Categories
Betraktelser & Berättelse

Just idag

Just idag skulle farsan fyllt 98. Man undrar hur han skulle pallat med ett förfall som följer med en sådan hög ålder. Nu blev han bara 70. Dog i sin prime i mångt och mycket. Det sista han sa till mig var att han börjar bli gammal nu och att det nog var dags snart. Det sista jag sa till honom var ett förnekande av det och ett “hej så länge”. Två timmar senare var han död. Men inte mycket blev osagt. Vi han med en del viktiga ord före den stunden. Jag lärde känna en far som i själva verket var en mycket liten och rädd person under ett starkt och självsäkert yttre. Så som man såklart kan bli om man växer upp utan en far och mister sin mor som ung. En glipa in till sitt verkliga jag, den verklige människan, som öppnades upp under korta stunder och som man kunde ta del av om man vågade se det för vad det var, fanns där några gånger.

Nu är brorsan 71 och jag snart 64. Vi står på tur. Alla i den gamla generationen har redan vandrat vidare. Tiden hinner man liksom aldrig ikapp. Man ligger alltid ett steg efter. Våra söner och döttrar kommer att undra vilka vi var och hur vi skulle blivit om vi fått leva några år till. Eller kanske blir vi bara den där belastningen. Den som gör att man drar en lättnadens suck när det är över och man går vidare. Den där sucken som också lämnar dåligt samvete efter sig.

Att vår tid har ett slutdatum måste man leva med. Göra allt för att livet skall vara så härligt som det bara går från födsel och fram till den dan. Det är liksom hela grejen just det med att leva. Inte ens svårt.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.