Categories
Betraktelser & Berättelse

Så lite

En dag i skogen. Vid älven. Energi in. Energi som lagras för att plockas ut när den behövs som mest och bäst en annan dag längre fram när orken kanske tryter. Voxnan är min älv. Skogen är min skog. Ändå äger jag såklart inget av det här. Ingen kan det. Hur skulle det kunna vara möjligt? Men mitt ändå. Samtidigt som det är alla andras lika mycket såklart. Men mest äger väl stenen, mossan, träden, småkrypen och älven sig själva. Det kan självklart inte vara på något annat sätt.

J. hittar skatten. Kiselådern. Som snö eller is når den upp till dagern. Sträcker sig hundra meter in mot djupa skogen. Man kan gissa sig till att runt den ligger jordartsmetallerna, de värdefulla, och bidar sin tid. För mig räcker “vacker”. För andra är det bara dollar på ett bankkonto.

Någon svamp hittar väl till kassen. Men överdrivna mängder hittar vi inte. Inte ens nära. Men vad gör det. Vägen tillbaks till bilen går hårt uppför men är lätt. Sinnet är lugnt och batterierna fulladdade.

Jodå. Jag skulle kunna bo i en liten stuga här ute. En vedkamin. En säng. Några böcker. Stillheten. Det storslagna. Tystnaden. Nattens stjärnhimmel. Här skulle livet bli fullständigt och på riktigt. Bäcken bredvid stugan har vatten som direkt går att dricka precis som det är. Bäcken lever också sitt eget liv. Jag undrar om den inte tänker och funderar över tillvarons mysterier den också faktiskt och iakttar oss vandrare där ute i skogen med samma förundran som vi iakttar den.

En dag gör jag den flytten ut till kojan. Säger adjö.

Vi söker bävern. Men bävern vill inte visa sig idag. Inte älgen. Inte björnen. Inte vargen. Inte lodjuret. Fast vi åker en ganska lång runda. Däremot möter vi jaktlaget. De står där med sina laddade bössor. Kikarsikten för fem tusen påmonterade på ännu dyrare gevär. Väntar ivrigt på älgen. Den som skall fällas. Bli till stek och köttfärs. Jag har aldrig närmat mig dessa mäns och kvinnors tankevärld. Inte kunnat. Fast jag har ätit deras kött. En gång i tiden med glädje och ovationer över smak. Så mina höga hästar är såklart både rätt halta och lytta om man synar dem i sömmarna.

Nu brinner ljuset här framför mig. Ett brinner också på kyrkogården där i Ovanåker. Jag försöker rabbla all namn i huvudet på de som saknas mig. Det går att hålla på hur länge som helst med det där. Man glömmer alltid något namn numera. Men det är väl så det är när man har ynnesten att få leva in i min ålder. För varje år adderas namn till den där listan, ända tills man själv är ett namn som står med på den. Då när det ofattbara har hänt. Att man inte finns längre. Ofattbart för alla vars namn man alltså försöker minnas idag då också. De tog också existensen för självklar alldeles nyss. Tittade på sina händer och såg alldeles fullt användbara händer. Händer som sen i de flesta fall eldades upp i högtemperaturugnar och blev till aska. Sen i den formen nergrävda eller utspridda på kalla kyrkogårdar.

När jag möter människor som alltid har ett dåligt ord att säga om andra människor, till och med om den som älskat dem, så blir jag nedstämd. Hur mycket måste man inte hata sig själv för att bli sådan. För kärleken till andra kommer såklart inifrån en själv. Man måste själv förstå sin egen litenhet innan man kan uppskatta den hos människorna runt omkring sig. Ingen är perfekt. Absolut ingen. Vi har alla olika skavanker. Men förtjänar ändå att bli älskade som den man är. Vill man älska sig själv och den man är måste man först lära sig älska de andra människorna. De som vid första anblicken synes dumma och fula och värdelösa. Men som med ägnande av endast en lite gnutta genuint intresse är intressanta och spännande varelser. Vi är alla den del av samma sak. De man får kärlek av förtjänar verkligen att man ger dem kärlek tillbaks. De andra förtjänar ens självklara respekt. Åtminstone nästan alla gör det. Men även då, när folk till synes inte förtjänar respekt, kan man välja sitt perspektiv och då kan vem som helst ses i ett positivt ljus.

