Month: August 2020

Jag sätter på kaffe istället för te här på låtsaskontoret nu på morgonen. Det är ett misstag varje gång. Ett stort. Lunchkoppen smakar inte gott efter att en morgonkopp har intagits. En stor daglig njutning uteblir liksom. Jag är definitivt en en-kopp-per-dag-människa. En utveckling från den femkannors person jag en gång var. Utveckling åt rätt håll.

Morgonkoppen smakar aldrig heller lika bra som lunchkoppen. Faktum.

Fast man skulle väl sluta dricka kaffe egentligen. Men det där med att sluta är jobbigt. Jag har lyckats sluta röka och det får räcka några år till. Just det är nog min största bedrift. Det enda sättet var nämligen att ge upp det jag älskade mest. Jobbandet/knappandet. Säga att “jag skiter i det tills jag är klar med det här förbannade begäret”. Jodå, efter någon månad fungerade man nästan skapligt igen. Efter ett år nästan som normaltillståndet där och då i nikotinförgiftningen. De där koncentrationspassen som varade tjugo timmar, de fungerar däremot inte längre. Är borta. Då behövs +40 cigg också. Hur många sådana dagar har man inte avverkat?

Jag är en missbruksmänniska. Helt klart. Skulle lätt kunnat fallit dit på hårda droger eller alkohol men har tack och lov varit för feg för att prova. Jag menar ta en tablett som man blir “en kul typ av” när man inte har kontroll på den typ man är redan innan man tagit tabletten eller injektionen, verkar inte som en bra ide. Sen har jag såklart nog med att förstå världen som den är redan nu. Behöver inget för att gå djupare eller högre. Inte idag i alla fall. När jag blir sjuttio skall jag kanske prova lite kokain och en LSD tripp. Ja, eller inte.

Bullar. Godis. Böcker. Musik. Jobb. == Min narkotika.

Höst. Projekten startar. Som låtsasarbetare skall jag fixa en VSCP demo med väderstationen. Den har legat här och väntat på det här nu i en massa år. Det har alltid funnits annat före och platser att installera den på har inte varit optimala. Men nu då så alltså.

Planering (och tänk) görs bäst på papper. Svårslaget. Mind-mapping en god kompis. Jag avverkar massor av papper under ett år på det där sättet. Sidor efter sidor. Har säkert gjort av med miljoner under livet. Där mognar tankarna och lösningarna. I det där. Där förstår jag problemen. När jag är klar läggar jag de där dokumenten i en mapp eller i någon av de många högar som finns här på låtsaskontoret. Efter fem, sex år så brukar jag rensa de där högarna och då åker de där sidorna obönhörligen i soptunnan (läs återvinningen) såklart. Grejen är att få det att klarna i huvudet. Papperet är bara en hjälp för att få in grejerna dit. Väl i hjärnan så drar bakgrundsprocesserna igång och det mesta löser sig av sig själv om man bara har tålamod. Hemligheten är att mata på så mycket information man kan in i hjärnan och sen slappna av med övertygelsen att det där inne bringar ordning i det där man matar in. Jag blir lika imponerad varje gång av de där bakgrundsprocesserna som hittar nya samband efter dagar och veckor och lyfter fram dem till medvetandet.

Nu är ju jag såklart bara ett vanligt dumhuvud men man kan undra hur det där skulle fungera för någon som är smart. Tyvärr är de oftast för självupptagna för att ägna sig åt experiment “dom där”.

Farsan, jo han var uppfinnare och stolt över det, låg ofta vaken på nätterna och funderade. Kunde liksom inte släppa tankekedjorna innan de var klara. För honom var allt det där en vaken process i stort och mycket tror jag. Framåt småtimmarna kunde han somna men då fanns också en lösning där. Kom han inte fram till den så blev det en sömnlös natt. Själv somnar jag så fort jag lägger huvudet mot kudden. Jo jag läser en stund först. Läsningen ger mig den där övergången som bryter tankekedjorna som dröjer kvar nedifrån låtsaskontoret. Nästa dag tar jag enkelt tag i den där änden av kedjan och kör på igen. Oftast skall jag säga. Ibland gömmer den sig i något hörn och tar sig formen av en dammråtta eller liknande. Ligger där och lurar. Den där förmågan att koppla bort allt när jag lägger mig är min räddning. Utan den hade jag inte överlevt svåråren. Det hade varit en omöjlighet.

Men nu skall jag (låtsas)jobba.

Jodå. Det snurrar på. Som det bör. Men en hel del av snurrandet är semestertankar, sådana som inte tänktes klart då. De snurrar fortfarande oavslutade och uppmärksamhetskrävande i huvudet. Effektiviteten blir därefter. Med det är som det är såklart. Som det skall vara. Vildhjärnornas dilemma.

Pratar med L. en timme. Gamla gubbar hummar mest iof större delen av tiden när de pratar med varandra. Så vi hummar alltså på som ett ping-pong spel mellan Ljusdal och Los en stund. Musiken är det som förenar oss. Om en vecka kan vi ringa varandra igen (L. brukar ringa mig (jag ringer aldrig någon)) och prata om samma sak eftersom vi glömt vad vi pratade om idag. Framåt går det inte. L. lägger på och går till postlådan. Här får man vänta ett kvarts dygn till innan man gör samma tur till en vanligtvis tom låda. Men halleluja för tomma postlådor. Liksom.

Släpper en ny låt på Spotify. Sådär bara. Den första av fyra. Men Corona-tider, det tar ett tag för den att gå live. Antagligen ingen större händelse ändå såklart så håll inte andan. Buslåt till Backa-Jan heter den i alla fall. Återkommer i ämnet. Antagligen. Tjatar.

Annars är det Tom Petty som snurrar mest här nu. Jodå Smith & Thell fortfarande också. De senare har satt sig fast som tapetklister i min hjärna. Tom Petty är ju inte som klister utan mer som marken man går på liksom.

Skulle behöva en dos Stockholm, London eller New York just nu egentligen. Alltså lukt av avgaser, oväsen och blinkande “neon” och möten med fler människor än man hinner fundera över livsödena hos dem alla. Men sannolikheten för måluppfyllelse i det där fallet är väldigt nära noll. Men drömmar om något är ändå halva vägen mot målet. Visioner kan det också kallas. Man vill något och jobbar för något även om man kanske inte når målet. Skulle egentligen behöva hålla en kurs för Ljusdals politiker i det där ämnet. De saknar fullständigt visioner och gömmer sig som loppbitna skotträdda byrackor i sina hundkojor när det drar ihop sig till verklighet. På det kryddar man med svågerpolitik. Skrämmer mig faktiskt. Det är som en hemsk spökhistoria alltsammans.

Men allt är som det är.

Liksom.

Det räcker för mig.

Eftersom man kan spå i kaffesump så borde man väl kunna spå i en utspilld droppe te. Japp. Eller hur? Troligen blir detta ingen bra dag således. Den som lever får se.