Categories
Betraktelser & Berättelse

Semmelsug och klarsyn

Kostar på mig ett par terminalglasögon för 395:- inklusive frakt. “Bortskämmer” mig själv. Försöker mota den stora tröttheten som kanske egentligen bara är “gammeln” och inget att göra åt.

Men visst, det är en fantastisk skillnad. Lite snurrigt sådär innan man vänjer sig såklart, men det här kommer att bli bra. Helt klart. Troligen blir det inte dubbel kodarhastighet nu men troligen en en ökning med inte helt bortsedda procent. Problemet är ju att hjärnan hos en gammal man skall hänga med den också och där finns inga quickfixar att inhandla a’la 395 spänn.

K bakar saffransbullar och semmelsuget tilltar hos undertecknad. Nära nu tills man får sätta tänderna i en sådan. Ja två! Fram till dess får man tigga och be om att få ta en saffransbulle till.

Deep Purple kör sin Sweet Child In Time här i högtalarna. Gammalt och tryggt. När det kom var det omvälvande. Farligt. Formade ett liv. Uppvaknande. Ja fler liv än mitt såklart. Gör dagens releaser i musikvärlden sådana saker med människorna också?

När jag var ung kunde jag hänga med också i höjningen på ohhhhhh-andet i den låten. Nu är det kört. Det stiffar till sig där nere vid stämbanden. Försöker inte ens sådant där längre… Tur säger alla runt omkring mig. “Håll käft” skriker de i kör.

Klassisk är här i huset äldste sonens “Sluta sjunga pappa hunden kräks“. Det är inte alltid lätt att se sig själv som sångare.

Jobbar fortfarande på parsern här. OBS “JOBBAR“. Inget jävla låtsasjobb här inte. Fast sitter man hemma så jobbar man såklart inte per Los definition. Eller ja den definitionen sträcker sig nog över Hälsingland och utanför. Fast det gör man alltså. Vill inte bli störd av telefonsamtal och besök. Men gärna av mail. Tack!

Just mailen har droppat in från olika VSCP’are den sista tiden. Det är skojigt. Så många som har varit med så länge och har system som snurrat lika länge. Stabilt är det. Snart kanske framtiden är här och VSCP finns i den. Ja eller inte. Skit samma. Saker snurra på ändå. Oavsett.

Under Q1 nästa år hoppas jag kunna komma igång med att sälja mina moduler igen. Folk frågar fortfarande efter dom. Tänka sig. Kan nog till och med lova lite nytt där under 2022.

Fast parsern bygger sig inte själv. Bästa att koda vidare. Finkoda liksom nu med nya terminalglasögon.

Ha en god helg kamrater och folk i förskingringen.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Jobbig dag?

Man får liksom distans till sina egna svar på “Hur var din dag idag då?” när man tänker på dom här snubbarnas svar på den frågan när de kommer hem om dagarna. Vad svarar dom? “Det har varit lugnt?

Categories
Betraktelser & Berättelse

Grodorna?

Läste “grodorna” först och vi vet ju alla var deras pardis är eller hur? Men sen såg jag ju att det var ett “C” och inte ett “G”. Nya terminalglasögon på väg…

Categories
Musik

Kodarmusik

Den mest underskattade artist vi har.

Categories
Betraktelser & Berättelse

En blick

silver blister pack on bed
Photo by Polina Tankilevitch on Pexels.com

Jag minns fortfarande mannen på båren i akutrummet på Hudiksvalls Sjukhus där på kvällen. Han var lämnad ensam på en bår som ambulansen kommit med bland andra patienter som också låg där i olika tillstånd på sina bårar. Jag gissar att triageringen placerat honom längre ner på listan efter mer akuta fall. Men jag minns blicken. Dödsångest sa den. Rädsla. Så där satt jag och tyckte synd om mannen på båren fast jag själv också satt där med en krossad axel och en bruten överarm. Men något skall man ju syssla med under evig väntan på en akutmottagning också.

Det är konstigt att den där blicken fastnade hos mig livslångt. Det fanns något mycket desperat och hjälpsökande i den. Hade jag kunnat så hade jag såklart gått fram och pratat med honom. Hållit en hand. Han verkade så utlämnad. Men där och då, omöjligt. En glasruta skilde oss dessutom åt och tillträde till akutrummet hade inte en vanlig enkel människa som jag.

Själv blev jag hemskickad i en taxi utan åtgärd efter någon timme. Det hela skulle läka av sig själv sas det. Två tabletter smärtstillande följde med. Vad som hände med den rädde mannen vet jag alltså inte. Men jag hoppas verkligen att allt gick bra och att livet och lugnet återvände och kanske framförallt att hans nära och kära mötte upp med honom och gav tröst, kärlek och lugnande ord.

När jag var en ung man i Edsbyn låg jag en natt med en bruten arm. I vår familj åkte man inte till doktorn för småsaker och definitivt inte innan saker och ting åtminstone fick en chans att läka sig själv. Nu kom jag alltså hem med en taxi där på natten och en axel som värkte mer än alla värkar jag dittills haft tillsammanräknad under mitt tidigare liv. Ligga gick såklart inte så jag satt i en soffa hela natten utan att sova en endaste liten blund den här gången heller. En helvetesnatt. Lovar.

På förmiddagen ringde brorsan och sa att Hudiksvalls sjukhus hade sökt mig och bad att jag skulle ringa upp. Av någon anledning hittade dom inte vårat nummer. Jodå, jag skulle komma in igen. Direkt. Så taxi in, operation, kvar i två veckor för mina synders skull.

Efter det där har det ju blivit fler perioder med den är axeln och ingen vet väl var det slutar heller. Men allt är ändå mer än överlevnadsbart just för tillfället. Det är jag mycket nöjd med.