En gång spelade jag schack under en sommar mot en man som var dömd för mordbrand. Det fanns bara en fin människa där på andra sidan schackspelet. Hur jag än försökte kunde jag aldrig se mordbrännaren. I alla fall inte förrän han en dag rymde. Då tände han på i en trappuppgång i ett hyreshus i staden där vi fanns. Pyromanen var en del av hans natur också, en del av den han var. Drifter som tog över. Sjukdom. Men under många, många timmar vid ett bord och vid ett schackspel syntes inget av det. Han var omöjlig att inte tycka om. Att inte minnas med positiva tankar såhär fyrtio år senare.

Men nu vila. Äta något gott. Sen drömma sig bort i en film eller i en bok.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Mot skogen

anonymous woman sitting on edge of hill
Photo by Marina Abrosimova on Pexels.com

The call is. “Mot skogen”. Det må småregna lite men är man tuff skiter man i det såklart. Man tankar och drar iväg.

Categories
Swedish

Lite kul

Categories
Betraktelser & Berättelse

Bollnäs

Bollnäs avklarat. Handlat för en månad. Bara som mest veckovisa småhandlingar återstår. Mjölk, fil yoghurt. Kanske lite frukt. Lite grönt. Lite godis. Men avklarat nu då alltså. Lika skönt varje gång.

Det händer att folk kommenterar vår kundvagn. Idag också. Som om det var något underligt att fylla den en gång i månaden. Ja det kanske det är också. Vad vet jag. Om man lever på 2000 spänn under existensminimum så handlar man såklart inte mer än de som inte gör det. Högst troligt i alla fall. Men är man in några gånger i veckan och handlar så märks det såklart inte på samma sätt.

Fixar lite på kyrkogården. Ställer dit ljus. Mormor och morfar. Morsan och farsan. Nära varandra. Sen finns alla andra släktingar och kompisar som jag skickar iväg en tanke till imorgon. Så länge någon är ihågkommen så är den personen inte riktigt död. Man har ett ansvar där. Att orka tänka på de som funnits nära en gång och som man interagerat på något positivt sätt med. De dåliga och onda skall man däremot gräva ner och glömma på samma gång som det första spadtaget jord träffar kistlocket.

Träffar Ingesson när jag fyller gas. God man från förr. En av de gamla som inte hänger kvar i där och då utan finns i nu och här. Gillar det. Han känner igen mig på min ryggtavla säger han. Men avfärdar det eftersom vi befinner oss i Edsbyn och jag inte finns i den contexten. Men sen möts vi då. Ser du en frän, vacker, och användbar skärbräda märkt “Ingesson” så vet du vem som gjort den nu då alltså. Ja annat också. En ny bana han beträtt. Edsbybor är bra på det där. En bra snubbe. Inte ens gubbe! Lätt att tycka om och bli imponerad av.

Annars känner jag väldigt lite när jag åker genom Edsbyn. “Hemma” är det väl fortfarande fast jag inte bott där sedan 1977. Men inget finns kvar där. Verkligen inget annat än den där känslan av “hemma”. Den som är lika falsk som en ostämd Ledin på en blåsig kulle utanför Smålands stenar.

Vadå för gas undrar ni såklart. Den nämnde han lite väl snabbt. Något skumt med det där. Men icke. Gasen i min gasbrännare är slut nämligen. Vill man löda rör och ta upp muttrar som sitter fast behövs den. Mest behövs den för att löda rör, det jag snart skall göra. Jodå, man kan tända grillen med den också. Det är oftast så gasen tar slut.

