Categories
Betraktelser & Berättelse

Borde bett om ursäkt

photography of woman s red lip
Photo by Oleg Magni on Pexels.com

Gågatan i stan. Han kommer cyklande. I min ålder. Kanske några år till. Eller tio plus till kanske. Han skall till banken. Jag skall rakt fram. Han ser mig inte. Vill inte se mig. Jag får gå åt sidan för mannen och hans cykel när han svänger in mot banken och lätt hoppar av sin sportiga cykel.

Den här mannen har inte ett uns extra fett på kroppen. Jag kan själv såklart inte hävda detsamma. Han är medveten om hur han ser ut. Hans skjorta är uppknäppt ned till magen. Brösten är sådär manligt krulligt hårigt. Grått av ålder. Saknas gör de där guldkedjorna som den här typen av man brukar ha om halsen. Kanske har han glömt att ta dem på sig just idag. Kanske har han faktiskt inga. Vad vet jag. Jag har varken guldkedjor eller speciellt mycket hår på bröstet. Tänker på apor när jag ser någon som har det. Förstår inte den djuriska fascination ett hårigt bröst tydligen kan frammana. Men det är mycket jag inte förstår.

Jag är helt säker på att den här mannen, när han klarat av sitt bankärende och cyklat hem igen till sitt, tar av sig den där skjortan. Han går gärna i bar överkropp där hemma. Han vill bli beskådad. Vill bli åtrådd. Ja och varför inte såklart. Det är hans kropp. Hans värld. Han måste såklart göra det som han gillar. Jag accepterar det. Men ser tomma huvuden framför mig.

Han har i alla fall inte färgat det där håret på bröstet. Inte på huvudet heller. Jag måste ändå ge honom det. De som fallit hela vägen tar till alla medel för att hålla åldern och döden stången.

Jag ser honom framför hans kvinna eller en av hans älskarinnor. Han behöver inga smekningar och förspel. Det räcker med den där kroppen. Han tränger in. Juckar på. Dyrkas för sin platta mage och orgasmerna sköljer över alla han möter som om han var en orgasmernas kung Midas. Varje gång.

Fast egentligen vet jag ingenting om den där mannen såklart. Han är bara en okänd människa som kommer cyklande i sina egna tankar en dag efter en gågata. Det är bara mina fördomar som jag släpper fri såklart. Fast å andra sidan har jag känt ett gäng av de där självupptagna. Kvinnorna och männen. De har alla burit på samma attribut som den här mannen. Det är väl därför jag ser det jag ser. Men fel kanske. Jag har oftast fel. Borde be om ursäkt innan jag går vidare. Ja det borde jag nog ha gjort. Men för sent nu. Möjligheten har passerat.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.