Men när jag nu idag då får en glimt av den där mannens rädsla och blick så framstår det såklart alldeles tydligt hur viktigt det är med människor inom vården. En undersköterska till som kunde sitta där och prata med den här mannen hade kunnat göra underverk. Men just den här kvällen fann det ingen. Otur kanske. Eller också är det alltid så. Men min egen erfarenhet säger väl att det är lite sådär på sjukhus över huvud taget. Man skall inte pjåska.De där känslorna av att det är sista gången man ser världen när an rullas in på operation får man hålla för sig själv. Låta bli att resa sig och springa iväg det snabbaste man kan. Jo nog tänkte jag så allt. Här slutar det kanske. Varje gång. Men man får försöka lita på de där erfarna händerna. Hoppas. Glädjas som om man vaknade hemma en sommarmorgon när man slår upp ögonen på uppvaket. Vilka segrar man upplevt där! Mådde man inte så jävligt skulle man skrika HURRA och dansa runt där. Men man får vara glad om man kan hålla ögonen öppna.

Senare sövdes jag för titthål på axeln. Enkel operation. Inget konstigt. Men tight för mig med bussen hem efter uppvaknandet. Då kämpade jag mig upp från våt trasa till skapligt fungerande gubbe på en halvtimme och rusade ut till bussen hem. Överlevde. Min sänggranne var mycket imponerad.

Men de där nära döden upplevelserna. Man kan ha dom i sin egen säng också. Ett hjärta som rusar. Andning som kräver alldeles för många andetag. Dör jag nu? Ja och vad vet man. Man ligger där och svettas. Dö kan man bara göra ensam. Och man väcker ju ogärna någon annan och säger att “du jag tror jag håller på att dö…” och ännu värre. Ringer efter en ambulans. Tänk om det inte är något alls. “Hellre dör jag än att utsätta mig för det” tänker man och det med rätta. Oftast överlever man. Och med stigande ålder bryr man sig allt mindre. Allt går vidare ändå utan att man finns. Som det skall och måste vara. Så det går som det går. Och där när man når den tanken så är allt lugnt.

För visst kan man vara nyfiken på allt kul som kommer att hända framgent på jorden. Alla nya människor som det finns att lära känna. Alla soluppgångar. Alla solnedgångar. Småfåglar. Fjärilar. Örnar och allt som är vackert. Ja och allt som är fult. Det fascinerande. Visst. Man vill vara med. Se hur det gick för barnen till slut. Sånt där. Men slut ät det när det är slut. Man gör inget åt det. Man kan bara åka med. Leva och sen dö när det är dags en dag.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Mörker

photo of moon
Photo by Pixabay on Pexels.com

Mot natt. Mörker. Fullmåne först på fredag. Varulven i oss de galna håller sig lugn tills dess. Sen får ni se upp. Vargar och varulvar vrålande, ylande på bergen, ja och intensivt jagande efter blod där i natten ner mot dalgångarna.

Utan snö inget blåljus. Men det prognostiseras också om snö på fredag så kanske under den natten. Blåljus mellan träden under vintern är kanske det mest magiska. Nej jag pratar inte om brandkår och polis med sina blå lampor påslagna. Det här handlar om månljus över världen. Bor man i en stad är det såklart så mycket ljusföroreningar att man inte utan stor möda kan uppleva det hela. Här ställer man sig och tittar i närmast fönster under en valfri av småtimmarna. Magnifikt.

Bra jobbardag här. Annat kan man inte betygsätta den som. Den rätta moden, den rätta musiken och lugn i världen runt om “min” kulle är vägen som fixar det där. Jag är en tacksam och enkel vandrare efter den.

K fyller år. Firandet är inte så stort eftersom det är ojämna siffror och hon har åldern inne för lugnare födelsedagar. Annat blir det nästa år. FEST!

Jag tror egentligen på det där med att festa när man kan. Man behöver de där guldlysande tillfällena i allt det grå. Men sen skyr jag ju allt det där själv. Tycker det är roligare att ge. Om jag kan. Antagligen är jag den tråkigaste människan på jorden. Men det må väl vara så då.

Förresten gillar jag staden lika mycket som landsbygden. Det är upp till den som väljer att bosätta sig där han/hon vill. Jag hatar båda grupperna som tjatar om att det ena är bättre än det andra. Men det är det inte såklart. Bara olika. Fördelar och nackdelar med båda. Man väljer själv sin plats på jorden.

Återstår av dagen här gör bara att hälsa på Hulken och mata honom lite. Sen läsa en stund och sova den trötte programmerarens sömn. I morse sov jag till halv sex utan att vakna en enda gång under natten. Sånt händer var tredje år här ungefär. Vaknade gjorde jag av att jag i drömmen gjorde en uppstigning från djupt vatten och hade helt slut på luft. Någon yta var inte i sikte hur än jag försökte simma uppåt. När det där första mycket motvilliga vattenandetaget skulle tas då vaknade jag. Ja och såklart tungandat också i det verkliga vakna livet. Det är väl därifrån drömmen kom. Men överlevde alltså. Ännu en dag. Tack, så himla mycket tack för det.

Categories
Musik

Kodarmusik

Categories
Musik Swedish

Sveriges Radios grammofonarkiv hotat – namninsamling startad

Idag spelar Sveriges Radio musik som man tror att folk vill höra istället för musik som de kan upptäcka och sedan vilja höra.

Source: Sveriges Radios grammofonarkiv hotat – namninsamling startad

Som gubbar låter.

Categories
Swedish

Inte slut serru

Categories
Swedish

En hyllning?

Såklart är det det!