Into the void

När man lite ofrivilligt kopplas bort från världen, som nu när jag varit sjuk ett tag, så märker man, japp lite som om man dör faktiskt, vad som blir bestående av ens arbete. Först och främst är det såklart tystnaden. De som i normala fall kallar sig ens vänner hör man inte ifrån. Ingen frågar – “Hur går det?”. Inga uppmuntrade tillrop tar sig igenom bruset av sommaraktiviteter. Fast den delen, den kan jag leva med. Den där är mitt eget fel till stor del det där. Jag har försummat de jag kallat mina vänner. Har inte förtjänat de jag har kvar. Valt arbete före umgänge allt för många år. Eller ett helt liv om sanningen skall fram. Passionen har alltid ridit mig.

Men det andra. Projekten man lever för. VSCP. Musiken. Skrivandet. Vad händer med dem när man själv är borta?

Ja skall jag bedöma efter det här halvåret så försvinner VSCP rakt ut i tomheten. Sorgligt eftersom det också är just här jag lägger (och har lagt) mest tid. Nåja det går att leva med. Vägen är ibland målet även på ett medvetet plan. Jag finner glädje i nästan alla timmar jag lägger här. Jag tror att man kan lita på den känslan. Att det är rätt väg att gå. Alltså när man känner så.

När det gäller musiken då så tuggar den på lite som vanligt. Ökar rent av en del. Det finns en lyssnarskara. En del människor som lyssnar utan tvång. Jag blir lika delar förvånad och glad för det. Får musiken ligga kvar där på Spotify efter att jag är borta så tror jag att den kommer att överleva mig. Spelas vidare. Lite. Men ändå. Det är väl ändå skapligt som gravsten över en ocool gubbe som levde då en gång. Det måste väl ändå den suraste nissen hålla med om också.

Sen är det det skrivna. När det gäller noveller och annat som finns här så har läsandet gått upp ganska ordentligt under den här våren. Till skillnad från kännedomen om vilka ni är som läser bloggen (jag känner i alla fall några) så har jag ingen som helst aning om vilka som står för det där läsandet. Men stor glädje känner jag inför det. Mycket stor glädje. Med den glädjen kommer också skrivlusten. Men enhandsskrivandet är en stoppkloss. Ja och jo jag skall ta mig över den. Lovar. I grunden är det bara ett svepskäl och en slöhet att skylla på en högerarm som inte vill vara med.

Så skriva är väl det man egentligen skulle fortsätta med. Det är också där jag fått positivt gensvar. Men jag vet lika väl som han/hon/det/gud att det inte kommer bli bara skriverier. Det är alla de där tre grejerna som är min passion. Mitt liv, Det jag också lämnar efter mig när det är dags.

Det är nyttigt att hamna såhär på sidan om faktiskt. Att se saker hända utanför sig själv. Att verkligen förstå sin plats i en komplicerad värld. Jo, man är en liten skit. Men ändå ett kugghjul i ett stort maskineri. Också de minsta pyttesmå kugghjulen har betydelse i den stora maskineriet. Vad som händer oss kanske inte rapporteras på nyhetsplats. Men brakar vi samman så märks det i alla fall.

Just nu är det annars biverkningar av allehanda antibiotika som plågar mig. Jag förtjänar säkert alltsammans. Försöker ta det som en man. Eller som en kvinna. Men når väl inte riktigt upp till den nivån. Men så är det ju att vara man. Eller kvinna. Man får leva med sina begränsningar.

I Färila rivs prideflaggor ner. En sådan som jag fattar ju inte. Det handlar trotts allt bara om att acceptera att olika är bra. Hur kan det uppröra så mycket? Att älska någon, vem eller vad, hur kan det vara fel?

Men nu fredag. Ovanligt pigg idag. Kan kanske hålla mig vaken på soffan. Det vore i så fall ett under. Något för lokalpressen att rapportera om. K har semester i fem veckor. Går här hemma och flinar. Ja och den känslan minns man såklart.

Trevlig helg kamtrater!