Day: 25 August 2020
Det nya inofficiella världsrekordet i bandbredd är 178 Tbit/s – motsvarande alla filmer som just nu finns på Netflix nedladdade på en sekund.
Categories
Räddningen
Om man nu måste rädda gammelkatten från svältdöden så måste en kattmatsburk inhandlas genom att vandra ner till affären. Däri finns sanningen. Så jag vandrar ner. Tänker “motion”. Får lite motion. På vägen hem, kamekazesädesärlorna, ungarna, leker sin dödslek där på stora vägen. Den som sitter kvar längst vinner. En av dom är gul. Har aldrig sett en gul sädesärla förut. Måste söka när jag kommer hem. Gulärla. Första beskådandet av mig på +60 år. Makes my day.
Mer behövs inte.
“Stora vägen” förresten. Ett bra exempel på att allt är relativt. Tämligen glest trafikerad om man jämför med det mesta. Fast där finns ännu en sanning. Det är så vi lever våra liv. Utifrån det vi har nära och närmast. Våra domar fälls också utifrån det. Hur skall stad någonsin förstå landsbygd. Hur skall landsbygden någonsin förstå staden. Eller rika vs. fattiga. Män vs kvinnor. Osv. Det är svårt.
Men det var alltså den av mig skådade Gulärleungen jag ville berätta om. Att ha sett den och att ha träffat, till och med pratat med, människor, ja det lyfter.
Katten är dessutom mätt nu.
Det kryper nedåt. Två grader i natt som minst. Jag är säker på att lägre liggande punkter har haft nattfrost i natt. Fördelen men kullar och berg är att den kallaste luften rinner härifrån. Ned i dalgångarna far det med ett porlande. Som vatten. De finska invandrarna hade full koll på det där. Byggde sina hus högst upp på bergen.
Jag måste flina lite för mig själv. Ett galgflin. Jag är nog den ende “artisten” i världen som får MINDRE lyssningar när han släpper nytt material. Välförtjänt gissar jag.
Förresten, för att höra den där porlande luften måste man såklart lyssna väldigt noga. Hur många gör det idag? Lyssnar.
“Jag rör min fjärrkontroll mer än dig” sjungs det. Sant såklart. “Jag ser mer på min mobiltelefonskärm än på dig” skulle väl också fungera. Ja “dig” skulle väl kunna bytas ut mot världen. Ja och i mitt fall mobiltelefon mot datorskärmar. Men tänker man efter är det såklart sorgligt. Matrixkänsla. Det finns f.ö. mycket vackert att titta på i den verkliga världen också. Jag har beskådat den några gånger. Anar. Liksom.
Jag har 433 dagar kvar till friheten. Ingenting.
Fast nu. jag skall fjärma mig från världen som jag känner den. Låtsasarbete. Den stora flykten. Bort från sveken som svider i mig. Japp, falskspel och svek är min akilleshäl. Där kan man såra mig som mest om man sätter in sitt anfall. Fast ingen ide såklart att ens försöka när jag är inne i flödet. Där är jag osårbar. Men flykt alltså. Som det mesta. Man behöver bara erkänna för sig själv. Leva med att man är som man är eller kraftsamla, ta i och bryta upp och förändra. Ge sig iväg efter stigarna som leder bort. Eller de som leder till det man tror är ens hem. Man finner sällan det man tror att man söker.
Men låtsasarbetsglädje. Fyll mig!
ps Ingen snö synes ännu här på kullen. ds