Categories
Swedish

7. Våga – Helena Henning Bernmyr, 20 juni 2020

Categories
Betraktelser & Berättelse

Just idag

Just idag skulle farsan fyllt 98. Man undrar hur han skulle pallat med ett förfall som följer med en sådan hög ålder. Nu blev han bara 70. Dog i sin prime i mångt och mycket. Det sista han sa till mig var att han börjar bli gammal nu och att det nog var dags snart. Det sista jag sa till honom var ett förnekande av det och ett “hej så länge”. Två timmar senare var han död. Men inte mycket blev osagt. Vi han med en del viktiga ord före den stunden. Jag lärde känna en far som i själva verket var en mycket liten och rädd person under ett starkt och självsäkert yttre. Så som man såklart kan bli om man växer upp utan en far och mister sin mor som ung. En glipa in till sitt verkliga jag, den verklige människan, som öppnades upp under korta stunder och som man kunde ta del av om man vågade se det för vad det var, fanns där några gånger.

Nu är brorsan 71 och jag snart 64. Vi står på tur. Alla i den gamla generationen har redan vandrat vidare. Tiden hinner man liksom aldrig ikapp. Man ligger alltid ett steg efter. Våra söner och döttrar kommer att undra vilka vi var och hur vi skulle blivit om vi fått leva några år till. Eller kanske blir vi bara den där belastningen. Den som gör att man drar en lättnadens suck när det är över och man går vidare. Den där sucken som också lämnar dåligt samvete efter sig.

Att vår tid har ett slutdatum måste man leva med. Göra allt för att livet skall vara så härligt som det bara går från födsel och fram till den dan. Det är liksom hela grejen just det med att leva. Inte ens svårt.

Categories
Swedish

Fredag

close up photo of brown seaweeds
Photo by Francesco Ungaro on Pexels.com

Det är fortfarande fredag här. Fredag hela veckan. Fredag har liksom satt sig hårt fast i mitt huvud. Det är hemskt. Jättehemskt faktiskt. Inget fel med fredagar iof. Men inte varje dag. Fredagsmys. Usch. Liksom.

Imorgon är det alltså lördag men lik förbaskat dyker säkert en fredag upp imorgon också. Om det nu verkligen inte de facto är fredag imorgon. Vilket det troligen ändå är. Eller inte. Alltså. Liksom.

Lullar runt lite på låtsaskontoret idag. Plockar ihop lite saker för sakens skull. En ursäkt för att fylla på med lite musik. Blir mindre musik att lyssna på när man är ledig och inte bara låtsasledig eller låtsasarbetande eller vad man nu skall kalla det jag sysslar med till vardags. Ute spöregnar det. Lite trevligt egentligen. Men inget väder att vistas ute i. Tycker då åtminstone jag. Alltså håller jag mig inne. Vandrar runt bland allt skrot. Minskar entropin genom att plocka ihop saker i lådor där jag med all säkerhet inte kommer att leta när jag behöver just de där grejerna nästa gång. Dessutom är allt det där en hopplös kamp eftersom är det något som universum verkligen strävar emot så är det entropi. Så vem är då en simple enkel människa som jag för varelse att hålla emot mot sådana mäktiga krafter. Man borde sluta plocka ihop och städa över huvud taget således. Kasta bort dammsugaren och städgrejerna. Göra prideflaggor av fiberdukarna. Eller kalsonger. Göra slut med det där. Jo jo, jo, alla som hälsat på här på låtsaskontoret någon gång vet att jag har tillämpat en del av det där redan. Men universum pockar alltså på och tycker man skall utöka det där. Ta det ett steg längre. Låta entropin ha sin gång. Ge sig hän åt annat, viktigare, istället. Visst låter det som musik i den lättsammes öron?

Finns goda förutsättningar för att få känna doften av tång imorgon faktiskt. Mer om det senare. Kanske.

Hav förresten. Snacka om entropi. Den enda ordning som kan skönjas är att hela alltet är inneslutet i den behållare vi kallar hav. Men ge det tid. Förändring är den enda vägen. Hav må förändras. Försvinna eller omfördelas. Jämvikt = entropi = den enda sanna guden. Om man nu behöver sådana. Gudar alltså. Hur-som-helst. Den rätta vägen är oordning. Hjälp skriker såklart alla ordningsamma.