Kassörer eller kassörskor eller andra sköningar att lägga till i min samling av bra människor blir det inga idag. Ingesson är med i den där samlingen redan. Men ser såklart en hel del människor en sådan här dag. Underligt att inte en enda fastnar inom mig. Annars brukar det alltid vara någon jag möter en sådan här dag som jag måste fundera och fantisera lite mer över. Som ligger kvar i sinnet ett tag.

I Hälsingetidningar får vem som helst sig en helsida tilldelad om man har varit med i TV. Man behöver inte vara speciellt intelligent. Inte karismatisk heller. Eller kunnig. Men det är bra om man klagar lite. Ja sen kommer man med i Hälsingeakademi och efter det är det väl bara att hoppas på Nobelpris och pension. Tröttsamt tycker ocoola gubbar såklart. Men vem fan bryr sig om det. Och det med rätta såklart.

En rökgranat och en ett tändelement till Hulken ligger i brevlådan när vi kommer hem. Tändelement skall bytas nu på momangen. Rökgranaten som väl snarare är en rökpatron om man funderar på det lite till, får ligga och vila sig några dagar tills den skall få göra sitt jobb i till skorstenen nyansluten kamin. Pre provtryckning kan man nog kalla det experimentet. Varför inte liksom.

Men nu då alltså. Börjar se botten i efterlängtad kaffekopp. Dags att ta tag i det där bytet av tändelement. Hulken måste pysslas om. Ofta och med viss kärlek. Som en gammal bil är han. Blir lätt sur och grinig.

Minns de som är värda att minnas den här helgen vänner. Tänd ett ljus. Hemma eller på annan plats. Men glöm inte att leva. Nu!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Godis är gott

various delicious colorful caramel sweets as background
Photo by Karolina Grabowska on Pexels.com

Jodå. Godis hjälper. Ibland. Japp. Det kan räcka med att moffa i sig ibland för att komma på banan igen. Som idag då alltså. På banan hamnade jag. Glad blev jag för det. Behövde rent utav på riktigt få känna den där glädjen av lite flödande kreativitet.

På lördag är det fullmåne. Men tittar man ut så ser man att månen är magnifik redan nu. Man vill alltså ge sig ut till dansen uppe på närmaste berg. Djävlarna och oknyttet dansar väl rean för fullt. Tränar inför lördagens session. Det är så vi håller på här i Hälsingland.

Men nu sova. Eller läsa en stund först såklart. Fast fylla pellets också givetvis. Ja och lite andra “före” uppgifter. Men läsa en stund ingår i mina rutiner. Ungefär som tandborstning. Det skall vara riktigt illa om det momentet skall utebli.

Imorgon Bollnäs. Månadens bunkringstur. Vi fyller på. Lastar bilen full. Åker hem igen. En eftergift för en ny tid det där. Snart har vi väl hemleveranser här med. Det kommer bli den sista dödsstöten för de små butikerna. Ja att åka iväg och storhandla en gång i månaden är ju inte heller en hjälp. Där borde man skämmas. Men det handlar om att överleva. Just det där krävs för att vi skall göra det. Alternativ: Flytta. Hjälper ju inte det heller.

Men tända ljus på kyrkogård också alltså. Visserligen elektriskt numera. Brinner bortåt mars någonstans. Effektivt. Men inte lika vackert som ett levande ljus såklart. Får tända de analoga hemma. Fungerar lika bra.

Men en torsdag är snart en fredag. Bra det med. Dagar som går och vi med dem. Man lever. Tackar för det!

Categories
Swedish

Granskning: Allvarliga olyckor på Apotea – anställda vittnar om kollektiva bestraffningar – Breakit

Olyckor, kollektiva bestraffningar och en tuff arbetsmiljö.Så beskrivs Pär Svärdsons Apotea av personer som jobbar på lagret i Morgongåva i en granskning av Dagens ETC. “Vi har 900 ansta?llda. Du kan sa?kert hitta na?gra ansta?llda som sa?ger att saker a?r pa? ett visst sa?tt”, säger Pär Svärdson till tidningen.

