Skogen

Skogen är viktig i mitt liv. Den fyller ungefär samma behov för mig som en laddstation gör för en Tesla. Vi är för evigt ihopkopplade. Jag behöver höra vind i trädkronor, bäckars sköna porlande när de rinner mot större flöden och forsars mer brutala sång i en annan evig färd mot hav och världen där borta, där ute. Min mun måste få smaka på källans iskalla vatten, jag vill inta mitt kaffe på en sten med utsikt över en dalgång och en sjö eller som idag tittandes ut över älven som har följt mig hela livet. Den vi kallar Voxnan.

Att vi kommer hem med hinkar fyllda med bär eller som idag med gyllengula kantareller spelar mindre roll. Allt det där är ren bonus och undanflykter för att få dra iväg ut. Det är tystnaden, den lättandade luften och det rogivande i att befinna sig långt från allt det där komplicerade i världen som jag är ute efter. Här ute, i vildmarken, är det lätt och enkelt och självklart att vara människa. Här blir jag på riktigt den jag först föddes till.

Hemma igen. Trött efter vandringen. Ben värker. Ryggar värker. Men med en själ som är fullständigt utvilad. Redo för elakheter, motgångar och jobbigheter – ja till och med sjukdom – med sina fulladdade försvarsmurar som bäddar in allt sådant skitigt i mjuk fluffig godhetssubstans så att det där kan studsa tillbaks till sina givare som glada små gubbar på fest som bara önskar bjuda in till mer fest.

Det är lördag här på en kulle ute i ingenstans. Inget av vikt har hänt.

Resa

Mat- och sov-klockan säger att det är dags att ta medicin. Måste väl (mycket) motvilligt ta mig upp och göra det då. Det där är lag. En månad till. Ja tre dagar mindre. Längtar dit. Till medicinslut.

Hudiksvall idag. Heldag. Nästan. Nåja. Känns som det. Kommer dit halv åtta. Uppe fem men vaknar fyra, utan att kunna somna om. Andra dagen i rad med bara några timmars sömn. Men tänker “IKEA-soffa ikväll”.. Vilket lugnar.

Vi drar iväg härifrån vid halv fem utan frukost. Tänker att det kan vi ta där i Hudiksvall. Ja och så blir det. Lyxfrulle. Liksom.

Men vi åker vidare från Hudiksvall ganska tidigt. Morgonstund har guld i mun. Så det känns ändå som en heldag i denna sköna stad. Söderala och Bollnäs sen. Inga dåliga platser det heller. Har jag berättat att jag gilla Hälsingland. Jaha, har jag det…

På kyrkogården och morsan och farsans grav har alla växter vi planterat vissnat. Trist. Men av naturliga skäl har vi inte kunnat komma ner dit på ett tag. Det får bli gräsmatta istället. Fungerar inte. Kan plantera blommor här uppe istället för alla de där som inte är med oss längre. Så de glädjer både oss för tillfället levandes och de döda. Ja tända ljus kan man också göra och gör. Hantera allesammans som en stor klump med en handling. Koncentrera sig på att försöka minnas alla namn istället dör i storhögen. I alla fall de som är värda att bli ihågkomna. Blir nog en busslast av dom med. Om döda som är värda att bli ihågkomna nu åker buss. Man vet inte.

Fast skönt med bil igen. Ger rörlighet. Frihet. Trygghet. Jodå motorlampan lyser fortfarande. Skit. Men på andra sätt märks den inte – motorns brummande och dragningskraft är densamma och bilden startar som om den aldrig gjort annat.

Får begagnad nyinköpt hårddisk idag. Finns alltså inte längre någon ursäkt för att inte göra musik. Allt nyinstallerat och på plats. Borde väl skriva “musik” dessutom. Det finns horder som blir nöjdare då. Tror jag. Men jag kan möjligen inbilla mig.

Men grön IKEA soffa alltså. Nu, snart. Mat och att kolla in Rapport följt av lokala nyheter. Alltsammans rätt värdelöst oftast. Inte maten vanligtvis. Det hoppas man på idag med. Sen sjunka ner när Kristallen-galan börjar. Sluta ögonen. Glida bort. Sen får man hoppas att man vaknar i god tid innan “Unge kommissarie Morse”. Men oftast är inte mina Powernappar så långa. Ja och förhoppningsvis lyckas man hämta energi så det räcker för Bowie också. Annars finns ju SVT-Play. Suveräna grejer.

