Categories
Betraktelser & Berättelse

Today is the day

Idag fyller min bäste och äldste (möjligen också den ende) vän 60 jämt. Omöjligt att fatta såklart. Vi var tonåringar alldeles nyss. Han har såklart fått en låt. Kanske inte något att vara stolt över såklart, men ändå.

Liksom.

Han grattas följaktligen med ett SMS, helt Coronamässigt här på morgonen.

Idag har jag två öron att höra med. Åtminstone hör jag någotsånär. Marshallörat är ju som det är såklart. Högerörat tjular fortfarande en aning. Men bättre. Färre “Va?” alltså. Firar det hela med att klippa gräsmattan. En hel klippning utan minsta servicestopp. Vilken dag!

Liksom

“Tjular” är möjligen Ovanåkersmål. Men ungefär “piper högt” för någon som inte förstår denna ädla och lite uråldriga dialekt.

Allt godis uppätet nu. Sextio spänn. Men delat på tre. Så kanske inte så farligt ändå. Både K. och jag lägger oss dock smått illamående framåt nattkröken. Syftet med inköpte alltså uppnått.

En del av gräskmattsklipparturen går förbi den gamla damen. Vid varje varvning kan man alltså plocka åt sig några röda solvarma körsbär. Smakexplosioner. Sommaren rakt in i munnen. Idag behövs följaktligen inte någon mer godis för att glädjas över tillvaron. Skatorna har redan gottat sig där i toppen av trädet. Deras avdelning. Vi delar varje år systerligt och broderligt med kullens fåglar såklart. Det finns nog med bär åt oss alla även år när mängden är något begränsad. Det är den dock inte i år. Det finns massor. Körsbärssaft blir det nog. Sommar sparad på flaska till vinterdagar när iskalla vindar ylar runt knuten.

Vi går in i den sista semesterveckan nu alltså. För K. Trist. Men med det är det som det är. Tiden tickar på. Det är det tiden gör och har till uppgift att göra. Man får helt enkelt hänga med.

Vid klippningen idag stannar jag gräsklipparen när en humla, eller en fjäril, eller en spindel riskerar att bli skadad. Den Spanska snigeln brassar jag bara över. De vackra har det lättare än oss andra. Det har man ju lärt sig. Det är en enklare tillvaro som vacker. Men ändå, gott samvete har jag inte över de där gärningarna. Fast där handlar det väl också om att skydda sig. Mördarsniglarna äter upp allt de kommer åt om de får chansen. Men onda? Det gör väl bara vad de skall göra. Det de finns till för. Inte stor skillnad mot en ljum sommarvind egentligen.

Fast nu skall jag äta. Stoppa i sig måste man ju. Två timmars gräsklippning ger aptit. Ut lär det komma vad det lider det som åker in genom munnen. Som det gör när allt fungera. Massor av varelser (liv) är beroende av och är involverad i allt det där. Man är tacksam. Bör vara. Aldrig ta för givet. Nope!

Categories
Böcker

Senast lästa bok

Lyktsken av Michael Ondaatje

Det här är en riktigt bra bok. En annorlunda och härlig berättelse. Kan bara säga LÄS!

Andra böcker som jag läst finns här.

Categories
Swedish

Allt är lugnt

Categories
Swedish

Nästa år

Till J.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Lördagsgodis

MÅSTE ha lördagsgodis trotts att vi bestämt annat. K sjuk och i karantän så jag får åka ned till affären och inhandla diverse sött. Turister, turister, överallt turister. Trevligt tycker man. Mycket trevligt till och med. Fiskekort och grillkol skall alla ha. Fast helt säker skall man såklart inte vara att de där jag tror är turister verkligen är det. De kan ha bott i sju generationer här i Los fast jag inte känner igen dem eller vet vilka de är. En solitärs världssyn det där. Man vet att dom finns men man bryr sig inte om dem så mycket. De där – de andra. Fast jo, det gör jag ju. Är ju en nyfiken jäkel. Vill veta allt om deras liv och leverne egentligen. Vill förtälja deras historier. Fast… ja… det är någon ekvation där som inte går ihop för mig då alltså. Trasig (jag) antagligen.

Kommer i alla fall hem med lite sötsaker. Det är alltså fortfarande inte mycket bevänt med karaktären. Men skit samma. Ett liv. Ett! Har man alltså. Det gäller alla.

Igår brassar jag musik. Tre av fyra tänka låtar ligger där nu. Fem timmars musicerande får fart på höger öra ganska bra. Tjulandet tilltar. Men hörsel med det. Hör lite bättre idag faktiskt. Tror på en framtid som tvåöronhörande igen.

Naturligtvis är livet som bäst där framför studiodatorn. Hur kunde jag släppa det där under trettio år? Inte ens komma när det? Underligt. Fast bättre sent än aldrig såklart. Har några låtar kvar fortfarande som skall ut tror jag. Innan jag dör alltså. Det där får bli mitt arv. Utan värde är det såklart, men det gäller väl å andra sidan vilken annan gravsten som helst.