Source: Granskning: Allvarliga olyckor på Apotea – anställda vittnar om kollektiva bestraffningar – Breakit

Sjukt har det blivit på arbetsmarknaden. Vi är tillbaks till en nivå som gällde i början av industrialiseringen på många ställen.  Vill vi verkligen tillbaks och inte framåt?

Categories
Betraktelser & Berättelse

Tomheten

En eftermiddag i New York. Nu idag. Nyss. Den här tomheten har man aldrig tidigare upplevt. Inte stor skillnad mot Los faktiskt.

Categories
Swedish

Swooosh – Swish har svischat förbi kontanterna – Computer Sweden

Under 2020 har kontantanvändningen fortsatt minska och nu betalar betydligt fler svenskar med Swish än med kontanter. Det framgår av Riksbankens årliga rapport om svenskarnas betalvanor.

Source: Swooosh – Swish har svischat förbi kontanterna – Computer Sweden

Categories
Betraktelser & Berättelse

En center och en påse halstabletter

Jag äter inte godis under veckorna. Så har det varit ganska länge. Oftast har det där bara blivit brutet när Backa-Jan dök upp med en whiskyflaska och fem påsar Vic’s blå och det där okynniga leendet som bara han hade. Busleendet.

Men idag. Det går inte leva vidare utan tillfört socker. Jag känner mig döven. Trollar med Alvedon och stor kopp kaffe. Men inser till slut att socker, japp, det är det som behövs. Så jag inhandlar. Center och en påse Vic’s blå. Tror såklart jag tar en guldnougat. Standardvalet. Jag tror ofta sådana saker. Kommer ofta hem med annat än “jag handlat”. Man bör nämligen kontrollera vad handen verkligen tar också har jag märkt. Inte bara utse varan som skall plockas och låta handen sköta det där plockandet själv.

Så nu är en Center nedkörd i halsen. Känns redan bättre. Det är som morfin. Man behöver snabbverkande och mer långtidsverkande för att hålla smärta i schack. Sockertillförselbehov följer samma mönster. Center (eller nougat) löser det omedelbara problemet. Vic’s blå räcker en stund och står därför för den mer långtidsverkande effekten.

Nej då. Inga dåliga samveten här inte. Jag behöver verkligen det här idag. Säkert.

Nu sitter jag alltså här med ett sinne som är lugnare. Visserligen är jag fortfarande aningen döven men nu finns i alla fall viljan att ta sig ur och bort från det där apatiskt dövna. All förbättring av sig själv måste såklart ha sitt ursprung i just viljan att göra den där förbättringen.

Apropå Backa-Jan. Det skall tändas ljus för de som har gått bort nu i helgen. Vi klarar av det där på fredagen. Antagligen blåser det en iskall vind där på Ovanåkers kyrkogård då liksom det gjort alla år tidigare. Det är en speciell kyla som drar in där över de dödas viloplats. Dödens utandning. De flesta jag en gång känt ligger där på kyrkogården. Ljus vi tänder får gälla för dom alla. De är för många numera för att man skall kunna räkna upp dem alla i huvudet när man står där och tänker. Man får avhandla dem alla i klump. Backa-Jan däremot får ett ljus här hemma. Eftersom han är den snällaste och mest osjälviska människa jag någonsin träffat på.

Men det där är imorgon det. Idag är idag. Nu är nu.

Ulf, han Lundell, 71, ringer. Men jag svarar inte. Surgubbe. Kan hållas där i Skåne. Ja det kan han. Ring inte mer. Skriv inga fler “Vardagar”. Skriv om helgen, festen. Gubbjävel.

Annars händer alltså inte mycket. Det får hända nu istället. Än är inte dagen slut. Det kan ha hänt mycket innan den är det.

Liksom.

—-

Döven – Utifall det är Ovanåkersmål kommer förklaring. Betydelse: Må lite halvdåligt sådär. Början på förkylning eller sådär.

Categories
Swedish

Drone Show | Order in Geoscan Group

Astonishing technology to create a new form of entertainment

Source: Drone Show | Order in Geoscan Group