Trevlig Helg proletärer

Bilar

Åker tidigt ner till Ljusdal. Vår bil är klar. Bytt rostigt bromsrör. Nu jävlar skall det besiktigas. Hämtar. Priset blir hälften av förväntat. Bra. Utmärkt rent utav. Glad i hågen går jag ut startar och far iväg. Kommer väl trehundra meter. Sen tänds motorlampan. Va fan…

Liksom.

Men elsystem och Franska bilar. Man är van. Lampor tänds och lampor släcks. Så jag far runt lite. Stannar och stoppar några gånger. Men icke. Den lyser. Lyser så ini helvete den där jävla lampan.

Jaha…

Turligt nog har jag min ODB2 läsare med i bilen. Trotts alla problem jag haft med bilar används den inte så ofta. Det tar alltså en stund att komma på hur det där fungerar. Men släcker felkod. Men inte hjälper det,. Lampa lyser lika glatt för det och felkod kommer tillbaks. Suck.

Jaha. Lambda sensor förvärmning fungerar inte. Glapp eller slut på sensorn. Inte enkelt att byta när man inte har en grop att stå i.

Åker till besiktningen och kollar om jag får igenom bilen fast den lyser. Jodå, dom kollar bara de punkter som underkändes förra gången. Så fem minuter senare är jag ute därifrån, glad i hågen, med en godkänd bil. Ja kanske inte fullt så glad som jag skulle kunnat vara. Åker och bokar en ny verkstadstid efter det. Jo jo

Suck.

Liksom

Fast nu skall vi inte deppa. Det kunde varit värre.

Resan ner. Tjugo över sex härifrån. Det är morgon i Hälsingland. Världen blir lite gulare när man har grå starr. Vackrare. Hälsingland är vackert ändå. Så jag sitter där och tittar på alla hus (de flesta röda men en del gula och andra vita) som står där de står i skogsbryn och på åkrar och fält. Hus som är hemma för någon. Hus som bär på spännande historier. Hus där hela liv utspelar sig. Historier om människor som vore förbaskat roliga att få ta del av. Men det får man såklart inte.

Sen börjar vi närma oss tätorten. Morgonsömniga ungdomar kliver på. En stund önskar jag att man vore en av dom. Men ångrar mig sen. Det är många första gången som är jobbiga. Ett helt liv till uppe på det här vette tusan om man orkade med. Nej dom får nog ha sin ungdom och sina liv kvar. Ovetande om kampen kan de också vara. Jag skall i alla fall inte tala om det för dem. Någon enstaka av dom kanske till och med kommer att flyta fram i livet på en räkmacka. Men sannolikheten är inte stor. De flesta har några lastbilar skit att få över sig också. Gräva sig upp igenom. Hämta sig ifrån. Men glädjen finns ju där den också. För de flesta. Massor av den. Om man vill se den. Fast det här är tonåringar. Dom flesta är väl redan luttrade i den åldern. Ganska så. När jag åkte bussen hem i förrgår så fanns de där riktigt små skolbarnen med. Där fanns oskulden i alla blickar. Härligt att se. Upplyftande. En oskuld som man vill säga till barnen att hålla fast vid, släpp den aldrig. Låt inte det riktiga livet ta dig. Låt ingen plocka bort den där blicken från dig. Men man försöker såklart inte säga något om det. Då blev man väl anmäld för något. Nej jag vill inte byta liv med dom heller. Jag är redan förstörd.

Nu sitter jag här hemma igen. Skall låtsasjobba lite för sakens skull. Ja och fundera hur jag skall komma åt den där sensorn…

Sista året

Så blev VSCP 19 år då. Idag. Tänka sig. Många år. Många timmar. Mycket möda har lagts ned i det här projektet. Men nu då, ett år kvar som tonåring. Sen dags för vuxenliv.

Jag är ganska klar över hur den vägen mot vuxen skall användas. Flera andra projekt, läs Arduino, node-red etc, har blivit mer professionellt inriktade och vi kommer att närma oss denna värld mycket mer. Dessutom kommer nog MQTT tillbaks som ett av protokollen som stöds i VSCP världen.

Men allt det där är sen. Nu firar vi.