K bakar bullar. Jag tror det är en av anledningarna till att man gifter sig. Att gifta sig med en fru som inte bakar bullar är ett verkligt slöseri med liv. Läs nu “fru” som “man” om du vill. Det räcker om åtminstone en i hushållet, ibland, åtminstone med någon slags enkel regelbundenhet, ger sig hän till just den där sysslan. Det handlar lika mycket om doften som fyller huset under själva bakandet som den färdiga produkten. Den man stoppar i sig. Inte kan hålla sig från när hungern sliter i en. Nåja pockar på. Det behövs inte så mycket för att man skall ta sig till frysen, plocka ut några ur en påse, slänga in dem i mikron några minuter och sedan glufsa i sig. Gärna till kaffe. Men saft går bra det med. Whisky och kanelbulle är f.ö. oslagbart det med. Alla har inte fattat det. Det lär inte räcka med att det kommer från en ocool typ för att få fler att prova heller såklart.

Hmmmm… Kanske man skall gå upp och provsmaka. Det är ju ändå fredag. Smakar som bäst gör de nu ändå precis nyss utkomna ur ugnen. Jo. Ja. Jag tror jag förtjänar en fyra, fem stycken. Ja det tycker jag absolut. Ett glas saft också kanske. Jo, ja. Inte har jag växt upp inte. Varför skall man det? Någonstans började folk erbjuda en en öl istället för ett glas saft. Har aldrig nappat på det där. Men gillar båda.

Men nu skall jag öka bullarnas entropi.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Listorna

bloom blooming blossom blur
Photo by Pixabay on Pexels.com

Listorna. Både K och jag ägnar tiden åt att ta oss genom listorna. Alla de där sakerna som bör fixas men som man aldrig hinner med till vardags. Det är nästan jobb på riktigt allt det här. Trotts semester. Den enda belöning man får är att punkten försvinner från listan. Fast det finns en glädje i det. Jodå. Lite fånigt såklart. Egentligen. Men ändå. Man fungerar tydligen så. Fast listorna är långa. Punkterna fler.

Fast det förekommer vila också. Före och efter. Såklart gör det det. Njutning och arbete. Böcker, film, serier, sova.

Återstår idag gör bara vattning av blommor. Ingen stor uppgift. Men viktig. Backa-Jan brukade pika mig för mina taniga pelargoner med ett flin. Men jag gillar dom. Mina tanter. Japp, det är det dom är. Vi har dagliga konversationer här på låtsaskontoret. Vissa av dem har funnits i släkten sedan tidigt 1900-tal. Hört skvaller i bondkök. Ibland får jag höra någon liten historia. Det hände mycket i gamla bondkök i Roteberg, Ovanåker kan jag lova. Allt kan inte återberättas här. Men någon historia kanske kommer med en dag. Vad vet man?

Min älskade humle ville inte längre sträva uppåt, uppåt upp mot han/hon/det/gud och utlovade himlar i år. Fast år andra sidan så… om det nu finns en himmel, och humle plantor har tillträde där så kanske den växer där då nu. Kan man få önska att den växer ner hit mot oss möjligen? Eller är det för mycket begärt? Troligen. Humlens strävan uppåt har varit en del av somrar länge nu. Saknas alltså. Måste inhandlas ny. Helst tre eller fler för ett humleskepp. Men finansiella resurser saknas för det just nu. Dyrt. Man får längta och återkomma en annan sommar. Det fungerar det också. Jodå, vi har listor för sådant också. Såklart.

Men nu. Vattna blommor.

Categories
Visdomsord

Japp

“Only a few know, how much one must know to know how little one knows.”

Werner Heisenberg (1901 – 1976)

Categories
Betraktelser & Berättelse

Badväder

Fast det var denna dag för ett år sedan iof.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Borde bett om ursäkt

photography of woman s red lip
Photo by Oleg Magni on Pexels.com

Gågatan i stan. Han kommer cyklande. I min ålder. Kanske några år till. Eller tio plus till kanske. Han skall till banken. Jag skall rakt fram. Han ser mig inte. Vill inte se mig. Jag får gå åt sidan för mannen och hans cykel när han svänger in mot banken och lätt hoppar av sin sportiga cykel.

