Categories
Betraktelser & Berättelse

Möjligt vådaskott

woman lying on bed in light room
Photo by kira schwarz on Pexels.com

Det är segt hela vägen fram hitåt. Mår illa av seghet. Såklart. Gör inte alla det. Men det pirrar lite i höger lilltå. Måntro att något är på gång. Man hoppas.

Lillkatten blir inlåst i en garderob större delen av förmiddagen. Gammelkatten försöker påtala det hela. Beter sig tämligen underligt upplever jag men kopplar såklart inte det hela förrän hon explicit påvisar var den lille finns. Kattmisshandel. Såklart. Gosigt nu den lille efter utsläppandet. Jag en hjälte. Gammelkatten en hjälte. Ja hon mest. Allt i sin ordning. Godis till alla.

Fast… Den som går in i en garderob utan att säga till får skylla sig själv. Ja det försöker man påtala. Men småkatter lyssnar sällan. Men lär sig kanske.

Andra kommer ut ur garderoben av sig själva. Själv har jag aldrig ansett det varit lönt att gömma sig där ens.

Pelletsleverans anländer. Borde ha burit in idag men orkar inte. Hade jag gjort det så kunde jag ju i alla fall hävda att jag åstadkommit det idag. Nu blir det mest planerande och försök till att komma in i projektet lika mycket som behövs. Men bra går det inte. Icke.

Får meddelande om att det är sophämtning imorgon. Imorgon är alltså ingen vanlig dag. Det händer saker. Problemet är att det finns nästan inga sopor i den där bruna tunnan. Ställa ut eller inte alltså. Det brukar sluta med att jag ställer ut den i alla fall för att jag tycker synd om “sopbilen”. Tron är alltså att “den” blir ledsen om den inte får kärl att tömma. Man undrar varifrån sådana vanföreställningar kommer.

Måste fråga en sopbilschauför hur det ligger till med det där en dag. Problemet idag är bara att dom är tämligen anonyma där de sitter i sina bilar. När pratade man med en sopåkares sist liksom? För kunde de i alla fall skälla på en när man lagt glas i säcken och de skar upp ryggen och fick sy tjugosju stygn. Numera är det bara bomber som kan ställa till det. Få bomber har man här på kullen.

En gång kastade jag älgstudsarammunition i soptunnan som låg och skräpade i vårt nyinköpta hus här upp. På vägen hem till Täby insåg jag att det kanske inte var så smart. Man eldar ju upp soporna. Jag såg tre fyra dödsoffer pga av mitt tilltag. I förlängningen livstids fängelse för undertecknad. Hade ångest en-två-tre veckor. Men jag hörde i alla fall varken något om skadade eller döda. Lugnade mig. Men gör nog inte om. Dumt.

Numera mest potatisskal i den bruna tunnan. Exploderar sällan. Den gröna kan iof innehålla diverse. Men patroner. Nope. Aldrig. Numera.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Noll komma noll, noll

wood typography photography connection
Photo by Brett Jordan on Pexels.com

Mitt i vintern. Pellets är räddningen. Så man beställer och beställer och beställer. Hulken är hungrig. Mycket hungrig. Skriker oftare än inte “Meeeeer” som den store gröne och arge han nu är. Ja alltså om man bara fyller en säck. Eller inte fyller ända upp. Fullt skall det vara. Med råge. Så han kan vräka i sig, tugga och skicka ut avföringen genom skortstenen.

Fast pellets… Det går tillbaks ändå. Rundgång. Nollsummespel. Askan blir gödning till våra odlingar. Koldioxiden, nitraterna, vätet och det andra går tillbaks till träden. Pengar byter ägare. Men på det hela handlar totalen om samma som att ha en trea i närmaste större ort. Det går liksom inte ens att sucka över kostnaderna. Fast man är pensionär.

Jodå. Om nu inte säckarna var av plast. Mycket plast blir det. Idioti. Pappsäckar vore det vettiga alternativet för pellets. Om det nu skall ses som ett miljövänligt alternativ. Det är det inte.

På Facebook upptäcker jag fortfarande att jag faktiskt har folk där ute som jag kan kalla “mina vänner“. Det förvånar mig aningens. Att det finns folk där som betyder något och som man tydligen betytt eller betyder något för eftersom de minns en. Snäll-likes utdelas. Uppskattas härifrån eftersom jag inte är bortskämd med sådant. Man finns. Lite patetiskt är det där iof, det är ändå fejjan som är bäraren. Men ändå. Noll (0) av dom där är närboende och Losbor. Det borde man antagligen bli skrämd av. Eller mycket. Jag brukar normalt ha lätt för människor och det sociala livet. Men tydligen inte här. På den plats jag bott längst. Men en notering bara, inget mer, man skall inte glömma att jag befinner mig här i exil. Inget annat. Kan alltså leva med det där.

Men sista januari idag. Smaka på den. Fyra veckor nu att ta sig igenom. Sen jävlar. Enklare tider. Fyra veckor är en grisblink. Vasaloppssöndag. Hopp.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Hurra!!!

food restaurant people coffee
Photo by esrageziyor on Pexels.com

Duschen är som en trygg varm famn att gråta ut i. Man vill stanna där för evigt. Problemet är att jag just nu inte har något behov av att gråta ut och att ute, där ute, där vindarna far fram som småbarn efter intag av lördagsgodis, där väntar snödrivor på att skottas.