Insändare

På hemväg. Jag åker förbi dem. Tusentals. Ja tiotusentals, antagligen hundratusentals. Dom står där, väna, tysta, ser rent av vackra och oskyldiga ut Som om den var lite förmer änn oss andra. Men snart sätter dom igång. Nope, det är inte människan som är mästaren när det gäller nedskräpning. Jag har funnit värstingen.

Det finns en fördel med att åka buss. Ja också i denna gamla och vilt skumpande plåtsak – definitionen på “buss” till regiontrafikens avlägsna hörn är rätt vid – som man satt in på Losturen. Men man kan nämligen fritt ge sig hän till tankar man annars inte finner utrymme för att tänka annars. Jodå, man kan sova också såklart. Det där med tankar är ändå rätt pretentiöst. Men idag alltså, Kommer dom. Tankarna. När jag ser dom där miljöförstörarna utanför bussfönstret.

Träd. Det här handlar om nedskräpande träd. Japp. Träd som levande varelser. Träd som borde känna ansvar för den här blå planeten. Metangasmarorörer. Ja som tillägg till allt nedskräpandet.

För. Hur många löv är det på träden där utanför fönstret på den framskuttande bussen jag sitter i. Miljarder och många fler ändå. Mängder. Ja och var gör träden. Jo de bara släpper dem där de står och gör det bara när det passar sig för dom själva – skit i övriga är tonen – och sen får andra ta hand om skräpet. Inget ansvar alls. Själviskt. Nedrigt. Ingen känsla för att bevara planeten på något enda sätt verkar de ha.

Jo visst. Man kan komma dragandes med kretsloppet och sådär. Men knappast är det trädens förtjänst att det har uppstått mikroorganismer – metangas pruppare – som tar hand om skräpet de kastar. Naturligtvis är det en lika orimlig tanke som att sopgubbar och idrottsföreningar som samlar skräp, det du och jag kastat, är en lika naturlig del av kretsloppet, och de skräpkastandes förtjänst. Nej mickroorganismer, sopgubbar och idrottsföreningar har helt enkelt fått ta på sig den här uppgiften. Motvilligt kan man tänka om man nu inte fick en belöning (läs pengar) för slitet. För hur skulle det annars se ut i naturen? Om de inte gjorde sitt jobb? Jag bara fråga,

Det är helt enkelt dags för alla träd att börja ta sitt ansvar, Helst nu på en gång. Såhär kan vi inte ha det ett år till.

/Bussåkaren

Väntar

Sitter och väntar. Är på väg till Ljusdal. Skall lämna in bilen. Tredje gången gillt. Hoppas man. De två före har inte fungerat speciellt bra. “Verkstad nedlagd” när man kommer ner och “bokning borta” nästa gång. Ja man kan alltså bara hoppas denna gång. Mekonomen är grejer det…

Jag är extremt dålig på att vänta. Ändå har det gått skapligt idag. Fått en del ur händerna. Fast nu, med en timme kvar, innan jag måste fara, ja då sitter jag bara här. Får liksom inget gjort. INGET: Liv – värdefullt sådant – rinner iväg till ingen nytta.

Obs “händerna”. Jo jag låtsasjobbar faktiskt med båda numera. Ja inte överdrivet mycket med högre. Men lite, lagom, småproduktivt, ändå. Så-det-så.

Från Ljusdal tar man sig alltså hem med buss. Den som kallades Loslimpan när man var ung. Nu när Loslimpan gått i graven heter den säkert något annat okänt för mig. Men man kastar bort en dag på en sådan där åka-iväg-resa. Ja sen skall bilen hämtas också. Se där – en dag till åt fanders.

Men dagar… det finns många av dom. Tror man. Ibland. I bra stunder. Oftast tycker nog undertecknad att de genom hela livet alltid har känts som för få. Det är synd att det alltid funnits så mycket man velat göra. Ja, annars kunde man gjort annat. Eller ingenting.

Beställer medicin. Femhundra trotts subventioner. Kunde ha lagts på annat såklart. Men nu gör det inte det. Fast nära frikort nu. Sen är det ingen konst. Fast man hade hellre haft ett frikort på närmaste biograf eller cafeteria såklart. Men får vara nöjd över det lilla.

Fast nu så. Nu får jag nog vanka omkring lite. Att bara sitta här när man skall iväg det har jag inte ro till…