Categories
Swedish

Hur ska batterier förvaras innan de lämnas till återvinning? – Ljusdal Energi

Gamla batterier ska återvinnas precis som till exempel plast, papp eller glas. Förvara dem på rätt sätt hemma, och undvik på så vis att de fattar eld.

Source: Hur ska batterier förvaras innan de lämnas till återvinning? – Ljusdal Energi

Bra råd. De flesta av oss har väl en låda batterier som skall lämnas in till återvinning sen…

Categories
Swedish

Red Farmers – MANIFESTATION FÖR UKRAINA!

Source: Red Farmers – MANIFESTATION FÖR UKRAINA!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Sol som värmer

landfill near trees
Photo by Leonid Danilov on Pexels.com

Man borde inte sitta här inne. Nope. Inte här där persiennerna är hårt neddragna. Där man måste stänga ute södersolen för att se vad set står på skärmarna. Den sol som till och med har börjar värma nu. Nej man borde inte sitta inne. Absolut inte.

Men jobb är jobb. Och det hjälper inte ens att jag planerar för en promenad innan lunch. Jobb glufsar i sig den också. Man försöker tänka att man kan ta den efter lunch istället, men annat kommer ivägen där också. Ja och sen blir det kväll och noll sol innan man kanske hittar en lucka. Då vill man såklart inte ens gå ut.

Livet som pensionär. Nä, inte så stor skillnad mot hur det var innan. Men promenerat mer har jag gjort tidigare. Behöver verkligen det nu också. Den här kroppen är i ett erbarmligt skick för tillfället. Behöver varje andetag av frisk luft den kan hitta och varje steg som kan tas.

Problemet är väl kanske mer att man är begränsad till en bypromenad nu på vintern. Bilar och folk. Det blir inte det där stillsamma vandrandet i tankar som man längtar efter. Bättre på sommarhalvåret. En stig. Jag. Skogen. Tankarna.

Gör ett nytt försök imorgon alltså. Eller alltså och alltså. Man hoppas att man kan ta sig i öret då och vandra ut en timme. För att man måste. För det gör man ju.

I allt annat är det gott. Någon idiot på Facebook använder min bild på sin (falska) profil. Det hoppas man en anmälan skall åtgärda. Svårt att hålla koll på dylikt när det finns miljarder användare. Någon med SD sympatier såklart som inte vågar stå för dom. Trash!

Men jobba var det.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Man får vandra på

black smoke coming from fire
Photo by Pixabay on Pexels.com

Liv som går vidare trotts en värld som står i brand igen. Det måst ju det. Det går inte på annat sätt. Så jag betalar räkningar. Fixar allt det där som skall fixas på löningsdag. Gluffs gluffs tar en stor tugga av lönekontot, men för ovanlighetens lämnas skapligt med smulor (ja jag tror att till och med smulorna är lite större nu) kvar till K och mig. Ovanligt. Lycka. En tillförsikt har krupit sig på en de senaste månaderna.

Åker ner till affären för att lösa in present från Fortum. Men slut där. Så, så var det med det. Inte ofta man får något gratis från det hållet. Köper lite blandat godis – som jag INTE borde äta – istället. som tröst. Dumt men troligen gott.

Jo gott. Smakat. Ärlighet varar längst…

Annars kodar jag här. Har avnjutit ännu en bra vecka på den punkten. Bra flöde. Fortfarande befinner jag mig i högnivåprogrammeingens värld som inte riktigt är min favoritvärld men just det här behöver göras. Gör inte jag det blir det inte gjort. Lite som att rensa avlopp. Ta tag i det bara är mantrat. Snart nära hårdvara igen. Hoppas jag.

Förstår inte riktigt krigsmekanismerna idag. Jo raketer fattar jag. Men tanks och kpistar… Kan man få bilar att köra sig själva borde man väl kunna får handgranater att söka sina mål själva. Ja och pansarbrytande grejer. Massor av armerade drönare som söker sina mål själva. Antal besegrar det mesta. Iväg med dom bara. Tillräckligt många når fram. Eller kan nå bakom trupp. Över trupp. Under trupp. Sprida önskvärd död omkring sig.

Näää… jag brukar inte vara såhär krigisk. Men när stora ger sig på små blir jag förbannad och mordsugen. Har alltid blivit. Det går att prata fram till en punkt. Sen är det bara en smäll på käften som hjälper. Tråkigt men vissa har ingen förmåga att uppfatta annat.

