Day: 3 February 2022

Februaritröttheten har tagit mig i ett fast grepp. Jag till och med sitter och sover, nåja halvsover, framför datorn idag (igen). Jodå det går. Huvudet bakåt mot stolen. Stolen i upprätt läge. Sen sover man om man är tillräckligt trött. Ja och det är jag idag. Man vaknar iof med jämna mellanrum med den där metoden, då när huvudet faller ner mot bröstet. Men trösten med det hela är att man inte somnar för hårt. Att det finns hopp. Till slut återvänder krafter och man kan knappa på en stund igen. Möjligen skall man vara sin egen och ensam på kontoret för att kunna tillämpa det där.

Faktum är alltså att jag mycket väl skulle kunna gå och lägga mig att sova redan nu, ja för fem timmar sedan också. Men är alltså tuffare än så. Går ner till kontoret och knappar på trots det. Eller somnar.

Fast tuff? Jag? “Rädda pojkar (får aldrig kyssa vackra flickor)” (Kikki Danielsson tror jag) handlar nog om mig. Jag är en fegis. En trött fegis. Har alltid varit feg, dock inte alltid trött. Åtminstone inte såhär trött.

Blir aningen irriterad på denna trötthet såklart eftersom det finns mycket att göra. Men midvinter. Man kan inte vänta sig annat. “Gammeln” på det så. Man borde vara ursäktad.

Man har varit trött förr.

Och kommit tillbaka.

Man hoppas.

Gitarren har inte flyttat sig närmare skrivbordet. Planen ligger däremot fast. Den skall häråt. Samlar styrka, mod och kraft för operationens genomförande.

Jag tycker egentligen att vi som håller på med musik i Ljusdal skulle gör en samlingsplatta till hösten. Så många som det går. Skänka intäkterna till kvinnojouren eller något sådant. Men jag är som vanligt inte i en position där jag kan föreslå dylika ting. Då blir det tvärt om som varje gång jag kommer upp med något. Ensamvargarnas marknadsvillkor. Så projekt nedlagt innan det är upplagt och framlagt.

Som vanligt.

Daglig vandring mot stroke har det inte blivit så mycket av på sista tiden. Men det måste återstarta. Men så oerhört tråkigt att ta den där vandringen genom byn. Tar emot mer än det går att beskriva. Skogsstigar är “my piece of cake“. Alternativet är en halvtimmes cyklande på en gammal träningscykel. Men någon slags självrespekt må man ändå ha. Det går bara inte. Törgående är nog så meningslöst egentligen det också. Backajan skulle aldrig utsatt sig för det och han var ändå min idol. Saknad.

Imorgon fredag. Sen, efter den, då kan man sova och sova och sova. Helt utan dåligt samvete dessutom. Tror det faktiskt blir så den här helgen också. Jävla trötthet.

Men just nu skall jag i alla fall inte sova. Arbete. Ja det måste väl kallas det. Knappandet.