Fångsten

Som fredagar numera startar tar jag också denna dag en tur till hälsocentralen för att ta CRP (snabbsänka). Bra värde denna vecka också. Glädjer undertecknad. Knappast någon annan.

Det jag har lärt mig det här året är att alla verkligen gillar att lägga ut texten om sina sjukdomar. Väldigt få orkar lyssna på någon annan som gör det eller ens låtsas lyssna. Ja, jo, jag vet att jag tvingar på er bloggläsare en massa sådant prat här också, men den här bloggen handlar faktiskt om mig och mitt liv. Där krämporna är en del av det livet. Man får välja bort om man inte vill höra. Men jag pratar om ute i världen. Den där lilla gnuttan empati som fanns förr i tiden (tror jag i alla fall). Var har den tagit vägen? Vem frågar “Hur är det med dig?” nu för tiden. Själv brukar jag i alla fall av artighet lyssna på någon som berättar om sin sjukdom, fråga och komma ihåg till nästa gång, ställa den där “hur är det?” frågan. Lär mig ett och annat ofta genom det dessutom.

Nejdå, jag blir inte ledsen av att ingen vill höra om gråstarr och infektioner. Det skiter jag i. För mig är det mer själva fenomenet som fascinerar. Alltså att ingen orkar lyssna längre. Den tid vi lever i. Bryr vi oss om andra än oss själva någon gång?

Vi försöker oss på en skogspromenad lite senare på dan K och jag. Men “stället” är invaderat av Thailändska bärplockare så vi vänder hemåt igen. Numera är man ju van men jag minns en dag för många år sedan när det helt plötsligt en dag dök upp tre bussar med Indiska gästarbetare. Hela tomten var full med dom efter ett tag och de blev en del av byn under ganska många månader efter det. Gick hur bra som helst såklart, även om några av dem for illa senare på hösten när de kalla vindarna drog in över landet.

Oxdragarveckor för de flesta framöver. Det är långt till julledighet. Ja om man nu inte har ett höstlov eller är lagd åt älgjakt. Själv känner jag lite osäkerhet inför framtiden. Den där starrgrejen går förbannat snabbt. Lustigt nog är det ansikten som försvinner först. Blir bara ett enda blurr. Men annat också såklart. Man hamnar liksom ännu mer utanför. Det infinner sig någon slags osäkerhet i tillvaron. Men det där skall väl gå att ordna då vad det lider. Man får inte bli sur och grinig.

Men är trött på sjukvård och tabletter och allt det där som hör till. Glad såklart att sjukvårdsapparaten finns där men man vill såklart helst inte finnas i den. Nåja, andas in, andas ut och kör på. Liksom.

Trycket här just nu är 1012 mb. Märks på Hulken som vill att rök skall gå andra vägar när den startas upp från kall. Fick vädra ut pannrummet mitt i natten i natt. Grannarna funderar säkert över varför jag vandrar runt där på tomten halv ett på nätterna. Men sannolikare är kanske att de redan gett upp. “Hedman är igång igen” liksom.

Men fredag idag. Äta lite mat. Leta film. Sjunka ner i fåtölj (inte soffa) för att kunna läsa undertexter. Men väljer ev. grön IKEA soffa om engelsk eller svensk film kommer upp. Svårare det där med tysk eller fransk dito. Hursomhelst en kväll som är helt lik kvällarna de senaste fem veckorna. Men skönt lika fullt. Det är konstigt hur det är med fredagars makt. Eller snarare vanans makt. Nästa vecka går vi in i rutiner igen. Ja jag skall nog till och med passa på att koda några rader. Skrämmande. Liksom.

Till er där ute vill jag önska en trevlig helg. Njut av livet. Njut av att vara levandes. Båda grejerna är gratis. Är du frisk dessutom, ge den känslan en tanke också. Vi glömmer alla det alldeles för ofta. Man måste jobba på det där att uppskatta det man tar för givet. Gilla de där vardagarna när inget märkvärdigt händer, bara för att det är dom som är dom riktigt bra dagarna. Ja då när livet händer. Hemskt om vi inte märker det liksom.

Senast lästa bok

Arvet från familjen Palmisano av Rafel Nadal

Från början gillar jag inte den här boken. Den ter som ännu en av dessa tröttsamma “högborgerliga plus fattiga i samspel” historierna. Men ganska snabbt fångar den in en och blir till en riktig bladvändare. Jag kan verkligen rekommendera den. Läs!

Andra böcker jag läst finns här.