Det här året

Det här året har karvat fler linjer i mitt ansikte än något annat år före. Till och med jag – de där “22” inom en förblindar – börjar se “sextiotvå” på det sextiotredje där i spegelbilden. Fast jag vet så väl att varje linje representerar sin egen livskamp, sitt vägskäl, en uppförsbacke, så välkomnar jag dem ändå. Äntligen får det där babyansiktet man har dragits med ett helt liv, lite välbehövlig karaktär.

Fast egentligen borde det väl mitt ansikte vara fullt av rynkor redan. Rimligen borde väl håret vara grått som hos en gråvarg. Kanske finns alla de där linjerna som borde funnits i ansiktet i hjärtat istället. Eller på andra för ögat gömda ställen i kroppen. Nu först är det fullt på alla de där ställen och ansiktet återstår som markeringsyta över levt liv.

Men rynkor. Ingen plåga. Det är så många som aldrig får uppleva dem. Som inte får några. Som skulle gett allt de har för att få uppleva just det. Tecknet på ett fullt liv.

Så inte blir man ledsen, nej inte lite ens blå av att de där syns där kring ögonen. Det är snarast en ynnest. Ett bevis på mognad. Bevis på att man faktiskt levat. Kan man göra annat än att le åt det.

Genom alla år man lever lär man sig saker. Det här året har jag lärt mig att de som frågar hur det är, när det verkligen finns anledning att göra det, inte är de man tror. Den där enkla frågan kommer från de mest oväntade håll istället. Jag har verkligen omvärderat flera människor under det här året. Sådana som jag trodde inte skulle bry sig ett dugg, men som bevisligen alltså ändå gör det. Heder åt dem alla.

Vi åker ut och letar blåbär på lördagen. Det är en vacker dag. Hälsingeskogarna är magiska såhär på hösten. Vi letar upp den där vägen som vi åkte så många gånger på under vår första tid här. Men bär hittar vi inga. Åtminstone inga mängder. Senare inser vi att Thailändarna varit på alla de där ställena. Svettats för sin överlevnad. Vi är för sena. Får leta andra ställen. En mycket svart huggorm försöker passera vägen med helt fredliga avsikter efter vad jag kan avgöra. Tyvärr hinner jag inte styra undan i rätt tid. Kör över. Det blir inte bättre av att jag kör över den igen på vägen tillbaka. Men då, den andra gången, kanske de hela kan ses som ett barmhärtighetsmord ändå, eftersom den bara verkar vara halvdöd efter vårt första möte. Men jag vill inte medverka till onödig dör. Vill verkligen inte Ändå går det såklart inte. Man kan inte undkomma. Varje gång man går på en stig. När man stryker handen över en arm. När man gör dessa alldagliga saker. Ja man dödar levande varelse hela tiden. Om guds hand sveper över en stad och dödar alla men är omedveten om att han/hon/det/gud gör det än det en god eller en ond handling då?

Den där vägen förresten. Den vi åkte i lördags. Jag mindes den helt fel. Den började inte med en nedförsbacke ner i en dalgång. Istället var de ten sväng och sen d6en där nedförsbacken. Minnet leker alltid tafat med oss. Tio år eller mer som gått sedan vi sist åkte där är en lång tid. Kan man alltså lita på sina ungdomsminnen?

Vi åker förbi den där stugan som ligger vid sjön som sträcker sig över Hälsingland och in i Jämtland. Det är inte svårt att passera gränserna här uppe. Dalarna, Jämtland och Hälsingland ligger alla och vilar sig i samma skogar här uppe. Men stugan. Mitt ute i vildmarken. Jag tror att jag skulle vilja bo sådär. En stuga ute i ingenstans där kungsörnar kan ses och där bävern har sin damm alldeles i närheten. Jag undrar hur det är att fira jul sådär. Efter en väg som plogas sist av alla. Underbart tror jag.

Vi bestämmer att nästa helg, ja, då gör vi ett nytt försök. De där bärsställena man har uppstår och försvinner igen ofta genom åren. Skogsbruket glufsar i sig ett kanonbra ställe ibland och man får leta nya. Det bästa med de där turerna är ändå tystnaden och att få dricka sitt kaffe på en mossbeklädd sten eller stubbe. Sen kan väl varken whisky eller andra drycker gå upp mot en hand som för källans kristallklara vatten från det porlande flödet upp till en förväntansfull gom som åter får smaka hur vatten egentligen skall smaka.

Stugan där vid sjön förresten. Drömmen i vildmarken. Snart omges den av vindturbinernas brummande och jättarnas vita skelett omger stugan i alla riktningar med långsamt snurrande blad som driver bort örnen. Vildmark såld på samma sätt som skog såldes under artonhundratalets slut. För några tior fördelade som bygdemedel och förklädda som glesbygdens räddning. Pyttsan. Hur utbilda man dem som aldrig ser och förstår i vad som är vildmarkens verkliga värde. Går det? n

Imorgon återkommande telefonkonferens med den ene av “mina överläkare”. Jag får gnälla lite om mitt trötta jag och lite annat utan att någon tar illa upp. Berätta om mitt åttiosexåriga jag som har svårt att ta sig upp ur stol, soffa och säng. Hoppas att allt går framåt. Och om inte åt det hållet åtminstone inte bakåt. Man nöjer sig med mindre och mindre om det vrångar sig. Anpassning.

Nu bok, bra sådan, sova, drömma. Sen ny vecka i sikte. Ja, om man vaknar. Det hoppas man på.