Jag plockar fram en ljusslinga. Vi brukar bara ha en nu för tiden. Lagad några gånger såklart. Det mesta hänger med på övertid här. Inget att gråta över. Men nu idag, den fungerar utan ytterligare fixande. “Grattis” säger jag till mig själv. Skall passa på att sätta upp den innan det blir kallare. Annars står man nästan alltid dår på kvällen första advent när kalla vindar sticker knivar rakt igenom en och slingor är det sista man vill hålla på med. Tänkte alltså att nu har man några dagar på sig. I dagsljus och plusgrader. Sen kan man väl göra en ansträngning och tända den då den där dan när det är dags för det.
Nej jag får inte ha den blinkande i år heller. Nedröstad. För kitchigt. Håller väl med. Egentligen. Men är lite barnslig. Eller mycket barnslig. Ärlighet varar längst. Gillar blinkande ljus och färger alldeles för mycket för att egentligen inte åtminstone vara hedersmedborgare i Las Vegas.
Imorgon en månad kvar till jul. Som det ser ut blir det den konstigaste julen i mannaminne. Men vi klarar nog det. Julen är ändå bara ett påhitt. Det finns fler dagar på året då man kan umgås, äta och utföra löjliga ritualer. De som får vara friska och överlever det här har väl ändå fått en julklapp som heter duga.
Förresten har jag för mig att jag får blinka lite med ljusslingan en liten stund på självaste julafton. Måste höra mig för med familjerådet om det gäller i år också. Hoppas. Det är de små glädjeämnena som får mig att le.
Första året vi bodde här så veckopendlade jag till Stockholm. Då var den här tiden fantastisk. När man svängt av vid Tönnebro så kom alla de där ljusen i det svarta. Och innan man var framme i Bollnäs så var man fullständigt all-in på julstämning. När man fortsatte västerut förbi Edsbyn ökade dessutom alltid snömängden och det gjorde ju den inte den där känslan mindre bubblande. Mycket slingor och ljusstakar var det då också hemma.
Men sen har det avtagit. Barn har blivit ganska stora. Man uppskattar annat. Det är en helt annan sak med små barn och jul. Länge sedan nu. När vi hade höns brukade vi koka en full kastrull med spagetti till hönorna på julafton. Det blev ett fasligt liv och spring och kackel i hönshuset när de fick så stora mängder “mask” sig serverade. En glädje för givare också. Som det alltid är.
Tomtegröt har det varit många år också såklart. Utsatt på julaftonskvällen. Nej jag tänker inte tjata om Tomtens Dagbok i år. Men tomtegröt blir det kanske. Man bör hålla sig väl med småtomtarna i tider som dessa.
Jag kände en slags magi i luften under alla år under julen. Kanske var det folks förväntningar och längtan som man kände. Det hade väldigt lite med Jesus att göra. Att gå ut på julnatten kändes mycket speciellt. Vi gjorde det ofta. Men sen så försvann den där magin någonstans. Poff bara. Och jag har sökt den sedan dess. Nu är julen mest som vilken helg som helst. Kul mest bara för att vi samlas i familjen och umgås. Magin är däremot som bortblåst. Synd. Lämnade en stor tomhet efter sig. Jag har för mig att jag sjunger om den där magin i låten Ett brev.
Jag känner magin varje jul,
trots att religionen och Jesus
är mig fjärran.
Jag har känt den i
Stockholm och New York
och jag tror att känslan
är densamma
i hela världen.
osv
Ja, ja, jag tjatar. Skrev en jullåt under många år. Der där var en. I år blir det ingen. Men vem vet, kanske tar upp det där nästa år igen. Om man finns.
Men jul snart alltså. Efter det kommer semlorna. En himmelsk tid. Där finns magin kvar med stor tydlighet. Det är bara lyfta av locket på en färsk semla och fara iväg till den magiska världen av njutning. Härliga tider.
Nu skall jag sova. Eller läsa. Ja fylla pellets.
