Njut. Liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse

King Sonic

Jag, Sluggo, Jompa, Tommy Lindberg och Ester

Vad är det med gamla hus och musiker? Men helt klart har man sett den här bildkompositionen mer än en gång.

King Sonic. Jompa och jag i samma band. Det kunde såklart omöjligen fungera. Men ett tag gjorde det ändå de. Så tuffa vi ser ut och så små och rädda vi var där inuti allesammans.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Första sättningen

Smygarn kallade vi honom. Han var från Bollnästrakten. Vi gick i samma klass på gymnasiet. Gitarrist I den första bandkonstellationen. Innan någon över huvudtaget (egentligen) kunde spela. Åtminstone en hel låt. Eller åtminstone samma låt samtidigt. Då när min förstärkare var en gammal bandspelare ärvd efter brorsan och en egenihopsnickrad högtalare. När Esters trumset var en virveltrumma och en baskagge.

Men smygaren? Jo han smög fram. Därför fick han heta det han hette. Tror han vad från Landafors. Rökte inte vanliga cigaretter som oss andra. Hans luktade sötare och var hemrullade. Ju fler han rökte ju mer smygande blev hans gång och desto längre blev hans solon. Efter några vändor försvann han. Tror han blev Peps Perssson senare. Var den skånska dialekten kom ifrån det vet jag inte. Men lika som bär var de.

Sluggo sjöng i den här uppsättningen. Han kunde inte spela något instrument. I alla fall står han där med en Sure mikrofon som jag ägde. Det där har jag inget minne av. Men den där mikrofonen var väl kopplad till den där bandspelaren den med så sången hördes väl aldrig. Senare skulle jag plåga hans vänsterhand så att han klarade av barreackord. Blod och tandagnissel men till slut satt det. Han avföll till dansbandsmusiken sen. Kär i guldfärgad Les Paul. Proffs.

Per på bas har tydligen både bas och förstärkare när bilden tas. Han fann kvinna och satsade på henne sen när vi andra fortsatte. Gud tog henne ifrån honom senare tror jag. Troligen som en gåva till Per. Vinstlott för honom och kanske för henne.

Själv tar jag bilden. Som vanligt. Min Gretch står lutad mot “förstärkaren”. Metallicgrön och skön. Oj så jag älskade den där första plankan. Eller egentligen inte. Jag älskade nog mer det den gjorde mig till.

Vi är i skyttepaviljongen här. Per hade kontakterna. Vi fick repa där. Inga stora pengar bytte ägare i det. En hundring kanske. Skyttepaviljongen användas till skytteföreningens fester. Den låg långt ut i skogen efter “Faluvägen“. Dans och samkväm. En snabbis med skyttekompisens fru bakom någon buske. Sådant. Liv för dem som var med i skytteföreningen.

Troligen har jag hoppas av gymnasiet här. Lämnat den där ekonomiska linjen som inte alls var mitt val. Gjort ett år som sångare i Zigana, Alfa, under det året. Så nära att bli danspjatt jag med. Men storböndernas söner, de andra i bandet, hade råd med grejer. Det hade inte jag. Så jag lämnade. Var väl tvungen. Slutade lifta veckovis Alfa – Edsbyn och tillbaks.

Men kanske är det här strax före. Troligen är det så. Om en månad står jag på Träförädlingens golv och träffar den skräckinjagande Ragnar för första gången. Han som sätter mig att måla den där maskinen. Möter verkligheten men överlever vistelsen tack vare att jag bestämt mig för att bli rockstjärna. Jodå, jag var så säker på det. Jag vet allt om att vara en Wannabe rockstjärna. Men tar mig vidare till slut. Frigör mig frånm de där drömmarna. Det går allt för många wannabe rockstjärnor kvar i de små byarna för att jag också skulle kunna få plats i deras trånga krets. Nej jag föraktar inte det där. Säjer HEJA. Världens bästa band som ingen har hört talas om” som Charlie skaldar och det är ju precis så det är. Så länge drömmen finns där är “wannabe” och att bara finnas OK. Kanske också bortanför och förbi den om man är ihärdig nog.

Men blev inte rockstjärna alltså. Blev bara en vanlig gubbe till slut. Inget återvändande i triumf till Edsbyn i limousin. Nope. Men lika bra var det då alltså att man åkte ifrån den drömmen. Man lärde sig det. Jag hade aldrig klarat av det där livet. Är för mycket på. Man måste lära sig ta innan man kan ge allt. Om inte har man till slut inget kvar att ge och att gå under är den enda räddning som återstår.

Men nyfödda här alltså. Det luktar bäbis om oss. Puder och blöjor.

Jompa och Snöken finns inte med här. Dom tillhör en annan bandkonstellation. Kanske är det redan till vintern efter den här sommaren som vi försöker smälta samman de både banden till ett. Jompa och jag som vatten och olja. Båda vill bestämma. Det går såklart inte. Inte en chans. Kaboooom så är vi två delar som aldrig igen gör ett försök att återförenas. Ändå vandrar vi nära varandra allesammans. Som ett.

