Han från sjön

Han säger “Du vet väl att i Hälsingland så går vägarna rakt över bergen istället för runt dem som på andra ställen i landet”, sen muttrade han “… det är den där jävla vrångheten som finns i människorna här, att aldrig någonsin ge sig…”

Sen drog han iväg på sin mullrande antika svarta motorcykel. Höjde handen, gasade på fullt som han alltid gjorde och åkte iväg på de där vägarna över Hälsingebergen som var hans och sen sågs vi aldrig igen.

Ibland tänker jag på den där dan. En sjuttioårig man som hälsar på med sin motorcykel. En människa som alla såg som konstig. En ensling. Ja han höll sig för sig själv. Men en som dök upp här en dag med en whisky-pava i näven och ville prata.

Fast prata… han var mer en lyssnare. Ville höra från mig hur landet låg. Fast det egentligen var det han som satt inne med alla svaren. Han som var den vise. Som delade med sig av sin kunskap när vi satt där. Som inte behövde så många ord för att kunna göra det.

Själv har jag alltid svamlat och pratat på med de många ordens språk när jag blivit nervös och osäker. Så var det första gången vi träffades också. Sen, senare, kunde vi sitta tysta länge utan att säga några onödiga utfyllnadsord. Ta till orden bara när de krävdes för att komma vidare i vårt sökande efter det som förenade oss.

Näst sista gången vi träffades vände han på kaffemuggen efter att han tömt den i sitt nära nog tandlösa gap, gjort det med en överdrivet hastig rörelse. Jag hade på morgonen lagt på den vita finduken – ärvd efter morsan – eftersom jag kände på mig att han skulle komma – och nu spred sig en ring av uppsuget Löfberg lila kring muggens kanter när duken sög upp det kvarvarande dropparna.

“Vänd på din du också” sa han

Men jag är inte alls en kaffedrickare på hans nivå. En feg sippare är jag. Mina muggar räcker en stund. De måste svalna för att min munhåla skall klara av det där heta bittra livselixiret som man gått och gjort sig beroende av.

Han lyfter på sin mugg i samma ögonblick som jag vänder på min. Det har bildats en kaffefläck i form av en corona där på duken.

“Jag har inte så många dagar kvar – ser du…” säger han och pekar på en figur som bildats snett uppe till höger på coronan. Jag ser såklart inte. För mig finns det bara en figur. Kanske ser den ut som en fladdermus eller möjligen som ett multnat asplöv. Jag kan inte bestämma mig. Han pekar på ett annat ställe. “Här dog min dotter, bara två år var hon. Jag höll henne i mina händer när hon passerade gränsen. Hon tog hela mitt hjärta med sig när hon gick…”

Om det har jag inte hört ett ord om tidigare och jag blir såklart full av frågor. Vill veta mer, men istället pekar han på en annat ställe och säger “Här dog min fru. Hon orkade inte längre efter att vår dotter gått bort. Tappade livslusten fast vi älskade varandra mer än vad som egentligen är möjligt. Hon tog luften som fanns kvar i mina lungor med sig när hon gick… Efter det fanns liksom inga fler ord med en verklig mening som kunde sägas…”

Han ser upp på mig. Jag kan se den bottenlösa sorgen i hans ögon. Den som alltid finns där men som nu är förstärkt. Sen berättar han om mitt liv utifrån min kaffefläcksring. Berättar om de tre kärlekarna. Om drömmen som slog in. Varnar för krocken med en älg som en dag nästan kommer att ta mitt liv. Mer blir inte sagt. Då som nu far han iväg utan onödiga ord. Då som nu med gasen i botten och ett muller bortåt bergen.

Det är såklart först långt senare. När älgen, den totaldemolerade bilen och jag ligger där i diket efter krocken som jag förstår att han verkligen såg något där i den där ringen av kvarblivet kaffe. Men då har han såklart redan åkt sin väg. Åkt iväg på sin motorcykel den där sista gången. Aldrig återvänt.

En lastbil levererar hans antika svarta motorcykel till mig en dag. Han som kör bilen vet inget mer än att den skall levereras till mig. Det är en femton år sedan nu. Jag har motorcykeln stående ute i garaget fortfarande. En oregistrerad antik svart skönhet. Jag brukar putsa upp den en gång om året. Starta den och låta den gå på tomgång en stund. Men ännu har ja inte provkört den fast i år tror jag att jag skall ta den ut på en tur över de där Hälsingska kurviga vägarna som går rakt över bergen bara för att de som drog dem där inte iddes färdas runt alla de där höjderna. Skitsamma att den är oregistrerad. Det var den aldrig heller då när min besökare mullrade in på gårdsplanen.

.