Categories
Betraktelser & Berättelse

Gratis energi

brown and gray animal face in closeu p
Photo by Brenda Timmermans on Pexels.com

Brorsan skriver att man sett fem vargar i Nyby, bortåt Samuellsfallet, idag. Häftigt tycker jag. Att dom finns. Jag, J och N hämtade gran där borta en jul för några år sedan. Då gick två fullvuxna vargspår parallellt med varandra efter vägen. Känslan var magnifik. Nyfallen snö. Tystnade ute i ingenstans och de där färska spåren. Jodå vi hittade en gran också. Men såg inte en enda tomte. Varken stor eller liten.

Att vargar ylar mot fullmånen är tydligen bara hittepå. Dom kan yla lite när som helst. Ja och det skulle man ju vilja höra. Pricka av på bucketlistan.

Man kan tro att vi skulle bo för nära byn för att uppleva det där vilda. Men björn, lo, räv, grävlingar, älgar, rådjur och lite annat hör till vanligheterna här. Nåja inte lo. Sett en gång. Har haft spår efter nästan ända upp mot huset. Vill se igen. Men känslan är så självklar i det där att det är vår gemensamma skog här utanför fönstret. Inte fasiken går det att äga det där egentligen. Ändå startas krig över dylikt.

Egentligen är det lite roligt hur det ser ut i världen. Energi t.ex. är ju det vanligaste vi har. Energi är liksom det enda som finns.I alla fall om man väljer att se på materien och materiens interaktion på det sättet. Ändå är det så mycket pengar i det där. Så mycket pengar att vi gärna slår oss i bojor frivilligt. Ja sen betalar vi gärna för vatten också. Rätt mycket. Finns en hel del rent vatten i ett land som Sverige. Gratis blir pengakvarnar.

Förresten har man hur mycket energi som helst är ingenting materiellt ett problem egentligen. Värt att lägga på minnet. Eftersom det är just det vi har.

Men blanda inte in kärnkraftsdebatten i det där. För mycket olösta frågor där för att köra på. Skall man lagra saker i 100 000 år är det inte bara att mura in och glömma. Man har ett 100 000 årigt ansvar. Jävligt dyrt. Ja och sen händer saker under hundra tusen år. Massor. Men den senaste generationens små reaktorer kan använda det där som bränsle. Finemang. Slår två flugor i en smäll. I alla fall när vi nu satt oss i en situation när vi har högvis med det där materialet liggande.

Fast forskning är såklart vägen framåt. Lösningen finns där i materien. Helt klart så. Vi har bara börjat sniffa på det där. Men bygg för helvete inte en enda av den gamla generationens kärnkraftverk. För dyrt. För farligt. För mycket skit som de lämnar efter sig.

Dom där drönarna som setts över kärnkraftverken låter apropå kärnkraft, jäkligt scary. Lite ubåtsjakt i skärgården över det hela. “Drönarförsvar” ropar massorna. “Ja, ja, ja” ropar folket unisont.

Sen 1719 och Rysshärjningarna är fienden alltid ryssen. Hänger i ända in i dagens folksjäl. Står där och lurar. Samtidigt när själva ryssen samma rädsla för väst. Beter sig märkligt sett från vår position. Men kanske lättare att förstå om det är rädsla i grunden. Som Amerikaners vapeninnehav. Samma rädsla. Samma galenskap. Konfrontation är inte lösningen i något av fallen. Prata lugnt med varandra. Ofta. Som i ett äktenskap som vill överleva. Till slut så.

Categories
Swedish

Fullmåne

photo of moon
Photo by Pixabay on Pexels.com

00:49 i natt. Ut och yla vänner.

Categories
Musik

Low tech

Älskar trumljudet på den här. Trä mot papper. Resten av ljusbilden är väl heller inte särskilt “imponerande”. Källarbandsrock. Men ändå bättre än allt som släpps idag. Hur kan det komma sig? 🙂

Categories
Swedish

The Russell Howard Hour: The Washing Machine Project

Last month The Washing Machine Project, Electrocomponents global charity partner, featured on the Good Deeds section of The Russell Howard Hour on Sky Max.

Source: The Russell Howard Hour: The Washing Machine Project

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

När tussilagon blommar

Det finns så många okänd vägar man borde vandrat. Ibland kommer den insikten över mig. Luffaren i mig träder fram och kräver att bli lyssnad på. Att vandra utan mål, utan mening, att ta dagen som den kommer. Utan ansvar för någon endaste en. Bara gå, fundera och uppleva och se vart vägen bär.

Men ingen hinner gå alla vägar. Dom är alldeles för många. Man måste bestämma sig för några. Det är där det blir svårt. Vilka vägar skall man välja framför andra vägar. Tänk om man väljer fel…

Men luffaren väljer såklart en väg ändå. Det måste man göra. Börja vandra. Njuter och lider. Blir bespottad och retad. Lokaltidningsintervjuad. Får smeknamn. Som sprider sig före vandraren själv. Ett namn som kommer bli ihågkommet efter att vandraren passerat. Utan att någon endaste en vet det rätta namnet. Eller bryr sig.

Eller kanske blir luffaren bara ignorerad. Som om en skugga gick där på vägen. Bra dagar. Dåliga dagar. Ibland går det att få sova i en lada. Eller inne bland djuren. Eller i ett cykelskjul. Men oftare under en bro. På en slänt. I ett dike. Med himlen som täcke. Med molnen som tröst.

Ibland är vägen jämn och fin. Andra gånger stenig, full av håligheter och ojämn. Det är små uppförsbackar. Stora uppförsbackar. Nedförsbackar och och hisnande stup där vid sidan av vägen. Norrut mer uppför än nedför, Söderut precis tvärt om. Men luffaren bryr sig inte om väderstrecken. Vägen tar en dit den leder.

Det är såklart bästa att ge sig ut på våren. Precis när tussilagon blommar. Då finns bra tid att vandra under. Milen finns där oavsett. Det är först i slutet på oktober man måste börja se sig om efter en koja att tillbringa vintern i. Ett pörte eller ett skjul går bra. Inga stora krav på bekvämlighet. Vad som helst duger som tar en igenom tid med kyliga bitande vindar med istappar som huggtänder. Tid när värkande fötter och ben får läka. Tid när det går att smälta den gjorda vandringens upplevelser. Nå slutsaster. Eller helst av allt inte nå några slutsatser. Också vara fri i tanken på så sätt. Att bara finnas. Ty också slutsatser är mål och ändpunkter.

Så när tussilagon blommar. Ge sig ut igen utan att vända sig om. Vandra på. Vandra och sen vinteruppehåll, år efter år tills stegen blir för tunga. Försöka också då och med nöd och näppe klara färden en sista gång. Nöjd över det. men inse att man nu har nått sitt mål fast man aldrig sökt något. Det som aldrig fanns, fanns där ändå. Men svänga av från vägen och gå in i skogen den där sista dan. Hitta en tjärn. Sätta sig på en stubbe där och se ut över spegelblankt vatten tills man somnar och sover den tröttes sömn. Låta vintern ta en och sakta multna bort där tillsammans med stubben som om luffaren aldrig funnits till i denna värld.