“Längtar du tillbaks?” frågar någon. Inte en sekund måste jag såklart sanningsenligt svara. Men människorna. Drömmarna. Ja allt det där kan jag längta efter. Fast allt var svårare under den här tiden. Det var svårare att leva. Eller kanske var det för lätt. Men längta tillbaks… Nej det ligger inte för mig. Glad att jag fick vara med den här dagen i skyttepavilljongen är jag dock. De andra dagarna, repen, spelningarna, bråken också. Utan allt det där hade jag varit halv idag. Nu är ja väl åtminstone nära 80% strecket. Nog så.

Jompa är borta för alltid. Om smygarn lever det vet jag inte. Men Per (inte helt säker), Sluggo och Ester lever. Det vet jag. Ja och jag med. I princip i alla fall. Men gubbar hela gänget nu såklart. Vi har alla redan genomlevt den större delen av våra livsöden. I kamp och glädje. Orkar kanske lite till. Men alla befinner vi oss till och med för långt ifrån varandra mentalt för att ens gå på varandras begravningar. Den dagen det nu sker. Men vi möts i bland. Säger hej i en kassakö. Delar så mycket liv där i minnebankerna. Men “kul och ses” och ett “hej” är det som finns kvar uppe på ytan och är det vi säger till varandra innan vi var och en går vidare till vårt.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Tackar för ännu en dag

light sea dawn landscape
Photo by Alexandr Podvalny on Pexels.com

Ljus i öster. Sol på väg bakom berget. Men mörker ännu över kullen. Det känns som en måndagsmorgon men är fredagsmorgon. Det är ingen ordning på ledighetsdagarna och därav känslan av förvirring. Ingen ordning alls. Man får krampaktigt hålla styrkurs med hjälp av almanackan. Eller däremed åtminstone hålla reda på vilken dag det är så att man vet om affären är öppen eller ej. Om det kan komma post. Som behöver hämtas. Som kräver rörelse.

Fast dagar i mitt liv. Inte har det varit stor skillnad på dem under de flesta av år. Jag har jobbat både på de stora och de små dagarna. Fast nu igår var jag ledig. Något har hänt. Den sista tide har jag uppskattat de där dagarna av vilotid. Dagar när man kunnat gjort annat än att bara “knappa på”. Förfallet. Antagligen.

Varmgrader föröver och med dom vilda vindar. Vår orkansäsong ligger under den här tiden. Men det är byvind bara det där aggressiva. Medelenergin är ändå ganska låg. Det är inte det där potenta vrålandet som vid storm. Då man sitter inne och hukar. Går ut först när det mojnat och hoppas att skadorna på det man påstår sig äga inte är värre än att det går att hämta igen.

Charles Dickens huvudperson går mitt i natten förbi mentalsjukhuset. Han minns ett besök där och kvinnan som väntade sig ett dagligt besök av drottningen på en kaffetår. Dickens huvudperson, har drömt nästan samma sak under en av sina drömmar. Eller ännu mer utspacade saker. Där i natten känner han därför samhörighet med de intagna. Lika för lika. Vi ståt inte så långt ifrån varandra som vi ibland tror.

Jo, nog är drömmarna galna allt. De som de flesta har. Ju galnare drömmar man har om natten desto friskare är man i livet och i dagen antar jag. Lev ut nattens frihet i tankar och bojor och möjligheter så att du klarar av dagens begränsningar åsatta på varelsen, den som är du och jag, fastbunden i universums lagar.

Fast jag minns sällan mina drömmar. Antagligen lika bra, De få jag minns får mig alltid att fundera. De jag föddes med får mig att tro att min tid före födelseögonblicket var en bostad i helvetet. Mardrömmarnas och kallsvettens och “hjälp mig” som sällskap in i barndom.

Fredagsställer mig på vågen i ett försök att nå normalitet. Kräver mod. Sju kilo julöverflöd. Inte helt oväntat. Måste hanteras. Av erfarenhet vet jag att några av de där kilona är vätska (läs julmust). Den sipprar ur av sig själv över tid. Man behöver bara vänta. Men kvar ligger kilon som man måste anstränga sig för att bli av med. Varje år. Mitt i bästa semeltiden. Tyvärr. “Beach 2022 her I come” ropar man såklart entusiastiskt och drar in magen så länge.

Men en helt vanlig vardag i dag alltså. Fredag. Man bör jobba. Så här sitter jag. Redo med en kopp te och lillkatt. Behöver bara tända ljus och starta utvecklingsmiljö för att komma igång egentligen. Mail. Sociala-medier-läsande. Allt det där är avklarat. Så vad väntar man på. Sämre tider? Nej man väntar inte. Man tänder ljuset och kör!