Categories
Betraktelser & Berättelse

Oh, ja

rough shabby brick wall of aged building
Photo by Shivam Patel on Pexels.com

Solen går ner. Det sker i väster här med. Faktisk. Man kan tro att det skulle kunna vara tvärt om. Varför man nu skulle tro det. Kanske för att Losbor är vrånga. Har finnars blod och vrånghet i sig. “OO” är en kamp som försiggår här. Som om den gällde livet. Var viktigare än mat.

Själv är jag är inflyttad och utböling. Inte lika vrång. Därmed inte sagt att jag är lätt att ha att göra med för den skull. Kan nog vara vrång när det behövs. Annars när det inte behövs också på ojämna datum. Som de flesta andra gamla gubbar. Sen har man ju vrångat till sig under åren man bott här. Anpassat sig. “Det går åt helvete” liksom. Sagt med bestämdhet och säkerhet i rösten. “Fuck off” liksom. Till alla.

Liksom igen. Omtag.

Men att längta härifrån… Det går inte att fly från sig själv. Det vet jag bestämt. Man har sin zon. Där går det att leva. I mitt fall på en kulle. Börjar man ojja sig rinner det alltid tillbaks på en själv. Som sirap ungefär. Trögflytande och äckligt sött. Galenskapens flöde.

Frostvarning då till slut. I natt nere vid två grader och touchade. Man borde gråta. Sommaren är de facto slut. Imorgon september. Höstmånad antingen man vill det eller ej. Man ville vara flyttfågel. Göra sig redo för resan söderut. Som sädesärlan jag pratade med idag. Resan till det som också är hemma. Fast har man inget sådant “hem”. Ja, då kan man lika gärna stannat där man är. Lida. Flina lite åt sitt eget lidande. Rent utav galet storflabba. För vad skall man annars göra liksom. Bygga en bastu?

Men brittsommar alltså. Till Britt står hoppet. Hela.

Här på låtsaskontoret händer inte mycket idag. Liv som går bara. Ändå är det väl inte mindre som sker än vilken annan dag som helst. Men paradoxen är det där med att göra saker på låtsas. Om det som hänt varit på riktigt hade det såklart varit en annan sak. Då hade dagen varit rent utav produktiv. Kanske borde man skrika “HJÄLP” och “rädda mig“, som om man var den drunknande.

Men vem vill bli räddad. Man vill ju vara hjälten och den som räddar. Såklart. Annars är det ju ingen vits att anstränga sig.

Så… där… liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Ljuvliga måndag

Det är gott att leva.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Allt

Helg slut sedan några timmar. Anglosaxisk vecka har börjat och pågår. Gott tycker jag. Gillar ny vecka. Nya möjligheter. Tid föröver. Det är bara att ta ut kompassriktningen och åka.

Vi byter lite trasiga rutor här i helgen. Fixa lite annat från listan också. Jag är fortfarande oerhört entusiastisk över att kunna göra saker igen. Ja och saker finns det att göra. Mat att mata den där längtan med.

Temperaturen ute är nere på tre nu redan vid nio. Man kan utan att ta i för mycket gissa på frost i natt. Åtminstone i dalgångarna. Efter vattendragen. Jag fryser redan vid tanken. Vill ha brittsommar fram till november. Global uppvärmning lokalt över kullen. Gillar alltså inte detta dropp i temperaturer. Får beställa omedelbar leverans av beställd ved och knäppa på element. Det ordnar sig nog.

Det händer något med folk över sjuttio. Det klagas något fruktansvärt. Ulf Lundell är värst. Oj vad synd det är om Ulf Lundell. Det klucka i avlopp och inte en enda av Ulf ägd elektronisk apparat fungerar som den skall. Man blir rent ut av väldigt trött på gnället. Ändå läser man vidare. Varför då? Japp, det undrar man hela tiden. Det finns ju fler böcker. Till och med i våra hyllor står de.

Men vi gnäller såklart en del till mans. Man måste ta det på sig. Svälja det beska pillret att man inte är bättre själv. Men jag tar i alla fall inte betalt. Man måste ge mig det. Blogg som blogg liksom.

Vi städar vinden här i huset idag. Det behövs slängas “lite” grejer. Det finns två vindsrum som vardera är på sisådär 100 kvadratmeter. Förutom en fladdermuskoloni på respektive sida så bor här några spöken, en massa möbler och diverse andra pinaler av varierande värde och ålder. Som vilken vind som helst alltså. Vi ber såklart våra kära fladdermöss om ursäkt för vårt störande beteende under dagen. De liksom vi är ägare och boende i det här gamla huset.