Tror jag skall ta min ann det där med musiken imorgon kväll också. Bara för att jag kan.

Fast suget efter att koda en eller två rader tilltar. Gillar ju det där att dyka djupt in i det där också. Men bristen på “klart” och “slut” är svårare där. Jag har lättare för det där med musiken eller när jag skriver. Är sällan riktigt nöjd där heller, men kan avsluta. Säga “klart” men bevara inställningen att nästa låt/text får bli en bättre låt/text. Att det som ligger där nu får duga fast det inte är perfekt. Det går ju fila hur länge som helst med allt. I kodandet finns inte det där. En release är bara ett steg på vägen. Det går att få till bättre. Hela tiden. Utan slut. Eftersom utvecklingen rusar framåt utan minsta pardon.

Men det är det liv man valt. Det finns en kraft som driver mig vidare i det där. Den kraften är större än mig. Jag antar att det är samma kraft som styr mordbrännare och pedofiler och andra dysfunktionella. Några framgångsrika 12 stegs avvänjningsprogram för programmerare har jag dock inte hört talas om.

Nu är det 464 dagar kvar idag av de 1797. Tänka sig…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Under

I undervegetationen. Allt liv som finns där. Tittar man nära så ser man det. Tittar man sen ut över skogen så inser man hur mycket liv det finns bara där man precis står. Det liksom hissnar inom en. Är man sen lite ödmjuk i sitt sinne så inser man snart att man bara är ett till liv i den där mängden av liv. Att man får leva med den tanken. Märkvärdiga är vi alla eller ingen. Helt OK tycker jag.

Är ner på affären och handlar lite nödvändigheter. Jag finns knappt till där nere. Hejar på ingen och ses av ännu färre. Om det nu är möjligt. Tidigare har jag nog gärna velat bli sedd, velat finnas. Men nu. Tycker det är skönt att vara bara en skugga utan nämnvärd betydelse i världen. Tänk så det kan gå.

Halvdöv är jag fortfarande. Dock kan en liten förbättring kanske skönjas. Sitter ändå och fabricerar lite musik. Man får väl behålla den inom väggarna tills man hör igen. Roligt är det hur som helst.

K. är den förkyldaste idag för omväxling. Men det finns en soffa och en brasa och ett gäng olästa böcker, så jag tror att hon skall överleva dagen och kanske även helgen. Det är bra.

K. har sin sista semestervecka nu framför sig. Det innebär troligen att även min låtsassemester tar slut snart. När saker är på låtsas vet man liksom aldrig hur det blir egentligen. Men det visar sig väl fram mot nästa söndag om reset-knappar släpps upp eller inte.

Livet är hur som helst rätt bra här på kullen. I alla fall kan jag inte komma på mer som måste till för att jag skall känna mig nöjd. Förnöjsamhet. Ett ord som är nästan lika vackert som solidaritet. Man kan alltså inte klaga. Finns bara till och vandrar på. Nöjd med det.

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder

Hjortron

Så kommer vi iväg då. På hjortrontur. Det finns massor i år. Roligt att plocka då såklart. Ingen konst alls. Andra år får man gneta på. Kämpa för att få den där hinken full. Vi gör inte av med så mycket hos oss. En femliterhink räcker ett år och mer. Från att varit äckligheten själv har nu de där bären tagit sig med åren. Smaksinnets förfall, den som börjar med den dan man tycker en silltallrik smakar gott. Hjortronsylt till pannkakan är smaskens.

Men visst är de vackra. Gör skäl för namnet “skogens guld”.

Fast att få gå där ute på myren, sätta sig en stund, sen gå där i lugn och ro igen, är nog ändå själva grejen med de här turerna. K och jag är helt överens där. Skogen liksom kryper in i huvudet på en och läker småsår som man fått i själen. Man lugnar ner sig och får perspektiv på tillvaron. Blir helad. Det behövs ingen han/hon/det/gud eller Jesus eller vad för upphöjd varelse som åkallas. Det räcker med träd och tystnad och tid att tänka och se.

Belöningen, förutom bär då, är såklart kaffet. Alla som druckit en kopp kaffe i skogen vet ju att det inte finns någon annan plats där kaffe smakar bättre. Men vi fördröjer njutningen. Åker till den för dagen blåsiga Össjön efter att hinken fyllts.

Och javisst. Kaffet smakar underbart. Sockerkakan med. Men vinden drar rakt genom kläder och kropp och liksom kyler ben och märg och vi blir inte sittande så lång stund. Njutningen är inte mindre för den skull.

Ekorna som blivit bortglömda är många här. Var och en har de såklart en historia att berätta och jag tar in dem alla men hinner inte riktigt med att återberätta någon av dem här och nu. De där historierna får komma sen, när det finns tid för sådant.

Det gamla båthuset som var intakt sist vi var hit har sin historia att berätta det med. I ensamhet förfaller vi alla. Vi behöver bli omskötta och sedda för att stå upp. Det gäller också ett båthus.

