Day: 9 November 2020

Jag kommer äntligen ut på den där timlånga morgonpromenaden. Solen går precis upp ovanför horisonten, exakt vid den metrologiska soluppgången, jag vet det för att lamporna slocknar i fönstren här hemma när jag ger mig iväg. Så som det automatiska, programmerade, har blivit inställt.

Det har suttit långt inne det här att komma ut på en morgonpromenad de sista två åren. Trotts att jag verkligen älskar det och hela mitt jag verkligen behöver de där promenaderna. Men ibland vinner ursäkterna över viljan. Det går helt enkelt inte. Fysiken har som vanligt svar. Alla kroppar befinner sig i vila om man inte tillför en kraft. Jämvikten igen.

Men idag alltså. Nog är man lite seg. Men tar mig upp till och med för storbacken. Ja dom är två. Till och med den andra backen kommer jag upp för. Det förvånar såklart. Det finns mer kvar i kroppen än vad jag tror. Eller också är det bara idag, när hänförelsen över en morgon i skogen är som störst. Det lär visa sig.

Älginälvorna där i skogsbrynet ser väl inte helt aptitlig ut. Man förstår såklart varför björnarna är så närgångna. Någon vill tydligen att det skall fortsätta att vara så.

Men här växer också några av storgranarna som blev kvar när man avverkade den där julen. Dom som sett två världskrig och mer därtill. Gammelskog som döljer mig. Ovanför mig flyger den skygga korpen och jag dras med in i vikingatid. Varför just korpen har den effekten på mig vet jag inte. Men en magisk fågel. Den försvann några år från berget här där vi bor, men nu häckar åter en familj i branten precis där berget öppnar sig mot världen.

Och nog är det väl här uppe vid Tele-2’s mast som man skulle plantera en humle så att den kan klättra hela, ok nästan, vägen upp mot himlen. Den brukar alltid se sig besviken om här hemma när den når hela pinnens längd och inte kan växa högre. Här fick den sig verkligen en match. Japp, humle och solrosor borde Tele-2 kosta på. Ja Telia, på sin mast bredvid också.

Fast något i toppen på Tele-2’s mast tror att det befinner sig i Kalifornien. En fläkt ylar för fullt där uppe varesig det är varmt eller kallt. Hör den ända hem till huset ibland. Irriterande. Telias mast är dock helt tyst. Bara vinden som hörs där i spälverket.

Men barndomens telefonledningar sjöng dom också vissa dagar. Så varför skall inte telemaster få låta?

Den där lilla stugan har stått här ute alla år vi bott här. I början gick en telefonledning hit också. Det fanns en telefon där inne. Nu är den tom. Tror den har använts vid skidtävlingar. Stora sådana här uppe en gång i tiden. Före pengarna. Men till vad stugan har använts har jag ingen aning om. Los kommun tillhör den i alla fall. Ditmålat. Eller också är det här själva kommunkontoret. Den kommer nog att stå här hundra år till. Blir K-märkt. “Gammalt är bättre” tycker många. Eller bara tryggheten tänker jag.

En perfekt klättersten där borta hittar jag åt klätterintresserad son. Fast vad vet jag om “perfekt” i det fallet förresten. Stor och brant och lagom farlig verkar den i alla fall vara. Utmaningen i skogen.

Men härligt är det med en morgonpromenad. Rikedomar ligger i en mängd nära utanför dörren, fler än i vilket kassaskåp som helst. Man skall bara ta sig tid att komma ut och finna lust i sinne att uppskatta det som finns. Det kan vara bara skog också det här. Betraktaren bestämmer.

Stockholm är också vackert. Man behöver inte välja en sak, en plats. Det går att älska alltsammans. Idag skogen runt knuten. Imorgon en strand där Atlantens vågor slår in med full kraft. Ingen tävling. Bara underbart. Allt.