Man avslutar alltså dusch och ger sig ut. Vinter när den är som bäst. Klar himmel. Men inte speciellt kallt. Snön är lätt. Drivorna flyttas utan större ansträngning. Det mesta har den stora gula traktorn fraktat bort. Över det känner jag stor tacksamhet. Min del är bara njutning. Kroppsarbete är såklart en ljuvlighet för en kropp som normalt får för lite av den. Man borde bara inrätta det där som någon form av återkommande aktivitet. Fast ett tag framöver löser det sig nog. Nu är snöfallssäsongen här. Dagar inleds med skottning. Avslutas med det också. Det är i dessa tider lägenhetsinnehavare flinar som störst och bredast.

På fredagskvällen får jag en hjärtklappning vars like jag aldrig förut haft. “Nu dör jag” tänker jag. Sitter i en soffa och dunka inombords och kan acceptera den tanken. Åtminstone mer än att störa 112. Men efter en timme är det över. Lägger mig för att sova. Vaknar dagen efter också. HURRA!

Firar med en semla på lördagen. Livet. Jo jag gillar det. Köper två med hem dessutom. Moffar i mig en till där hemma med kaffe. K orkar inte en till säger hon. Sparar sin tvåa i kylen. Moffar i mig hennes senare på kvällen eftersom hon inte orkar då heller men jag tror jag orkar och ja orkar. Ja nöjd. Tre semlor samma dag. Där och då förtjänar man hjärtklappning. Men man får sällan det man förtjänar när kopplingen är solklar.

Men lever man blir det till slut en söndag. Och nu är söndagen här. Enligt anglosaxisk tradition den första veckodagen. Alltså tar man sig in på kontoret och kör igång där på veckans första dag. Vilodagen var igår. Då hedrade man soffan, den gröna, för dess alla förtjänster. Jo, vi, åkte en tur till Edsbyn och Bollnäs också. Såg världen. Ute i världen spöregnade det kan jag meddela. Icke så här uppe på kullen kan jag också tillägga. Gissa vilket som var bäst?

Categories
Betraktelser & Berättelse

Moralismens höga häst

Så är snart arbetsdelen av fredagen avslutad. Grön IKEA-soffa och avkoppling återstår för min del. Nog så. Sen helg på det. Vila.

Mer än så kräver man inte nu för tiden.

Bra så.

K är på 60-års fest. S.k mogen fest. Ungdomar undviker. Leder festandet med 100 mot noll här nu. Men inga problem med det såklart. Normalt skulle jag ha jobbat vidare men ikväll saknas suget. Får ta en titt på The perks of being a wallflower, en av de där favoritfilmerna man har på sin lista. Den slår an något speciellt inom mig den där filmen. Men risken för att titta sönder den är uppenbar. Vet inte hur många gånger jag har sett den vid det här laget. Otaliga äro de. Så troligen inte. Blir något Netflixtrams. Ser mycket trams.

Känner mig ändå nöjd med att bo i Los. Här känner jag egentligen ingen. Träffar ingen. Pratar inte med någon. Åtminstone inte vanligtvis. Ett besök på affären idag. Möttes inte av varesig en hälsning eller en nick trotts fredagsfull affär. Fullt så illa är det då inte varje gång man är ner dit. Lite artig konversation om väder, vid och minusgrader eller annat kan uppstå. Ett “ursäkta” när man tränger sig förbi någon. Eller “går före du” till någon som har lite varor.

Men gillar det där. Det här är ändå en självvald landsflykt och inget annat. Man får aldrig glömma det. Flabbandet får andra ta hand om.

Lillkatten plockar in sin femte näbbmus för dagen. Det skall plågas. Hon stolt såklart och utan känslor för en näbbmus, jag sitter här och lider och hör den där stackarn pipa för sitt liv. Tre av dom räddar jag och tar ut till kattens förtret. En lyfter jag ut som död. Hittills. För en som har svårt att hugga en julgran är det där inte så lätt såklart. Man älskar katten men inte dess handlingar. Jag antar det fanns dom som älskat en koncentrationskommendant på samma sätt. Rinner en annans handlingar över på den som bara älskar objektet som utför dom, men inte utför handlingarna själv? Handling: Att göra. Handling: Att motverka. Passiv eller aktiv. Moral är svårt. Så länge man inser att det är så klarar man sig rätt långt. Hindrar en åtminstone från att sätta sig på moralismens höga hästar och utropa sig som bäst.

Det hindrar iof inte massorna från att göra så ändå.

En fryst pizza står på menyn idag. Jodå, en sådan skall man väl klara av att bränna. För jag lyckas bränna det mesta. Har för bråttom eller glömmer bort. Är kanske inte så intresserad heller. Mat skall vara snabblagad. Helst inte av en själv heller. Ensam hade jag levt väldigt enkelt. Men inte klagat heller. Kanske får man whisky till det hela. Varför inte unna sig?

