Det finns alldeles för många strider man aldrig kan vinna. Jag har alltid vetat att det är så. Har alltid gått åt sidan när jag befunnit mig i den ringen. Men slagits hårt om jag trott att det funnits en chans att vinna. Men förlorat ibland då också såklart. Eller kanske gjort det oftast. Eller var också förlusterna vinster?
Fast jag tror att det där att veta att man inte kan vinna är en bra egenskap. Att kunna backa undan. Inte bli en rättshaverist. Att slåss bara för att få rätt ger aldrig den där slutliga tillfredsställelsen. Man måste ha en bättre anledning. Substans. En tro på något. Inte spraya guldfärg på skitklickar och inbilla sig att de inte längre är skit.
Man måste kunna säga “förlåt” till andra och till sig själv och backa undan utan att låta hatet leta upp en plats där inne i en och sätta sig där och lura.
Förloraren är inte den som går vidare i sitt liv.
Man kan bära in pellets för att fylla Hulkens hungriga gap och fundera sådär. Stjärnhimlen ovanför en är magnifik. Det är fyra grader minus och man är barfota i tofflor när man vandrar med de där säckarna. Sådär som man skall hålla på framåt maj nästa år. Morgon och kväll. Man kan lika gärna njuta av det. Göra det hela till en händelse för dagen. Om man orkar. Om man kan. Om man vill. Den där himlen ovanför ens huvud räcker ju egentligen. I alla fall om man stannar upp och tittar upp rakt ut i universum. Förundran och vördnad bör man lämpligen känna när man står där. Om man är levandes. Ja trotts att man bara bär på en säck pellets.
Det är nästan synd att Hulken blir mätt. Man kunde tagit en säck till. Det är en njutning alltsammans. En enkel njutning för en enkel själ som inte vill och inte kan vara bättre än någon annan. Som aldrig kunnat. Som gått undan när det inte gått att vinna. Men det är bara vid mållinjen som vinnare koras. Man måste veta det också och bida sin tid.