Egentligen är de väl dags att döstäda. Men å andra sidan vill man ju unna barnen glädjen i att få vräka ut allt vi samlat på oss i några containrar. Man får motion av sådant. För det mesta här är väl bara skräp. Men det finns fler galningar. Loppis för galningar först kanske. För det är konstigt med skräp. Det som är skräp för en person kan vara guld för en annan. Sen finns det ju dom som tycker att allt gammalt är toppen. Dom kan hitta massor här.

Men låtsasjobb föröver alltså. Glädjen i det är min och endast min. Så-det-så!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Grejar

man holding wooden stick while drilling hole
Photo by Thijs van der Weide on Pexels.com

Tillverkar en saftsil. Det är snart lingontider. Alltså blir det lingonsafttillverkning. Gammal strykbräda, några bultar, 45 regel plus några penseldrag färg. Punkten avprickad från listan.

Sköndag. Lördag. Man rör sig runt lite som en vaktmästare. Fixar lite här, lite där. K lägger in gurka. Fast i våra könsroller är vi tydligen.

Vårt enda plommon sitter fortfarande kvar på Lilly och Annas plommonträd. Hoppet att det skall kunna avsmakas har alltså ökat. Men man skall som bekant aldrig ropa hej innan man är över bäcken. Mycket kan hända än. Men första året med “skörd” är det isåfall. Under alla år hittills har karten ramlat av redan under sommaren. Inte ovanligt på unga träd efter vad jag förstår. Men nu då kanske.

En gång när jag skulle hoppa över en bäck, ni vet man tar de där stenarna en efter en i en väldigt fart, men den här gången låg det en huggorm på en av stenarna som jag också skulle landa på. Jag vet inte vilken av oss, ormen eller jag som blev räddast, men det gick bra för både orm och mig. Efter mig kom min kamrat Håkan. Ormen borta när han landade på samma sten. Flytt i ren förskräckelse kan man tänka. Aldrig får man sova i fred och lugn och ro i solen muttrandes säkert. Ja väsandes. Åtminstone har de huggormar jag “pratat” med väst mest.

Sådana där minnen man har från barndomen. Det där hände i Ämnebo. Hos “mormors”. Dagern var solig såklart. Det är konstigt att nästan alla sommardagar som barn som man mins var soliga. Kanske är det samma sak med den där känslan av lycka. Man minns det man vill minnas.

Läser vidare i Vardagar 3 av Ulf Lundell. Han, precis som alla andra artister jag känner verkar så osäker på sitt eget värde. Orolig att inte vara tillräckligt intellektuell. Orolig för att inte vara värd sin plats i den trappa av hirarkier där hans idoler sitter högst upp i. Det övergår mitt förstånd att artister har den där idolfascinationen. Alla är som småflickor. Det är väl bara att köra sin grej. De flesta gillar inte. Men kommer det folk på gigen så är det ändå några som gör det. Nog så. Det borde såklart vara enklare för en sådan som U.L. Men kanske är det då tydligen tvärt om. En ständig oro. En ständig känsla av att inte räcka till. Ofriheten att ägas av sina fans och beundrare. Jag tackar han/hon/det/gud för att det inte lyssnades på mina böner under den där ungdomstiden när jag vill ta plats i det där. Gudarna vet bättre än man själv gör vad som är bra för en. Ja det där brukar ju präster köra hårt med. Helt jävla korkat är det då inte.

Den är nästan lika tjock som mig Vardagar 3 så man får kämpa lite om man skall hinna läsa klart innan lånetiden går ut. Inte lätt. Fast rekommenderas.

Nu skall jag borra ett hål och montera ett eluttag ute. Men först kanske sätta upp hållare till en stege. Här skall prickas av vet du. Livet på landet.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Löning

crop payroll clerk counting money while sitting at table
Photo by Karolina Grabowska on Pexels.com

Löning är likställt med månadshandling. Ja vi som låtsasarbetar får naturligtvis ingen löning. Förtjänar ingen heller. Men K får. Jag hjälper bara till med att göra av med den.

Men Bollnäs hela dan. Listan är lång. Det är mycket som måste handlas. Idag inte bara mat. Så vi far runt. Fyller bilen. Bit för bit. Tömmer kontot också bit för bit. Nackdelen. Men nödvändigt. Mycket lite som inhandlas är icke nödvändigt.