Men för att summera. En bra dag. Jag har fått rätt mycket gjort. Visserligen inte med full koncentration, men så är det oftast med fredagar generellt här. Det är också helt OK. I alla fall om andra dagar rullar på som de skall. Men oxdragarveckor också framöver. Det finns tid för koncentration . Det finns tid för vila. Ja kanske till och med lite tid för studiokalabalik. Gott liv i landsflykt helt enkelt.

Categories
Musik

En makalös manick och person

Låten verkar inte finnas på Spotify men här är den.

Categories
Musik

Kodarmusik

Categories
Swedish

Övertaget

Frågan är vad jag skall sitta?

Categories
Betraktelser & Berättelse

Från förr

book opened on white surface selective focus photography
Photo by Caio on Pexels.com

Sätter på kaffe istället för te. Bara det är väl något att skriva i tidningens helgbilaga om. Tycker vissa. Men vägrar blankt allt det. Trivs utmärkt i skuggorna. Fortfarande.

Får lite kontakt med Sluggo på Facebook igår. Vi har hälsat på varandra i en affärskö en gång i Gävle men annars är det nog fyrtio år och mer sen. Den kontakten är saknad. Vi har delat så mycket viktigt av ett liv. Förlåter hela den där desperata skiten med att finnas i Facebookvärlden bara för just det. Vi hade båda velat vara med på Jompas begravning men ingen av oss var det. Synd. Sen minnen. Gitarrer. Människorna. De som hör och har hört till avdelningen människor i ens liv som betytt mer än andra.

Att Sluggo skulle bli distriktssköterska trodde ingen. Vem såg det komma mer än han? Vi skall vara försiktig när vi destinerar folk efter vägar vi tror de är satta att gå. Nästan alltid har vi fel. Ge dem istället bränsle till de eldar de själva tänder och ni skall se på fan. Förvåning varje gång garanteras.

Kaffet smakar gott. Antagligen kommer jag att ha ont i magen resten av dan som straff. Men beredd att ta mina straff. De kalkylerade tar jag utan att tveka och utan att böja mitt huvud.

Kortmeningar. Kortstycken. Gillar. Fortfarande. Den som stör sig kan beträda vandringen till helvetet. Eller till en regnig plats där han/hon kan sitta och sura.

Idag och igår var tanken att jag skulle syssla med hårdvara enligt planen. Planen föll alltså redan första veckan. Men däri finns det verkliga problemet med ett sådant schema. Dyker man ner djupt i något så är det svårt att ta sig upp igen och sen ner i något annat. Det blir liksom inget effektivt utnyttjande av värdefull tid. När man är inne i något kan man lika gärna stanna där och vara effektiv. Istället bör man nog försöka bryta när man hittar en punkt där det känns naturligt att bryta istället. Problemet är alltså att hitta dom ställena. Ja och att följa planen. Dålig på båda, Men försöker. Verkligen.

Skitsnack.

Jag är bra på det.

Såklart.

Har flera års träning på det nu.

Men tränar fortfarande.

Serru!

Categories
Bilder

Senast lästa bok

Drömmen om Ester av Anna Jörgensdotter

I mycket känner jag nog att det här är en “konstbok“. Alltså i bemärkelsen “konstigt” skriven. En bok som är skriven för att hämta in litteraturpriser med. Men sen tar jag till mig Esters livsöde och nog slutar det med att jag gillar den här boken ändå.

Jo det gör jag. Orkar man med en annorlunda och bitvis ansträngande form så kan jag rekommendera den varmt.

Andra böcker som jag läst finns här.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Lyckligare blir ingen

Städad och “äten”. Nu är det bara det vanliga som gäller. I alla fall till nästa vecka. Man borde greppat sig en semla för att fira friheten. Men kan kanske hitta en på lördag om man nu söker. Helt säkert är inte det sökandet.

Jag har vänner som tjänar och har tjänat stora pengar. Men lyckligare än någon annan verkar ingen av dem vara. Visserligen kan dom resa. Åka i finare bilar. Köpa sig finare hus och lägenheter. Men insidan. Nope. Den gör inte pengar ett dugg åt.

Ändå gläds jag med andras framgångar. Nästan alla som får dem jobbar hårt för dem och är värda det. Så är det bara.

Vi andra nollor är inte det. Svälj den beska medicinen bara looser.

Ljungström har nog hittat vägen han med nu till dom stora pengarna. Bondrock. Jo tamefan där har han något. Ja och och den mer coole gubben är väl värd alla framgångar. Tror jag. Måste bara meddela honom i allt jäktande (varför sker det efter pension för alla) att mina skitlåtar kan han gott placera sist på den där att göra listan. Ja faktiskt efter den positionen också. Dom förtjänar knappast närheten till en mästares händer, åtminstone inte längre än under en endaste nanosekund.

Men nu skall jag dyka ner i mitt. Eller “go in to the void” som det väl snarare handlar om. En resa utan slut och utan applåder. Men min alldeles egen resa. Folk tittar ofta tillbaks och säger att “man borde varit med, borde varit där” men det är här och nu allt sådan sker. Serru.

Lyssnar på denna

under resans gång.