Törnkronan

Man lever. Jag har alltid uppskattat det. Inte bara ibland. Utan varje dag. Nåja, nästan. Insikten därvidlag, kräver såklart att man känner döden jaga en i hasorna. Såklart gör det det. Trygghet. Blindhet. Oförmåga att se världen och livet för vad det är i varje ögonblick gör att man uppskattar det goda man har mindre och överskattar det onda. Det onda är sällan så ont. Det goda är alltid godare än vad man normalt etiketterar det med.

Pigg. Relativt. Det är lätt att leva. Sjukskriven i månader. Vad det nu skall spela för roll egentligen. Men så är det. Och mer blir det. Men vid got mod alltså. Lätt såklart om man inte är så där infektionstrött. Så som man blir. Tydligen.

Affären. Öppet fönster. Man blir del i andra människors diskussion. Fast man bara sitter där. Jag försöker verka ointresserad. Men hör ju. Brödet. Badaredagen. Planering för Loosvecka. Får en fråga om hur det är med axeln, Sådär i förbigående. Uppskattar omtanken. Men vad skall man svara. Får ur mig något kryptiskt. Den frågande ser konfunderad ut. Ja, det ät väl jag som inte lyckas förklara. Det som skulle ha krävt för många ord. De många ordens forum är här inte där.

Men stannar mest inne idag. Läser liggandes på soffan. Behöver det där. För ofta egentligen antagligen. Det finns många måsten kvar att ta sig ann. De jag borde hugga tag i. Men jag tar mig den där friheten. Skäms inte ens.

När K har duschat sitter en fladdermus på hennes kläder när hon kommer tillbaks till sovrummet. Det händer då och då att de letar sig in. De är såklart vänner allesammans, vi har två kolonier här, och bor dom också här i huset. Men fräser när man närmar sig gör de ju i alla fall såklart. Osäkra på om vi är döden eller livet såklart som kommer där och klampar. Men medelst enarmsvänster kan jag förpassa den här, trolig dräktig hona, ut i friheten igen. Tick – tick – tick i hårda stötar kommer det alltid från näven när man har dem där. Vet inte om det är själva ekolodet eller “bara” någon slags dödsstråle för att sänka den där fångstmannen det där. Men åtminstone här är jag den gode. Jag har släppt ut ett rejält antal vid det här laget. Oftast efter en ganska omfattande jakt inomhus för att få tag i dem. Så inte denna gång. Det går lugnt och värdigt till.

MUSIK ropar den del av min hjärna som kräver just musik. Det är lustigt att det verkligen är ett behov. Mer än mat. Mer än socker. Jag MÅSTE ha musik. Annars… ja vem vet? Men det är därför jag går ner. Sätter mig på låtsaskontoret. Vräker på. Full volym. Metallica. Njuter.

Men helst vill jag skapa “musik” också såklart. Måste få fart på den där kraschade musikmaskinen igen. Men det kräver en regnig dag. Kanske två. Ja om nu alla måsten hinner betas av innan en sådan dag infinner sig. Ja ja ingen större tragedi är det väl. Bara längtan som får stå tillbaks. Vi behöver alla längta lite.

Nu tänker jag explodera. Lite. Vi hörs…