Senast lästa bok

Utan dina andetag av Karin Aspenström

Jag gillar den här boken. Men egentligen är den förfärligt förutsägbar. Men relationen mellan två människor är väldigt träffande beskriven. Det är det som är “gilla”-delen. Att sen välja tryggheten före det förnuftiga kan man kanske sucka åt. Vi människor har ju en längtan ändå, den efter att aldrig vara riktigt lyckliga.

Andra böcker jag läst finns här.

Midsommartankar

Midsommarafton. Boulognerskogen Gävle. Jag vandrar runt som en sjukhusinlagd men frigående man. En timme. Lyssnar. Funderar. Njuter av vädret. Pratar in på telefonen.

Jag sitter i Boulognerskogen. Det är dan efter midsommar. Lördag. Det är massor med människor ute. Ett par går in på fiket här i Boulognerskogen. Hand i hand. Dom går i takt, dom hör ihop, det är så tydligt. Soldater.

Jag är ute tillfälligt från sjukhuset. Har gått ett varv. Det är skönt. Jag har hört koltrasten och en fågel som jag aldrig hört förut. Femtio eller hundra eller hur många de nu är, spelar minigolf, hör ihop. Är man som jag, här och nu, så hör man såklart inte till någon. Man kan vara ensam i Gävle. Väldigt, väldigt ensam. Men det gör ingenting. Inte idag. Att bo här. Att leva såhär. Ensam bland alla andra. Bland många människor. Det skulle nog vara svårt. Det tror jag. Eller också lätt. Jag har ju bott här. Jag har levt i den här stan i ett plus två år. Och visst fanns det mycket ensamhet där också, men samhörighet också, samtidigt… Det är något vist med Gävle ändå. Det är något vist med Boulognerskogen. Jag kan tycka att det här är väldigt fint och… vackert och… härligt att det finns dom här stora grönområdena mitt i en stad. Hundratusen människor, som behöver frisk luft, som behöver höra koltrastsång, som behöver leka, som behöver en filt i solen och en kopp kaffe ute i något som är grönt och fritt.

Men… lever man på sjukhus så lever man ett inrutat liv. Jag skall dra mig tillbaks igen. Om trekvart är det dags för en påse antibiotika igen. Och jag går som en gammal gubbe såklart. Kanske för att jag är en gammal gubbe, men jag är tröttare av den här antibiotikan.

Jaha… Gävle. Jag tror det är den 23/6 2019. Det är inte så pjåkigt. Ändå faktiskt. Nej….

Och där, där borta mellan träden, där bor jag. Våning tolv. Utsikt. Eget rum. Det skulle ha kostat skjortan om man bott i ett land som USA. Men det gör det inte här. Vi hjälps åt. Det är inte så pjåkigt. Ändå. Fast ingen vill förstås bo på ett sjukhus. Kanske den som ingen annanstans har att bo förstås men… ingen annan. Ingen. Jag lovar.

Jag gillar dom där stigarna som uppstår i städerna. Dom som planeringsmänniskorna inte klarar av och vill ha. Det finns… det är folkens kraft. Dom går snett över det planerade. Bakom kedjorna, under och över där makten tycker att folket skall färdas. Men… de går såklart alla till någon slags uppsamlingsplats. Någon slags träffpunkt, den som också är uttänkt. Planerad. Så egentligen är det väl bara en liten revolution. En väldigt liten revolution.

Boulognerskogen igen. En ny dag. Det är soligt. Familjerna går förbi bänken som jag vilar på. De är yngre nästan allesammans. Mellan 35 till fyrtioårsfamiljerna. Till synes lyckliga. Antagligen har man semester. Lite avslappnat vandrar man här. De yngre männen tillsammans med sina yngre fruar, männen kör barnvagnen. Där finns det en plikttrogenhet.

Det är vackert med de här bevarade gröna ytorna i städerna. Det blir som gröna oaser. Härligt att se att folk utnyttjar dem, så mycket. Att de verkligen används. En längtan ut i naturen. Det verkliga. Fast… det skall såklart vara ofarlig natur. Det får inte finnas björnar och vargar här. Eller huggorm. Inte ens oupptrampade stigar finns här. Det skall helst vara asfalt och… grusstigar som har trampats av många fötter före.

Tallarna är knotiga här. De är säkert av en sort som jag inte känner till. Men det är som de man ser vid havet. De har stått i många år. En idegran växer precis bredvid. Jag har alltid tyckt att de varit så fula. Men samtidigt fascinerande eftersom de tappar sina barr.

Vattnet i en sjö, eller är det bara en damm, glittrar här framför mig. Det ligger en läns där mitt ute. Jag vet inte vad den har för funktion eller vad det är för tanke med den men något syfte har den säkert.

Men……… det är fint här…… Mycket!

“Såg du regnbågen” säger hon när hon cyklar över dammbron. “Såg du regnbågen?” Det där sägs såklart inte till mig. Det ropas ut till hennes man som kommer cyklandes efter henne. Det är fint att ha någon att säga det till. Det är stort att fortfarande som vuxen tycka det är ett mysterium värt att kommentera. “Såg du regnbågen?” Ett under. Vid en kraftverksdamm. I midsommartid.

Senast lästa bok

Skallra av Fiona Cummins

Traditionell spänning och deckare i ett. Lite standardrecept kan jag tycka men det fungerar. Blir säkert TV vad det lider. Känns dock inte som konceptet med en serie behövs. Förlaget håller såklart inte med om det.

Har man tid att fördriva så fungerar det här absolut.

Andra böcker jag läst finns här.