Month: October 2020

Kylan intar kullen och det blir en kamp såklart. Jag fryser. Är inget vidare på det här med vinter. Att det blåser hårda vindar här på kullen i byarna gör såklart inte saken bättre. Men man måste försöka överleva. Någonstans där, långt borta, finns koltrastsång och ljuvligt varma dagar. Det man lever för. Målbilden. Vill man ha det goda, det sköna livet, så får man ta det här, det andra, lite svåra. Den läxan har jag lärt. Jämvikt. Det går inte komma undan jämviktsläget, det som allt strävar efter.

Jag skall såklart inte överdriva min avsky för vintern. Det finns mycket med vinter som är toppen också. Det finns vinterdagar som kan få en att häpna när man betraktar världens skönhet. Ja och visst handlar det om att klä sig om man inte vill frysa. Dom bitarna går att hantera.

Men skrapa rutor, där isen sitter som isbark hårt fast på rutan, en tidig morgon när en ihållande nordanvind trycker på med horisontellt snöfall och tolv minusgrader, kan någon älska det?

Eller när det är tjugosju minus under natten och man skall iväg på det där viktiga mötet och man aldrig kan vara helt säker på om bilen startar eller inte. Eller om den går sönder när man tar sig ner för backen för den delen. Det är under de kallaste dagarna det alltid händer. När det är som jävligast att stå där och vänta på hjälp.

Nej, jag kommer aldrig att bli en vinterälskare. Kanske var jag det en gång i tiden. När man for utför där i slalombackarna. Men vintrar med spolmaskin på Ullungens isar tog det där ur mig. Edsbyn. 70-tal. Alltid blöt. Alltid kall. Den där tröga tunga vattendimman som letade sig in under huden. In i skelettet. Borra hål. Sänka ner pump. Vrida. Vänta en halvtimme eller en timme. Flytta. Borra nytt hål. Sänka ner pump. Allt för att is skulle kunna bära traktor och timmer. Ton och ton och ton som skulle ligga där på is till våren. Vinterns skogsavverkningar som skulle bli plywood och spånskivor. Men då var det såklart inga problem. Man gjorde sin dag. Gick hem och spelade när den var slut. Levde för den där musiken. Som om man varit en nyfrälst.

Fast någon slags glädje över vintern tog de där åren ur mig. Definitivt.

Förbryllande i år är alla björktrastar som fortfarande är kvar. På något underligt sätt så brukar dom ha en känsla för när vintern kommer på allvar. Sen är det rönnbären. Inga alls i år. Många betyder snörik vinter. Få snöfattig. Men inga?

Snö skall det i alla fall komma i natt. Mer än vi behöver verkar det som. Det ens man kan hoppas på är att den inte ligger kvar.

Pratar dom om snö i Jämtlandsfjällen eller Dalfjällen så vet man. Vi får också vår första dämp här uppe på kullen. Men inte förvånande på något sätt såklart. Den först skvätten snö brukar komma i mitten av oktober här uppe. Har i alla fall gjort så alla år som vi bott här. Snart fyrtio år har det här varit vår bas nu otroligt nog.

Pelargonen är förskräckt såklart. Rädd att allt det där kalla ute skall ta sig in också. Jag får prata en stund med henne. Lugna. Försäkra att nästa vecka skall Hulken få börja tugga i sig pellets igen och sen få stå där vintern igenom grön och skakande och sprida skön värme i stor gammal skola igen. Det tar en stund. Men upprörd pelargon lugnar sig till sist.

Vi ger oss ut på den där “sista” skogsturen. Sand att mildra rutschkanan ner för kulle under värsta isiga perioden behövs. Lingonris till kransar. Mossa till adventsstake. Lite annat sådant där till jul. Trattkantareller till tallriken också såklart. Den här turen brukar vara den kallaste turen ut i markerna på hela året. Man fryser rumpan av sig helt enkelt. Men ganska behagligt idag.

Det är skönt i skogen. Det är märkligt hur den lugnar. Björnskitarna är många här ute där inte många människor rör sig. Det har ätits lingon. En delikatess för björnar helt säkert.

De senaste åren har vi varit alldeles för lite ute i skogen. Det måste bli ändring på det. Vi inser det varje gång vi är ute. Här finns massor att hämta, framförallt för själen. Vi måste helt enkelt skärpa oss på den punkten nästa år.

Konsten är såklart gratis här ute. Om man vill se den. Det finns hur mycket som helst att förundras över. Men man måste stämma sitt sinne efter det enkla för att kunna se. Nedåt. Inte ha för bråttom. Går där och bara finnas till och låta intrycken komma till sig.

Hemma igen känner man sig vederkvickt men är lite frusen. Man kan låta en ny spännande vecka börja med det som bas.

Det är gott att leva.