Klockor klämta

Utåt, in i skogen, vana vägar, en gång gick jag och hundvalp en vilse här, varv efter varv, en hel dag, till slut var valpen tröttare än jag, då när vi äntligen hittade vägen. Men vilse har jag aldrig gått varken före eller efter. Den där dan var undantaget. Dagen när färdmärkena man noterat helt plötsligt var borta var enda ett.

Men det är också här som bären finns. Alla sorter. Olika årstider. Olika mängder. Idag jagas hjortron. Myrarnas guld.

Just idag är också andra ute. Vid förstmyren står redan en bil. Upptaget. Det är det det betyder. Åk till nästa. Det finns myrar så det räcker åt alla, precis som det finns en egen sjö till var och en som naken vill svalka sig i Hälsingskt mjukt och klart vatten.

Den andr myren är vår. Bara vår. Den är full med hjortron. Omogna de flesta ännu tyvärr. Men nästa vecka. Om ingen hinner före…

Oljelampan lyser till precis innan jag stannar. Gör mig orolig. Törs inte fara ännu längre in i skogen. Det blir långt att gå om det blir fel på bilen. Så hemåt igen. Jag orkar ändå inte så många steg på myren. Fast lyfts av att få finnas där. Det här är min värld. Det här, skogens tystnad och mil efter mil efter mil med ensamhet och frihet är helt enkelt jag. Egentligen är det här jag skulle bygga min koja och stanna tills klockorna klämtar en sista gång.

Men så hemåt då. Oljelampan lyser inte igen. Den har bara lyst till för att jävlas med mig. Förjaga sinnets ro från min själ.

Det medhavda fikat får intas hemma. Kanske beror den där röda lampan på att oljan behöver bytas. Får testa det.men fördt verkstad. Onsdag. Måste få den igenom besiktningen. Bli rörlig igen. Åtminstone det.

Min huvudgator startar inte längre som den skall den heller. Det märker jag innan vi skall åka. Alla mina tre arbetsdatorer är alltså nere för räkning. Jag, ja mitt antibiotika jag har svårt att hitta energin att få fart på dem igen. Men måste såklart. Det finns ingen att ringa till och säga, kanske skrika ett desperat, “hjälp”. Energi måste uppbådade, hämtas, konstrueras, genereras. Utan händer inget.

Men skogen, myren, vägen stannar i min själ. När jag går upp och sträcker ut mig på soffan finns de med mig. Kvar också när jag vaknar efter en timmes antibiotika sömn. Veferkvikt. Trotts allt.