Men plus ett är att motorlampan slocknar där i Bollnäs. Det lönade sig alltså ändå det där bytet av avgassensor. Bra. Mycket bra. Sten faller från redan fullastade axlar. Måste försöka få den här kärran att gå en vinter till. Ja någon månad till på det. Sen så. Då kan den rasa. Det finns många gamla bilar som kan hitta hit och rulla till Bollnäs en gång i månaden. Men först då blir de tillgängliga för mig och oss.

Men staden. Människorna. Det lyfter mig. Tänk att det finns såhär mycket folk? Jag är nyfiken på var och ens historia såklart. Måste hålla igen för att inte gå fram och börja fråga ut. Så mycket har jag i alla fall lärt mig att det flesta skiter fullständigt i vem jag är. Men titta och fantisera är gratis och fritt. Så det för jag.

Testar självscanning för första gången på ICA. Trodde inte en sådan som jag var betrodd med sådant. Men det var jag. Smidigt är bara ordet. FANTASTISKT är slutsatsen. Perfekt om man har dåligt med pengar på kontot ju. Något jag nästan alltid har. Men här. Full koll. Inga obehagliga och pinsamma överraskningar i kassan innan utgång.

Men hemma igen. Trött. Det finns några punkter på listan som man borde kunna fixa under helgen nu. Men vila nu. Ja lite mat först. Somnar väl till Rapport. Eller efter. Eller före. Jag är inte mycket att ha. Såklart.

En dag till i livet har förflutit. Dagarna behöver inte vara märkvärdigare än såhär. Det duger för mig. Går dessutom bilen både fram och tillbaks de där tio milen så är allt ännu bättre.

Jag nöjer mig så. Spelar lite födelsedagsmusik för VSCP först såklart. Hurrar lite här i min ensamhet. Nytt projektår. Nya utmaningar.

Framåt alltså.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Födelsedag

woman standing in front of white wall
Photo by Yasmine qasem on Pexels.com

Idag fyller VSCP 20 år. Tonårstiden är över. Dags att växa upp. Fast så bråttom är det väl inte. Nog borde det väl gå att festa runt och ha vansinnigt roligt i åtminstone tio år till.

Fast fest blir det inte. Noll fest. Som vanligt.

Men tjugo år. Det får en att tänka på alla timmar. Det är bara att räkna ihop. 15-16 timmar per dag, ta bort fredagskvällar och lördagar. Multiplicera med tjugo. Ungefär. Skrämmande. Det blir ett liv. “Ett livsverk“. Fast livsverk låter såklart som en prestation och en bedrift. Om man gör något som väldigt få vill ha. Lägger sin själ i det ändå. Vad kallas det då? Galenskap?

Men grattis, liksom. Hur man nu gratulerar en tanke eller vågar man kalla det en vision.

Fester… Man hade kanske födelsedagskalas när man var barn. Så många kom väl inte på dom. Minns inte. Men kusinen A brukade dyka upp mot kvällen med sin mamma och pappa. Överräckte sedvanligt avlångt paket. Innehåll en silversked. Det skulle tackas. Ogillade det där starkt. Det var så krystat. Man skulle bli glad. Har inte kunnat ta emot en present utan stor obehagskänsla sedan dess. Silverskedarna ligger väl någonstans i någon låda fortfarande. Värdelösa då. Värdelösa nu. Och vi pratar inte kronor.

Otacksam är jag kanske.

Backa-Jan berättade mycket glad om sitt 60-årsfirande då när jag fyllde sextio. Sönerna hade bjudit honom på middag i Tällberg. Ingen fest där heller. Men gesten såg jag på honom att han uppskattade mycket.

Själv är jag då inte så mycket för det där firandet. Fast egentligen tycker jag att man skall fira utav bara helvete. Ta chansen vid varje tillfälle. Livet innehåller så mycket ickefirande. Men tillämpar inte det där själv alltså. Jag brukar spela Per Gessles Födelsedag och arbeta på mina födelsedagar. Också de jämna. Gör nog det idag också för VSCP.

Nä visst ja. Har annat för mig idag.

Farsan var bra på det där med bemärkelsedagar. Var den självklara medelpunkten. Folk droppade in under en hel dag. Tal. Fest. Presenter. Minnen. Jag fattar inte riktigt varifrån det där kom. Morsan flydde hellre när det var hennes tur. Så långt bort som det gick. Hon hade varit väl värd de där festerna. Men kanske handlar allt det där om självkänsla. Eller brist på.