Den här mannen har inte ett uns extra fett på kroppen. Jag kan själv såklart inte hävda detsamma. Han är medveten om hur han ser ut. Hans skjorta är uppknäppt ned till magen. Brösten är sådär manligt krulligt hårigt. Grått av ålder. Saknas gör de där guldkedjorna som den här typen av man brukar ha om halsen. Kanske har han glömt att ta dem på sig just idag. Kanske har han faktiskt inga. Vad vet jag. Jag har varken guldkedjor eller speciellt mycket hår på bröstet. Tänker på apor när jag ser någon som har det. Förstår inte den djuriska fascination ett hårigt bröst tydligen kan frammana. Men det är mycket jag inte förstår.

Jag är helt säker på att den här mannen, när han klarat av sitt bankärende och cyklat hem igen till sitt, tar av sig den där skjortan. Han går gärna i bar överkropp där hemma. Han vill bli beskådad. Vill bli åtrådd. Ja och varför inte såklart. Det är hans kropp. Hans värld. Han måste såklart göra det som han gillar. Jag accepterar det. Men ser tomma huvuden framför mig.

Han har i alla fall inte färgat det där håret på bröstet. Inte på huvudet heller. Jag måste ändå ge honom det. De som fallit hela vägen tar till alla medel för att hålla åldern och döden stången.

Jag ser honom framför hans kvinna eller en av hans älskarinnor. Han behöver inga smekningar och förspel. Det räcker med den där kroppen. Han tränger in. Juckar på. Dyrkas för sin platta mage och orgasmerna sköljer över alla han möter som om han var en orgasmernas kung Midas. Varje gång.

Fast egentligen vet jag ingenting om den där mannen såklart. Han är bara en okänd människa som kommer cyklande i sina egna tankar en dag efter en gågata. Det är bara mina fördomar som jag släpper fri såklart. Fast å andra sidan har jag känt ett gäng av de där självupptagna. Kvinnorna och männen. De har alla burit på samma attribut som den här mannen. Det är väl därför jag ser det jag ser. Men fel kanske. Jag har oftast fel. Borde be om ursäkt innan jag går vidare. Ja det borde jag nog ha gjort. Men för sent nu. Möjligheten har passerat.

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder

Nakenbilder

Fans har hört av sig och önskat nakenbilder på undertecknad. Jag levererar naturligtvis utan tvekan.

Categories
Musik

Oslagbara

Categories
Betraktelser & Berättelse

Tesla

Tesla Model S. Parkerar bredvid en. Den är skitig. Skitigare än vår bil. Oj. Svårt att åstadkomma det faktiskt. Får en målbild av han som kör den. Polokrage. Svart kavaj. Svarta byxor. Rakad. Troligen Arkitekt. Men han dyker inte upp. Vi går in på ICA. Försöker spotta den där personen. Det finns definitivt några kandidater där inne. Men ingen som riktigt passar in på målbilden. Möjligen en man där ute. Han med stripigt långt hår och glasögon. Antitesen liksom. Han köper jordgubbar. Det har bara Teslaägare som har råd med det i dessa tider. Tänker man.

Men vi handlar vårt. Ja och lite till. Inga gubbar. Det här är Bollnäs så vingummin finns i ettkilospåse. En sådan slinker med. Sen ut. Den ljushåriga damen som just köpt jordgubbar går före oss mot bilen. Sen tjugoårsålder kanske. I alla fall är det hon som hoppar in i Teslan Model S och ljudlöst kör iväg. Om hon är advokat vet jag inte. Men “man” är hon definitivt inte. K. och jag, som delar målbild i det här fallet, skäms lite (läs ganska mycket), och åker vidare vi med.

Man har alltså idag sett sin första Tesla i verkligheten och fått sig en välförtjänt smäll på käften. Precis som alla gånger någon förr (jo det är ett tag sedan nu) sagt “läkare” och man sett en man för sitt innre. Så är det inte längre. Det där händer dessutom på färre och färre områden. Tack gode han/hon/det/gud för det.

Men bara för att man nu sett en Tesla så åker en annan, vit, ren och nytvättad, den här gången, ljudlöst förbi när vi inmundigar lite mat. Man adderar alltså en till, till samlingen. Om det var en man som körde den är jag osäker på. Troligen inte. I Bollnäs är det kvinnorna som kör Tesla.

Vi tar vår röda Renault och far hem. Renaultförare vet man ju vilka de är i alla fall. Fungerar den så låter den dessutom. Inte dåligt det.