Bilar

Åker tidigt ner till Ljusdal. Vår bil är klar. Bytt rostigt bromsrör. Nu jävlar skall det besiktigas. Hämtar. Priset blir hälften av förväntat. Bra. Utmärkt rent utav. Glad i hågen går jag ut startar och far iväg. Kommer väl trehundra meter. Sen tänds motorlampan. Va fan…

Liksom.

Men elsystem och Franska bilar. Man är van. Lampor tänds och lampor släcks. Så jag far runt lite. Stannar och stoppar några gånger. Men icke. Den lyser. Lyser så ini helvete den där jävla lampan.

Jaha…

Turligt nog har jag min ODB2 läsare med i bilen. Trotts alla problem jag haft med bilar används den inte så ofta. Det tar alltså en stund att komma på hur det där fungerar. Men släcker felkod. Men inte hjälper det,. Lampa lyser lika glatt för det och felkod kommer tillbaks. Suck.

Jaha. Lambda sensor förvärmning fungerar inte. Glapp eller slut på sensorn. Inte enkelt att byta när man inte har en grop att stå i.

Åker till besiktningen och kollar om jag får igenom bilen fast den lyser. Jodå, dom kollar bara de punkter som underkändes förra gången. Så fem minuter senare är jag ute därifrån, glad i hågen, med en godkänd bil. Ja kanske inte fullt så glad som jag skulle kunnat vara. Åker och bokar en ny verkstadstid efter det. Jo jo

Suck.

Liksom

Fast nu skall vi inte deppa. Det kunde varit värre.

Resan ner. Tjugo över sex härifrån. Det är morgon i Hälsingland. Världen blir lite gulare när man har grå starr. Vackrare. Hälsingland är vackert ändå. Så jag sitter där och tittar på alla hus (de flesta röda men en del gula och andra vita) som står där de står i skogsbryn och på åkrar och fält. Hus som är hemma för någon. Hus som bär på spännande historier. Hus där hela liv utspelar sig. Historier om människor som vore förbaskat roliga att få ta del av. Men det får man såklart inte.

Sen börjar vi närma oss tätorten. Morgonsömniga ungdomar kliver på. En stund önskar jag att man vore en av dom. Men ångrar mig sen. Det är många första gången som är jobbiga. Ett helt liv till uppe på det här vette tusan om man orkade med. Nej dom får nog ha sin ungdom och sina liv kvar. Ovetande om kampen kan de också vara. Jag skall i alla fall inte tala om det för dem. Någon enstaka av dom kanske till och med kommer att flyta fram i livet på en räkmacka. Men sannolikheten är inte stor. De flesta har några lastbilar skit att få över sig också. Gräva sig upp igenom. Hämta sig ifrån. Men glädjen finns ju där den också. För de flesta. Massor av den. Om man vill se den. Fast det här är tonåringar. Dom flesta är väl redan luttrade i den åldern. Ganska så. När jag åkte bussen hem i förrgår så fanns de där riktigt små skolbarnen med. Där fanns oskulden i alla blickar. Härligt att se. Upplyftande. En oskuld som man vill säga till barnen att hålla fast vid, släpp den aldrig. Låt inte det riktiga livet ta dig. Låt ingen plocka bort den där blicken från dig. Men man försöker såklart inte säga något om det. Då blev man väl anmäld för något. Nej jag vill inte byta liv med dom heller. Jag är redan förstörd.

Nu sitter jag här hemma igen. Skall låtsasjobba lite för sakens skull. Ja och fundera hur jag skall komma åt den där sensorn…