Nåja. VSCP. I bästa fall kan man kanske tänka sig tio år till. Ja om det nu är det “bästa”. Man kan kanske bli “frisk” också. Ta sig ur galenskapen. Göra annat. Titta på TV t.ex. Eller sätta sig på en bänk med de andra gubbarna. Ljuga lite. Eller varför inte mycket.

Fast lusten finns kvar där ändå. Det roliga och lustfyllda står kanske för några procent såklart. Det är mest jobb. Nope, låtsasjobb. Men ändå. Lust att gå vidare mot det som visionerades om för tjugo år sedan. Fast allt startade egentligen såklart ännu längre tillbaks. 1982 kanske. I Uppsala. Det gick bara inte att göra då. Bara pappersprodukter. Det var möjligt först då där vid millennieskiftet att skapa det verkliga.

Men dagen är såklart ingen viktig dag för någon. Inte ens för mig. Allt snurrar vidare och jag med det. Jag kan leva med det. Så länge lusten finns där. Det gör den!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Såja

close up of silhouette against blue sky
Photo by Lum3n on Pexels.com

Publicerar, checkar in och säger “klart”. Åter till det som skulle göras egentligen alltså. Fast den här dagen har väl nått sitt slut. Ja veckan med. Imorgon blir det inte ens låtsasarbete. Swiiiish säger de, de där veckorna. De har en förmåga att flyga fram så att man inte alls hinner med. Alltid står man där i slutet på veckan och känner att man inte riktigt fattade vart den tog vägen den där veckan som skulle innehålla hur många “klar” som helst.

Men det är väl därför som söndagskvällarnas veckouppstart är så ljuvlig. Då ligger hela den där veckan orörd och oskuldsfull framför en. Jäklar vad man skall hinna med saker då. Storplaner. Som man alltså får revidera senare. Men lär sig av det. Icke.

Som låtsasjobbare får allt ta den tid det tar. Så säger lagen

Men imorgon kopplar jag alltså bort mig från nätet. Stänger av en dag. Klurar.

För övrigt undrar jag ibland om jag egentligen existerar. Troligen inte. Man skall nog vara mindre genomskinlig för att göra det. Fast man skulle tro att min stora kroppshydda borde göra avtryck. Åtminstone borde de automatiska dörrarna till affärerna öppna sig. Men icke. Eller åtminstone oftast inte. De där sensorerna ser mig inte. Eller världen ser mig inte. Eventuellt skulle man kunna utnyttja det där till sin fördel. Fast… Hur som helst. Man har haft sina 15 sekunder. Nog räcker det. Fri är jag väl skapligt ändå. Friare än de flesta åtminstone. På väg mot ännu mer frihet. 431 dagar…

Men nu en stund med Ulf Lundell. Pengar har han. Berömmelse har han. Men fri är han inte Han sitter fast stenhårt i förväntningarnas bojor. Man ryser när man tänker på det. En gång längtade även jag efter berömmelsen. Men han/hon/det/gud ville annat. Jag böjde mig för det till slut. Nu i slutet på livet har insikten kommit ikapp det motvilliga beslutet. Stackars Ulf Lundell. Men Vardagar3 kan jag rekommendera.

Förresten. Med så mycket han/hon/det/gud och Halleluja och annat här på bloggen. Är man religiös då? Alltså om man tror att han/hon/det/gud är en ekvation, en fysikalisk formel, universum. Men ingen man kan “prata med”. Isåfall, ateist, måste vara tomt att vara. Allt försvann helt plötsligt. Fast mest handlar det väl om vad man kallar saker. Eller något.

Nu så.

God natt!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Tar mig igenom

Finns väl inget att bli lycklig över, men jag tar mig igenom det där projektmakeriet och når fram till dokumentation “klar“. Nu skall den bara laddas upp också och sen skall man väl våga sig på en release. Borde hinna få till det också under kvällen. För framtida segrar. Sen kan man alltså återvända till det spår man var på. Det som behöver det här biblioteket. Eller ja, inte då men om det fanns hade det behövts. Nu finns det. Alltså behövs det. Hmmm…

Livet i en låtsasarbetsvärld går alltså vidare. Man får låta bli att tänka på hur mycket tid och energi man lägger ner på det här. Hur lite det uppskattas och används sen också. Det är vägen som är målet. Men det är lättast att acceptera det om man inte funderar så mycket på det utan jobbar vidare.

Kallt är det här på kullen. Man har fått starta elektriskt element som hjälper upp det där en aning här på låtsaskontoret. Men fryslort är jag född och fryslort kommer jag alltid att vara så alltså går jag omkring och huttrar hela dagarna. Har dock beställt rör till kaminen idag. Det har verkligen suttit långt inne. Men nu skall det göras ett försök att få den monterad och godkänd. I framtiden kanske det elektriska behövs mindre då alltså i kalltider som dessa och när det är värre bett i kylan.

