Day: 16 July 2019

Det där efter-midsommar-mörkret är här till stora delar. Nästan helt och hållet. Jag har aldrig fattat hur de ljusa sommarnätterna runt midsommar så snabbt förvandlas till mörka nätter efteråt. Varför smyger de sig på de ljusa nätterna och varför åker sedan rullgardinen ner så snabbt. Jag älskar ju de där ljusa nätterna. De som är magiska här på +400 meter. Men i år är det försent för att uppleva dem.

Fåglarna sjunger i alla fall fortfarande. Tack och lov för det. Förra året tystnade allt efter midsommarhelgen. I år fortgår det. Härligt. Gratis. En gåva till mänskligheten. Åtminstone till dem som är mottagliga.

Vi ägnar kvällarna åt film. Letar upp någon osedd. Är den för dålig får man greppa en bok. Semester. Lyx.

Trött är jag såklart. Måste stödsova då och då. Klarar inte hela dagar hur än jag försöker. Men det går att leva med. Den där antibiotikatröttheten. Det dör alldeles för många vänner också i kroppen under en behandling. Medicinernas träffsäkerhet är inte den bästa. Synd. Man är kung där i sin egen kropp. Vill den mer väl än så. Håll ut säger man till “sitt folk“. Miljarder celler/bakterier/virus.

Kullen som blev mitt och vårt hem. Tänka sig. Vem kunde tro det när man var tjugo. Los av alla ställen. Jag som längtade till Stockholm så att jag nästan gick sönder. Men kom ju dit såklart. Nåja, till Täby. Gillade. Mycket. Gillar fortfarande. Mycket. Men behöver det här, det som finns här som grund. Stockholm är och var jobb för mig. Där, där allt är möjligt. Men resten. Positioneringarna. Likformigheten. Alla de där människorna som är så rädda för att inte passa in… nej det fungerade inte för mig. Jag vill verkligen inte passa in. Har aldrig gjort. Jag har alltid gått min väg. Den som ibland, korta stunder i alla fall, gått bredvid andras väg. Men oftast inte. Nope. Däri finns ingen sorg.

Sommarnätter för länge sedan var musik, Vi kunde spela i olika konstellationer en hel natt. De som fanns där just för tillfället bara. Ibland höll vi på till fyra. Eller tills grannarna ringde och klagade. Men vi lärde oss att ha fönster stängda i sommarnatten. Då störde vi ingen i den där gamla ungdomsgården. Ibland var man lycklig i det där. Det gick liksom inte annat. Lycklig mitt i allt annat som kanske inte alltid var lycka.

Men jag kan sakna det där. Men bara som ett minne. Inser ju att åka tillbaks i tiden ärt omöjligt. Det är bara framåt som gäller. Reunions är bara crap. Skit. Besvikelsernas besvikelse. Skulle aldrig försöka ta mig tillbaks. Ändå undrar jag vad det blev av en del… Vilka de blev till till slut.

Fast nu skall jag läsa en stund. Noveller. Älskar novellböcker. Perfekt läsning innan man sover. Man orkar precis med en om man är trött. Två om man är lite mer stirrig. Hämtar upp material för egna drömmar från det där. Drömmar som jag aldrig kommer ihåg men som jag vet finns där. Jodå.

Det är så det är. Här på en kulle. Där, där du befinner dig. Bra kan man tycka.

Liksom

Det är i den där kragen man får ta tag i. På sig själv alltså. För att få något gjort. Fast först ligger man där i soffan. En förmiddag 2019. Man är sjukskriven i månader framåt. Borde få ligga i soffan. Har semester på det. Ännu en anledning. Men hur det än är, i längden håller inte det där. Nope. Finns ens inte så många böcker i världen. Ja. Nåja. Antagligen gör det det. För många böcker finns det. Men ändå. Liksom.

Det är en regnig dag. Alla utom SMHI håller med om den saken. Men skönt. Man behöver regniga dagar ibland,. Det är dom dagarna man kan sitta på ett låtsaskontor utan dåligt samvete fast än gräset där ute växer som om det fått supergödsel tillfört från okänd planetär besökare.

Jag tittar lite extra mycket på allt vackert just nu. Anledningen är enkel och lätt att förstå. Tänk om man inte kommer att få se det där sen. Lita aldrig på någon eller något är min devis., Skall man flyga eller opereras så får man hoppas på det bästa ändå. Men skulle synen helt lämna mig, ja då finns musiken. Och musiken först. Definitivt.

Varmvatten saknas här just nu. Undertecknad är inte klar med ny installation av styrning. Just detta faktum har väl inte direkt med min slöhet att göra. Det handlar mer om att vi var tvungen att åka bort en sväng igår.

Körförbud på bilen from med idag. Jodå, jag sa ju att allt kommer på en gång. Jobbar på att lösa det också, men enarmad som jag är fixar jag väldigt lite bilreparationsarbete och har så gjort i många år nu. Men det finns verkstäder. För att nyttja dem behövs pengar. Ibland har man sådana. Ibland har man inte sådana. Men det löser sig. Liksom.

“Är du lycklig lille vän“. Den där frågan man skall fråga sig ibland. Ja den svarar jag ja på fortfarande. Allt, ALLT, kan alltid vara värre än det är. Det har jag lärt mig. Åtminstone det.

Fast nu har jag inte tid med det här. Bloggskrivandet har sin tid, måstena sin. Så skrider till verket… Liksom.