Men funderar på om vi inte skall börja tillverka sådana där enheter och skicka till Ukraina.

Kanska skall man proppa dom fulla med något lugnande eller sömnmedel istället för död.

Fast, nu skulle vi väl köra överbelastningsprogram på varenda dator i västvärlden riktade mott Ryssland. Sänka allt. Rita fredsduvor på alla skärmar.

Dåliga tider är det. I dåliga tider kryper alltid de dåliga människorna fram från sina gryt. Ja de sämsta återuppstår också i de goda.

Ljudkort på väg. Däri finns en ljuvlighet. Jättegammalt. Begagnat. Men fick det (mycket) billigt. Mycket bättre än det jag har idag. Hoppas jag. Känt mig lite ledsen över att så mycket försvunnit från studion. Det var så bra, lyxigt och härligt allt det där som fans. Men grejer… Överleva gäller före lek. Men får sakta bygga upp igen. Vägen är uppåt. Aldrig se bakåt. Den sysslan sköter landets hembygdsföreningar så bra. Dessutom var ursprunget till att grejerna såldes ett medvetet val. Rätt val.

Men mycket som behövs nu. Saknar oscilloskop till exempel. I princip elektroniskt blind alltså. Men det skall väl bli inköpt sådant också vad det lider. Först behövs en burk lödpasta så jag kan löda upp lite av dom kort vi sålt tidigare. Har nog de flesta komponenter till det där. Däri finns också ett visst inflöde av pengar. Man önskar ibland att det dök upp någon god fe och fixade till sådant där killevipp. Men så fungerar det ju aldrig i riktiga världen. Man får gneta på. Är det något jag lärt mig av livet så är det just det.

Men helg snart. Tankarna är såklart hos Ukrainas folk. Förvåningens ögonbryn höjs över dem som försvarar sådana här illdåd. Mänskligheten upphör aldrig att förvåna. Men det finns ju dom som uppskattar melodifestivalen också så det finns såklart folk av alla sorter. Alla omöjliga att förstå sig på.

Categories
Swedish

We believe in a free world

Categories
Betraktelser & Berättelse

En dålig morgon

En synnerligen dålig morgon att vakna upp till. Stäng av Ryssland nu. Från allt. Ett land med en ledning där alla är rena banditer har ingen plats i världssamfundet. Skall inte ha veto i säkerhetsråd eller få del av det goda som vi har gemensamt. Åtminstone inte innan de börjar sköta sig.

I mitt skrå kunde man önska att grupperingar som Anonymous och andra inte var bara var en samling barnungar och istället kunde göra det de påstår att de kan nu när de för en gång skull kan göra nytta. “Slå ut”. “Allt”. Skulle vara min uppmaning till dom om det nu spelat någon roll alls eftersom de nu bara är barnungar i fåniga masker.

En tragedi för Ukraina, Europa, Världen. Vi kommer aldrig att förlåta.

Categories
Musik

Nytt

ÄNTLIGEN ett nytt ljudkort till studion. Ja, ja, begagnat och gammalt som gatan (ungefär som jag) – men nytt för mig.

Snart i en “studio” nära mig.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Lika lätta att ignorera som ett litet lätt kliande på lilltån

silhouette dusk falling rapidly
Photo by Asad Photo Maldives on Pexels.com

I en by man bor i. Man känner de flesta. De är inte fler. Men inte så stor skillnad mot ett villakvarter i Stockholm såklart. Det är så det fungerar. Så när man besöker affären hejar man på de flesta. Det finns en del som hejar på en inflyttad som mig också. Det är väl ganska naturligt. Samma som i det där villaområdet där också alltså.

Men de intressant är de där som inte hejar. Eller de som hejar lite avmätt. Som visar att de inte riktigt gillar ens person. Man undrar vad man gjort dom. Undrar vilka fria fantasier dom själva lyckats komma upp med för att ogilla så mycket. För jag känner inte dom mer än någon annan och de borde följaktligen inte känna mig särskilt bra heller. Ja de man inte känner eller ens är i närheten av att känna då alltså.

Men det finns populära personer. Dom hejar nästan alla sönder sig på. Fast de flesta inte känner dom heller. “Se mig”, “gör mig lycklig med en blick” betyder det där vinkandet. Ni minns väl grundskola och gymnasiet. Hierarkierna. Grupperingarna. Icke ännu vuxnas försök att existera. Samma här alltså. Efter så många år som levandes så fortsätter det bara. Ja i villaområdet också. Ja och sådana som jag då? Får en nick som bäst. Ibland ett leende. Jodå, det händer att det blir en pratstund också. Det finns dom som ligger lika långt ner som jag gör.