Egentligen skulle jag behöva lite storstad typ Stockholm just nu. Vandra där efter gator som är fulla av bilar, folk och larm. Det var så länge sedan nu att jag inte är riktigt säker på att allt det där finns. Men befinner mig såklart mil från den möjligheten. Så därför höjer jag ribban och tänker London, New York. Kan man inte komma till Stockholm så kan man ju lika gärna tänka större eftersom an inte kommer dit heller med stor sannolikhet. Fast det gör inget. I sinom tid kan man åka söderut.

Nere på affären, där jag handlar extraprissmör, har det lugnat ner sig. Turisterna har flyttat söderut som vilka flyttfåglar som helst. I alla fall de flesta. Lite synd. Kul med alla dessa okända ansikten. Som om det nu var någon skillnad för mig som inte känner de bofasta heller. Men det blir en speciell känsla. Folket på affären pustar å andra sidan ut. Det är hektiskt där under sommarmånaderna. Men bra för ekonomin. Gynnar alla.

Men nu skall jag brassa lite käk tills K. kommer hem. Jo jo det låter avancerat. Men icke. Jag har väl en sisådär fyra rätter som jag låter snurra runt. En vanlig dag lyckas jag sällan ens md någon av dem.

Livet går vidare ändå och jag åker med. Liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Det sista

Snor ihop ett Arduinobliotek. Inte svårt. Men nytt. Mitt första. Tar tid lik förbannat alltså. Fast det är inte det där jag skall göra. Men det jag skall göra skulle kunna behövt just ett sådant. Så jag kan välja att fuska eller göra det rätt. Fuskmetoden tar någon timme att få till. Biblioteket någon dag. Funktionen i just den här grejen blir densamma. Det får bli ett bibliotek alltså.

Det är alltid svårt att få uppdragsgivare att förstå dylikt. “Jamen, jag har ju skrivit en test som fungerar perfekt i Arduino på en timme” säger de när man ger dem en tidsuppskattning för jobbet som är på en och en halv vecka. Och vad svarar man på det? Att det finns en riktig väg att gå. Vem har bestämt det? Liksom. Men har man hållit på ett tag så vet man att genvägarna är få. Att de verktyg som debuggers och liknande som uppstått finns där av en anledning. Serial.print är inte en bra debugmetod. Punkt.

När Visual Basic var en oförstörd utvecklingsmiljö så var det i mångt och mycket en perfekt miljö att utveckla projekt i. Man kunde snabbt få till en prototyp. Man kunde göra det till och med tillsammans med en uppdragsgivare. Sen gick det att optimera de delar som behövde optimeras med c (vbx’er och senare när nedmonteringen började, Activex). Man fick det bästa av båda världarna. Där var man så nära som det gick att ha ett verktyg där man kunde också utveckla en professionell produkt. Kanske inte en high-end produkt (läs en ny word eller liknande), man såg sådan försök också, men i alla fall bokföringsprogram och dylika saker som hade hög klass kunde man få till. Men det där förstördes såklart av M$ med den nya versionen. Ungefär som det brukar vara. Den initiala version är perfekt. Sen kommer “experterna” in i projektet och gör allt så jävla krångligt och fel.

Med PlatformIO + Visual Studio Code så blir Arduino utveckling också förbannat effektiv. Avsaknaden av en riktig debugger är den största bristen. Men med den och höjd kvalitet på kärnbiblioteken så så borde det här gå att använda långt upp i utvecklingskedjan.

Jag förhåller mig alltid lite skeptisk till mitt eget dissande av det nya som kommer. Att det riktiga är att gå den där vägen man brukar gå. På 80-talet när IAR lämpade över ett gäng disketter med kompilatorer för singelchiparna så var jag väldigt skeptisk. Här satt man med 2K EEPROM och 128 byte ram. Assembler var grejen om man ville ha kontroll. Trodde aldrig man skulle få till det där. Men det gjorde man. Jag borde ha fått äta upp mer än en hatt för min diss där vid det här laget.

Möjligen är det samma sak med Arduino-miljön. Alltså måste jag testa att låtsasjobba lite i den miljön också. På riktigt alltså. Ja fast på låtsas ändå. Liksom. Kanske blir jag frälst på kuppen. Ser ni ett “HALLELUJA” här som rubrik så hände det.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Jag var ett konstigt barn