Som vanligt åker vi vidare efter skogsvägarna efter fikat. De som inte har ett egentligt slut. Det är upptäcksresor det där. En chans att hitta nya smultronställen och platser som man aldrig tidigare besökt. Eller varför inte återse de där platserna som man lärt sig älska och som fastnat i själen under tidigare turer. Kostar bara några liter bensin. Hälsingland är fantastiskt. Just här får man dock också sända en uppskattande tanke till Jämtland, eftersom gränsen mellan de två landskapen går i just Össjön.

Stärkta far vi hem igen. Perspektiven och insikten om vad som är viktigt i livet är på rätt plats igen. Just det är alltid lika nyttigt. I det till synes lilla och enkla finns alltid det stora. Gott att ha koll på det igen.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Jaha

Det snöar i alla fall inte. Nope!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Huva

Så, ännu en dag. Enöring fortfarande. Det är OK. Såklart. Man får ha tålamod. Nyttja Valsalva-manövern.

Kallt, blåsigt, ute. Men OK såklart. Man får stå ut.

Blöder näsblod. Inte OK men överlevnadsbart. Man stoppar in en pappertuss och klarar av.

En vanlig onsdag mer eller mindre här på kullen. Skall strax gå ut och fixa lite med bilskrället. Vindrutetorkararm som lossnat. Slang som torkat sönder. Hittar säkert något mer. Så är det ju.

Mobiltelefon dök upp en dag rätt vad det var. Ompackad i Nederländerna. Moms och tull noll. Hurra. Kineserna hittar alltid vägar runt galenskaper. Fast särskilt solidariskt är det såklart inte. Jag tror ändå på ett samhälle där människor är solidariska med varandra och betalar skatt. Men de där sjuttio kronorna till Postnord slipper jag gärna. Rätt är väl att plocka bort postsubventionerna för Kineserna istället.

Men nu med en ASUS ZenFone Max Pro (M1) ZB602KL för precis en tusenlapp är livet lättare också på det materiella planet. Märkligt vad man har blivit beroende av smarttelefonerna. Tyvärr packade min gamla ihop helt. Fanns en mycket bra kamera på den och jag hade tänkt använda den som IP kamera. Men det sket sig alltså. Finns lite andra gamla mobiler som får duga till den där IP grejen.

Men det är alltså dags att klä på sig och ge sig ut i den Svenska sommaren. Semester kan jag förövrigt rekommendera. Det är inte dumt alls. Bara man tillåter sig en tids invänjning in i det avslappnade livet.

Categories
Swedish

Ohöra på höger öra

OK. Fortfarande “ohör” jag på höger öra. Ringde hälsocentralen igår dom fixade en tid idag på Ljusdals sjukhus. Eftersom jag är förkyld så blir det hela Corona-baletten. Vänta ute. Sen in till människor i full skyddsutrustning. En doktor kikar i öra ett. Kikar i öra två. “Ser bra ut”. “Du skall kanske fixa tid på hörcentral, behöver kanske hörapparat”. Jag “????? Men…” Han är borta, det finns ingen att fråga en endaste fråga eller stilla sin oro.

Nåja avvaktar och hoppas det löser sig av sig själv. Hatar arroganta läkare. Fel. Hatar ALLA arroganta människor.

Att det från en sekund till en annan skulle uppstå ett behov av en hörapparat ser jag som bara dumheter såklart.

Se där. Mer sjukdomsprat. Hatar det också! Mycket. Mest.

Men uppe tidigt och hemma tidigt. Fixar kabeln till garaget. Tar lite tvekan och funderande och tid. Många gamla lösningar och kablar som går kors och tvärs här i huset. Måste ta hit en elektriker någon dag som får kolla av allt så att det är riktigt säkert.

Regn och kyla. K och jag konstaterar att det är som det är. Man kan inte ojja sig för mycket. Får överleva. Får hitta på saker som funkar inne. Sommar är det. Men fågelsången har tystnat. Björktrastarna syns inte mer i gräsmattan. Däremot börjar den gamla damen får röda, härliga, vackra, söta körsbär. Skatorna och jag är exalterad över utvecklingen.

I år har vi både krikon och plommon på gång. Plommonen har ramlat av varje år av sig själv tidigare år men i år är det alltså lovande. Kanske får vi ett varsitt eller åtminstone ett plommon att dela på. Äpplen verkar det dessutom bli mängder av i år. Man borde musta och därefter frusta.

Plommonträd är förresten satt till minne av två snälla fastrar till mig eller snarare, dom blev väl fastrar till hela familjen. Ett fint sätt att minnas någon man tycker om är såklart att plantera ett träd eller en buske som växer med en . Bättre än stora stenar och döda monument definitivt.

Nyttjar Valsalva-manöver’n. Sköterska tipsar om den. Läser mig till resten. Kanske ger den och tålamod till slut hörsel tillbaks. Inte stor ide att försöka göra musik i det här tillståndet heller. Knappt lyssna.

Om det nu är de tre apornas tillstånd jag skall ta mig igenom så återstår nu alltså talet. Tycker nog att jag redan är lite hes. Tjoho!

Rocka på!