Ho ho hi

Det är blad på träden. Skolorna börjar. Blommor blommar. Getingarna är glada. Inte sura och döende. Centraleuropa har semester. Det är mycket sommar kvar. Den må kallas sensommar den här tiden på året. Men nog är det gotid fortfarande där ute. Inte kan man komma ifrån det. Har vi tur varar det här milda och goa ända framåt november. Har vi otur så… ja då får man tända ljus, brasor och lampor och göra det bästa av situationen.

Jag ägnar tid här åt att lära mig saker fortfarande. Det blir lite okoncentrerat och flamsigt såklart. Väldigt lite är som vanligt här i trötthetens land. Men det blir i alla fall något och det är ett lyft jämfört med de tidigare månaderna det här året. Så där, i det, landar jag som en tacksam själ. Så länge det finns något att rikta in och fästa hjärnan på så överlever jag mentalt. Jodå, det fungerar med en bok också. En film till och med. Men bäst mår jag om jag får följa mina egna irrvägar i Åkes värld.

En gång i tiden drömde jag om att få hoppa fallskärm och det var väldigt nära att jag hoppade ett bungyjump en gång. Det är lustigt att allt det där vilda har lämnat en en idag. Är borta utan ett spår. Det skall mycket till för att jag ens skall ge mig upp på taket här på huset numera. Får be sonen när behov uppstår. Men varför man blir fegare med åren fattar jag inte. Man har ju mer år kvar av livet som yngre och ofta en familj att ta ansvar för. Nu, om det går illa, eller rent åt helvetet, sker hädangången bara några år tidigare än den annars skulle ha gjort. Ja och vid den här åldern. Vad gör några år till eller ifrån?

Men man vill ju leva. Man är ptogramerad tilldet. Fast det också går att förlika sig med den egna döden nu på något slags självklart sätt numera som man inte kunde förut. Klar på många sätt är man. Men sen är det den där nyfikenheten. Vad händer med barnen? Kommer vi att åka till Mars. Autonoma bilar, blir det som med det papperslösa kontoret – tar tid? Kryper krigarna och plågarna upp ur sina gryt igen? Vem får nobelpriset i fysik och litteratur nästa år och nästa år och nästa år… Man vet att allt det där kommer man inte att få veta. Antagligen. Ja och är man nyfiken av sig så grämer man sig såklart över det. Fast det går alltså också att förlika sig med ett slut på allt enklare nu. Åtminstone bra dagar. Jag vet att de flesta av oss har nära till att ropa på han/hon/det/gud när det är nära hur än mycket icketro vi har inom oss. Den ensame människan. I slutet har man ändå bara sig själv att lita på. Det är i livet man behöver vännerna och de tröstande händerna.

Fotpallen

Alltså min fotpall (fotstol) är en skräpinsamlingsstation utan dess like. Var kommer allt ifrån kan man undra? Det dammsugs, och dammsugs, men en vecka eller två efteråt så ser det likadant ut igen.

Ibland brukar någon besökare dra ut den i ett försök att få en stol att sitta på, men med en äcklad blick brukar de ganska snabbt men lite diskret skjuta tillbaks den igen och se sig om i rummet efter en annan stol att sitta på. Ja och det har man ju full förståelse för. Liksom

Ingenting

Jag har noll besökare på den här bloggen igår. Jo, efter åtta på kvällskvisten är det någon som går in och läser. Det blir till slut totalt två accesser som hamnar i loggarna. Det lägsta antalet sedan den startades han/hon/det/gud vet när. Jo det räcker väl med många år sedan, det första bevarade inlägget är från 2006, men jag har för mig att några år försvann där i början vid någon flytt eller datorkrasch. Men aldrig så lågt antal besökare alltså.

Man kan tänka att “nu slutar jag, det finns ju ändå ingen som läser det jag skriver” för just det är väl sanningen hur man än ser det. Det här är ingen framgångsrik blogg på vilket sätt man än mäter. Men visst, den hamna inte sist i statistiken heller, ligger istället där någonstans i den grå massan av existerande bloggar och skvalpar. Alltså det där grå området som nästan alla av oss ständigt befinner oss i.

Men grejen är såklart varför man skriver. Skriver man för att få många läsare? Eller skriver man det man vill skriva för att man vill skriva? Ja, tänker man tillbaka till den tid när jag spelade så skulle väl också jag sällat mig till dem som spelade dansmusik och covers om jag ville ha publik och spelningar. Eller som utvecklare… Det finns alltid en ny trend att hänga på som ger många nedladdningar och följare. Ja till och med ära. Men jag har aldrig valt de vägarna.

Nej jag fortsätter nog att skriva. Så länge jag tycker det är meningsfullt. Ja precis som jag avstod från covers och dansmusik och gjorde min grej. Eller fortsätter utvecklingen av VSCP. Gör det mig trovärdigare och sannare som människa än någon som väljer vägen som ger många “likes”? Betyder det där ens ett endaste dugg? Ja det måste andra bedöma. Jag går min väg, traskar på efter den, tänker inte smila upp mig inför de jag möter, bara gå för att jag vill gå där. Japp utan mål, men någonstans efter vägen finns det såklart ett slut. Men det är min väg. Jag bestämmer hur jag upplever den.

Liksom

Helgen har annars varit finemang. Börjar med mycket läsande. Både K och jag är lite poorly sådär. Men på söndagen kommer vi i alla fall ut i skogen och plockar lite hallon. Det blir inte så mycket. Men kaffet smakar bättre där ute, luften är lättandad och tystnaden berättar många hemligheter för en som lyssnar. Ja sen går inte utsikten från Lingonberg av för hackor heller. Man lyfts upp några snäpp liksom. Fyller på batteribankar. Orkar mer efter att ha varit där.

Idag, ny vecka. Som varje veckostart njuter jag av detta faktum. Flinar rent utav.