Men troligen är det för allt det där jag bor i Los. Visst det pratas och det fantiseras. Men klarar man av att bo här så klarar man allt. Jag känner att jag gör det. Trivs rent utav. De flesta människor är bra människor. En del då lite mindre bra. Men som vanligt är de väldigt få. Lika lätta att ignorera som ett litet lätt kliande på lilltån faktiskt.

Små orter har mest fördelar. Men saknar i princip förmågan att tänka större och utanför lådan. Allt skall helst vara som förr. Därför få hembygdsgård och historiska artifakter mest plats. Efter det kommer ett visst intresse för de företag inom näringar som alltid har funnits. “Ge oss jobb!” som det skallas. “Framtid” och “annorlunda” har sällan någon annan plats i allt det här utom att bevara. Däri ligger hela landsbygdens problem. Det är ingen annans fel att det står stilla eller vittrar sönder. Röra sig frammåt och förbättra måste man nämligen göra själv.

Så affären idag är ingen skillnad mot andra besök. Några ignorerar en. Andra hälsar. Jag handlar, åker hem. Kramar om katten väl hemma. Sätter mig och kodar. Kan leva med det där.

ps Bilden kan väl få symbolisera flykten. Att fly till något annat. Jag har dock sedan länge insett att man inte kan fly från sig själv. Vart man än rör sig så blir saker ändå rätt lika som de är. ds

Categories
Swedish

Rätt kul

Categories
Betraktelser & Berättelse

Osova

woman sleeping
Photo by Ivan Oboleninov on Pexels.com

En osova natt tar ut sin rätt vid fyratiden på eftermiddagen. Eller visst, jag har sovit. Men dåligt. Och insomning strax före tre. Oklart varför. Hur som helst trött nu alltså.

Men man behöver alltså ta sig förbi de där fyra och fem på eftermiddagen sen brukar det rulla på igen. Ungefär samma som den kämpiga tiden är (minus tolv timmar då) när man nattjobbar.

Stavningskontrollen har problem med “osova“. Det kan man kanske förstå. Men de flesta hjärnor klarar av det. En del inte såklart. Svenskalärarhjärnor. Fyrkantiga hjärnor. Principfasta hjärnor. Rätt och fel- hjärnor. Vi andra klara sådant där.

Ja apropå stavning så blir många upprörda på “svenskalärare” oxå. Tycker det skall heta “svensklärare“. Men jag har från säker källa att båda kan användas även i finare sammanhang. I ofinare sammanhang, som här, har det såklart aldrig varit ett problem.

För att inte tala om den upprördhet som “oxå” kan skapa…

Men lever alltså fortfarande gör man. Det kan man möjligen kalla en bedrift. Eller tur. Men med det är det som det är. Man lever tills man inte gör det längre. Jag har sedan länge accepterat den tanken. Men hoppas såklart. Att man får leva och vara klar i huvudet OCH ha ork länge än. Finns nämligen mycket som är ogjort här och som vill fram i ljuset. Men alltså, man vet inget om sådant.

Flytet håller dock i sig. Det gillar jag. Möjligen aningens okoncentrerat idag pga av osovandet. Men har hittat tillräcklig energi för att dyka djupt ner och ta mig frammåt. Däri finns glädjen.

Jag kan ibland gå omkring här på kontoret och titta runt och inse att livet är så in i helvete gott. Vill inte ändra på något alls. Fast ändringar kommer ändå såklart. Det är inte lokalen som är ursprunget till den där känslan. Inte världsläget heller. Det handlar egentligen bara om att man bestämer sig för att vara förnöjsam. Titta på där man är och faktiskt uppskatta det man har. Svårare än så behöver det inte vara att få en gokänsla som pirrar i magtrakten.

Putin och hans generaler kan såklart dra åt helvete. Man hoppas på ordentliga motdrag i form av sanktioner. Men egenintressen brukar väga tunkt i det där och allt slutar med något urvattnat. Nationalism i alla des former kan man kasta i sophinken. Japp, även när vi börjar bubbla och ge oss hän i sådana strömmningar här i Sverige. Vi är bra men andra är lika bra. Medaljer eller inte.

Men nu piggade jag på mig igen. Snart ett webseminarium. Får försöka åstadkomma lite kod fram tills det startar.