Skogen

Skogen är viktig i mitt liv. Den fyller ungefär samma behov för mig som en laddstation gör för en Tesla. Vi är för evigt ihopkopplade. Jag behöver höra vind i trädkronor, bäckars sköna porlande när de rinner mot större flöden och forsars mer brutala sång i en annan evig färd mot hav och världen där borta, där ute. Min mun måste få smaka på källans iskalla vatten, jag vill inta mitt kaffe på en sten med utsikt över en dalgång och en sjö eller som idag tittandes ut över älven som har följt mig hela livet. Den vi kallar Voxnan.

Att vi kommer hem med hinkar fyllda med bär eller som idag med gyllengula kantareller spelar mindre roll. Allt det där är ren bonus och undanflykter för att få dra iväg ut. Det är tystnaden, den lättandade luften och det rogivande i att befinna sig långt från allt det där komplicerade i världen som jag är ute efter. Här ute, i vildmarken, är det lätt och enkelt och självklart att vara människa. Här blir jag på riktigt den jag först föddes till.

Hemma igen. Trött efter vandringen. Ben värker. Ryggar värker. Men med en själ som är fullständigt utvilad. Redo för elakheter, motgångar och jobbigheter – ja till och med sjukdom – med sina fulladdade försvarsmurar som bäddar in allt sådant skitigt i mjuk fluffig godhetssubstans så att det där kan studsa tillbaks till sina givare som glada små gubbar på fest som bara önskar bjuda in till mer fest.

Det är lördag här på en kulle ute i ingenstans. Inget av vikt har hänt.