Så äntligen då vandrar den ut på kanalerna, den nya låten. Om jag förstår det rätt så skall ännu en ny låt finnas tillgänglig på måndag. Det har något med Corona att göra den där osäkerheten. Viruset drabbar troligen hjärnan och förmågan hos vissa fast de inte blir sjuka. Fast för mig är det såklart inte viktigt. Jag gör musik. Oftast gillar ingen det jag gör. Det är OK. Ibland gillar någon. Då brukar jag ha svårt att tro på personen ifråga. “Skojar hen med mig“. Så det är lika bra att inte veta. Den låt jag hatar mest är också den som spelas mest. Artister är sina fans gisslan. Turligt nog ser jag mig inte som artist (även om Google gör det). Fri alltså.
Men det där med att göra saker som blir omtyckta är alltid ett val också såklart. Jag har haft möjlighet att göra dom valen jag också genom åren. Inte bara inom musiken. Men för mig har den vägen aldrig liksom varit på riktigt. Skall jag göra “det” så skall jag göra det för att jag gillar “det” och har hela hjärtat med mig.
Men nu är den där låten alltså ute och lever sitt eget liv. Som vilket barn som helst då såklart. Man har ingen rätt att lägga sig i det den tar sig för.
Slödag. Det blir inte så mycket. Soffa. Bok. Sova. Jag som hade så stora planer. Lyckas i alla fall till slut måla ett lager till på ett fönstret som jag jobbar med. “Alltid något” tänker man. Men nöjd. Långt ifrån.
Men det är en dag imorgon också. Eller en halv eftersom låtsasarbetsveckor börjar på söndagar. Flyttar förhoppningarna dit istället. Det där med att skjuta fram saker är vi väl lite till mans ganska bra på. Eller också är det bara jag.
Fast tänker jag efter så kommer jag fortfarande fram till att det är gott att leva. Ett liv där man oftast kommer fram till den slutsatsen när man funderar på “frågan” är väl inte helt åt helvete och färdigt att kasta på skräphögen. Så måste det väl ändå vara. Det finns liksom inte mycket att lipa åt.
Fast det räcker ju med att läsa en tidning eller titta på en nyhetssändning för att inse att det ju såklart finns massor att lipa åt. Men man måste skilja på sin egen bubbla och världen utanför. Man klarar liksom inte att lasta allt på sina axlar och försöka bära hela världens dumhet och ondska där. Ingen gör det. Så man får skilja på dom där två. Att man är förnöjd eller tillfreds i sin bubbla behöver inte betyda att man är tillfreds med tillståndet i världen för övrigt.
Kallare väder på gång. Höstkänningar. Sädesärleungarna har redan samlas och kör våghalsiga chickenrace framför bilden när man brummar (och hackar) fram efter vägarna. Man fattar att den som sitter kvar längst är den som vinner Sädesärlornas guldmedalj. Det är hissnande. Men hittills har de alltid klarat sig från att bli överkörda av vår bil i alla fall. Men deras samling är en påminnelse om att de snart drar vidare mot Afrika. Tänka sig! De där små skitarna. Fixar den resan två gånger per år. Utan varesig bil eller flygplan. Det borde man försöka sig på någon gång. Packa ryggsäcken med några underklädsbyten och vandra iväg söderut. Prova om det går. Se vad som händer. Få veta om det det går.
Apropå låtar så borde jag väl göra en till låt klar. En som legat där och skvalpat halvfärdig ett tag nu. Dansa någonting heter den visst… Dansare och dansen fascinerar nämligen mej. Det där lättfotade. Min kropp har liksom inte det där i sig. Tyngdkraften attraherar den mer och starkare. Fötter sugs fast i golv. Alla kvinnor jag varit tillsammans med har alla frågat “skall vi dansa?”. Kanske har den något med det att göra fascinationen. Fast visst är det där svävandet över golvet som vissa får till vackert? Tyngdlöshet i en värld fjättrad av gravitationen.
Nåja. Det får räcka så. Lyssna gärna på den nya låten. Jag får väl nästan femton öre eller något per lyssning som jag delar med bolaget som publicerar. Det tar alltså ett tag att spara ihop till det där nya mixerbordet jag drömmer om. Men jag har alltid tyckt att drömmar dom är inte så dåliga att ha dom heller. Jag har alltså ingen brådska.
