Åttiosex

Åttiosex. Smaka på den. Det är min ålder just nu. Som det känns. Det är tungt att resa sig. Tungt att gå. Trögt att åstadkomma saker. Möjligen är det att gnälla att ge utlopp för det där. Eller också är det helt enkelt bara att tala om hur det känns. Bäst att be om ursäkt ändå. Nu. På en gång. Istället för senare. Utifall någon tar illa upp. Alla har så lätt för det idag.

Ett trött huvud på en trött kropp. Ändå är jag vid ganska gott mod. Kan skratta. Kan äta. Kan en massa andra saker. Men mest av allt längtar jag tills den här månaden är slut så jag slipper (förhoppningsvis) detta evinnerliga mumsande av antibiotika.

Fredag. Vilokväll. Kommer jag ihåg det (glömde förra helgen) så skall jag hälla upp en whisky. En lagom stor en. Jodå, jag har läst bipacksedlarna till antibiotikan. Det går bra. Mjölk och basiska produkter gör det inte. Fast det är ändå lite bortkastat sådär. Nu. Man bara halvnjuter. Hettar åtminstone.

Kom av mig med lyssnandet på sommar. Låtarna förkortades. Halva grejen med programmen blir förlorad. Dessutom blir det svårt att göra något annat och lyssna samtidigt. Men måste försöka ta mig igenom i år med. Liksom.

Los är finfint nu på hösten. Krögare är dessutom på gång på anrika Lokatten. Det hoppas vi mycket på. För, när jag var ung, åkte folk långt bortifrån upp hit för att äta eftersom det var kanonbra mat. Tänk om det kunde bli så igen…

Men fredag alltså. Jag skall stänga av mina skärmar och vandra med mina numera tunga steg upp för trapporna. Men det är OK ändå. Att det är så. Man är inte död, ännu. Det är bra. Liksom.

Den där tunnan…

Tänk, den där tunnan på slutet… ja det kunde vara jag… stort gapandes…

Hur som helst. Tillverkningsprocesser är alltid lika intressanta. De som skapar de här linorna och får det att fungera är de verkliga genierna i världen.