Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

Soldatgravarna

Dom ligger där allesammans i skogsgläntan där vi vandrar i det vi kallar “vår” skog. Soldaterna i soldatgravarna. De är många just här. Återtåget från väster gick precis den här vägen den där vintern. Under natten, när man nådde de Hälsingska skogarna och säkerheten, var det bister kallt. Skadade och rådbråkade som man var efter det stora slaget blev det kylan som blev droppen som ledde de drabbade in genom dödens oupplysta dörr för många av soldaterna. De klarade sig hit men inte längre. Dog den första natten och den andra natten när de grunda gravarna grävdes i den djupfrysta jorden för de som dött dagarna innan.

Man blev kvar här i en vecka. Man hög ned träd. Eldade den frusna jorden för att kunna gräva ner liken efter befäl, de som fick plats i landets historieböcker, och de meniga som var glömda så fort de ströks ur rullorna.

Tio män och två hästar fanns kvar till slut. De, trashankar i dåliga kläder, gav sig av mot kusten. Utmärglade och svaga. Utan mat. Utan hopp. Endast två av dem nådde fram till Söderhamn och garnisonen. En kapten Ryttensköld och den menige kocken Krona från Katrineholm.

Efter sina upplevelse skapades ett livslångt band mellan dessa två män. De svor också på att resa tillbaks och ordna riktiga gravar till de soldater som en gång varit deras kamrater. Och det är dom vi vandrar omkring bland idag. Tjugotvå stensatta gravar blev det till slut. Ett hårt arbete var det att frakta hit stenbumlingarna som skulle bli de tappra soldaternas sista vila. En lokal försupen präst läste över männen när myggen och knotten något år senare bet och sög som om dom ville ha allt blod som fanns att få i en människas kropp. Träkors sattes upp med de dödas namn och militära grad. En minnestavla sattes upp i ena änden av gravfältet. Där berättades om modet hos tjugotvå män som aldrig kom hem igen.

Nu finns inget minnesmärke mer än de stensatta gravarna kvar här nu. Nästan ingen vet att här dog tjugotvå tappra män som stred för någon annans föreställning om ett Sverige som var större starkare och och omöjligt att besegra. Tills en natt då man inte längre var det. Här i en skog utanför Los nära Hälsingeleden tog stormaktstiden slut. Tjugotvå stensatta gravar är det enda vittnet till detta slut.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Friskt

Det friskaste jag hört på länge. HEJA!

Categories
Musik

Hälsingemusik

Man kan gilla fast man inte får vara med. Eller hur? Finns mycket bra musik i Hälsingland. Vetni!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Kylan

Kylan intar kullen och det blir en kamp såklart. Jag fryser. Är inget vidare på det här med vinter. Att det blåser hårda vindar här på kullen i byarna gör såklart inte saken bättre. Men man måste försöka överleva. Någonstans där, långt borta, finns koltrastsång och ljuvligt varma dagar. Det man lever för. Målbilden. Vill man ha det goda, det sköna livet, så får man ta det här, det andra, lite svåra. Den läxan har jag lärt. Jämvikt. Det går inte komma undan jämviktsläget, det som allt strävar efter.

Jag skall såklart inte överdriva min avsky för vintern. Det finns mycket med vinter som är toppen också. Det finns vinterdagar som kan få en att häpna när man betraktar världens skönhet. Ja och visst handlar det om att klä sig om man inte vill frysa. Dom bitarna går att hantera.

Men skrapa rutor, där isen sitter som isbark hårt fast på rutan, en tidig morgon när en ihållande nordanvind trycker på med horisontellt snöfall och tolv minusgrader, kan någon älska det?

Eller när det är tjugosju minus under natten och man skall iväg på det där viktiga mötet och man aldrig kan vara helt säker på om bilen startar eller inte. Eller om den går sönder när man tar sig ner för backen för den delen. Det är under de kallaste dagarna det alltid händer. När det är som jävligast att stå där och vänta på hjälp.

Nej, jag kommer aldrig att bli en vinterälskare. Kanske var jag det en gång i tiden. När man for utför där i slalombackarna. Men vintrar med spolmaskin på Ullungens isar tog det där ur mig. Edsbyn. 70-tal. Alltid blöt. Alltid kall. Den där tröga tunga vattendimman som letade sig in under huden. In i skelettet. Borra hål. Sänka ner pump. Vrida. Vänta en halvtimme eller en timme. Flytta. Borra nytt hål. Sänka ner pump. Allt för att is skulle kunna bära traktor och timmer. Ton och ton och ton som skulle ligga där på is till våren. Vinterns skogsavverkningar som skulle bli plywood och spånskivor. Men då var det såklart inga problem. Man gjorde sin dag. Gick hem och spelade när den var slut. Levde för den där musiken. Som om man varit en nyfrälst.

Fast någon slags glädje över vintern tog de där åren ur mig. Definitivt.

Förbryllande i år är alla björktrastar som fortfarande är kvar. På något underligt sätt så brukar dom ha en känsla för när vintern kommer på allvar. Sen är det rönnbären. Inga alls i år. Många betyder snörik vinter. Få snöfattig. Men inga?

Snö skall det i alla fall komma i natt. Mer än vi behöver verkar det som. Det ens man kan hoppas på är att den inte ligger kvar.