Month: August 2020

Känner det där blå tydligt inom mig den här morgonen. Det bådar för en utmärkt dag framöver. Flytet och det blå följer ofta varandra. Detsamma gäller kreativiteten. Jag har alltså inget emot nedstämdheten, den som varit min följeslagare genom hela livet. Uppskattade snarare än förbannad. Antagligen handlar det där bara om att dalarna och topparna inte är så höga så att det blir besvärligt. Men mild form av bipolaritet – den vi alla har i oss – är det nog ändå. Mentalt är vi alla sjukare än vad vi tror.

Sol ute. Den flödar – kastar fotoner – mot södersidan av huset efter att ha rest sig upp över Brattberget, Örnberget och träden. Vågor av ljus. Kulsprutekärvar av fotoner. Samtidigt. Att vara till naturen två i samma mikrosekund. Eller varför inte femton skepnader. Samtidigt. Såklart. Det där att vara klassificerad som bara en är ett Linneanskt påhitt som ligger nära svår sjukdom hos människorna. Inget är bara ett.

Men kall augustimorgon. Under sex. Som de brukar vara de här första höstmånaderna. Nåja, sensommarmånaderna. Vi håller väl kvar sommaren. Ett tag till. Håller kvar den med tvång om nödvändigt. Det blir såklart varmare senare under dan. Som brukligt. Man tar in och njuter. Fast eftersom låtsasarbetsveckan är igång på allvar så inne-njuter man. Barfota och med öppna fönster. Det senare får dock bli om någon timme eller så. Åttaminutersljuset skall få värna upp världen först.

Brygger kaffe. Starkt. Dricker det till Backa-Jans minne. Men kan såklart inte hälla i mig en kopp på det imponerande sätt som han kunde. Rakt ner i halsen bara. Temperatur och kaffestyrka spelade ingen roll där. Inte heller vilken kopp i ordningen det var. Själv inväntar jag fegt någon slags ljummen vätska. Därifrån sippas det. Jo jag vet. Någon tuffing har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Beställer glasögon. Det sista (?) steget efter gråstarr och operation. Det som kan ställa till det är s.k. efterstarr. Ögonlinsceller som fortsätter att bygga lins i utrymmet där den gamla linsen satt. Men det där bränner man tydligen bort med laser. Om det nu uppstår. Men riktiga glasögon. Vilken ljuvlighet. Kör med att par gamla läsglasögon sedan operationen som ändå har fungerat förvånande bra. Fast efter året med starr så är såklart allt bättre. Men glasögon ger ändå ett djupt hål i en ekonomi som ändå är rätt ansträngd. Därför nu. Det måste planeras. Definitivt ordnas innan eldningssäsongen börjar. Det är inte bara kylan som är tuff under vintern. Men 448 dagar kvar. Även i det där finns det hopp.

Nu skall jag passa på att dyka ner i mitt innan den där blå känslan lämnar mig. Det är gott att leva.

Jovisst ja. Hoppa! Visst handlar det mycket om det. Att man skall hoppa. Inte vara så jävla feg. Inte vara så bekväm. Vi hoppar nog i allmänhet alldeles för lite de flesta av oss. Borde bättra oss. Hoppa dagligdags. Storhoppa när slentrianen fångar oss i de nysmidda hårda bojorna.

Hårdrock räddar mig ikväll. Inspirationen uteblir däremot. Men det finns alltid rutinsaker att ta tag i. Men tråkigt ofta såklart. Japp, det är därför jag nu sitter här och skriver igen. Oinspirerat. Som oftast. En dag skall jag skriva samtidigt som jag är inspirerad och lyft av de goda andarna och han/hon/det/gud och då skall ni få se på fan. Eller inte. Man tror så mycket om det som kommer ur ens händer men oftast är det bara exakt samma sak som kommer ut ur ens anus.

“Är du ute och törgår” brukade Janne säga om han kom upp hit när jag inte var hemma utan var ute på en av mina promenader. Ett bra ord “törgår” eller “torrgår” blir det väl på rikssvenska. Att vandra omkring utan att vara på väg någonstans, alltså gå helt i onödan. Oj vad jag saknar den där mannen. Saknar så det gör ont. Vem skall nu stå för det goda i min tillvaro nu då? Att det fanns en person i världen som gjorde något gott utan att det fanns en baktanke. Jag förundras fortfarande. Saknar honom så det gör ont. Eller snarare kan jag nästan inte ta in tanken att han aldrig mer står där finurligt flinande utanför dörren efter att ha tryckt på ringklockan “onödigt” länge bara för att han kan. Sakna det där att springa upp efter en kanna mjölk som han var tvungen att ha till kaffet. Sakna njutningen i att se någon hälla i sig tre koppar kaffe och önska sig mer. Lova honom att K. också skulle få en semla av de i påsen han lämnade. Följa honom ut när det var dags att fara vidare. Hem, Edsbyn, eller till Bollnäs. Vart visste man aldrig. Kände jag ens honom? Har ingen aning? Men han läste de ord som skrevs här varje dag. Det hade räckte för mig. Men han gav mer. Vänskap. Vänlighet. Osjälviskhet. Aldrig har jag skådat detta. Men en ynnest att få uppleva det såklart. En gång i sitt liv. Men jag hann aldrig ge tillbaks.

Handlar yoghurt, mjölk, fil och glass på lördagen. Jodå. Intressant må-du-tro. Drottningen av Los hälsar knappt. Snörper tidningsbildligt på munnen. Berör mig inte. Går vidare. ICA personalen är däremot vänligheten hela bunten. Irene och Malla denna dag. Det skojas. Pratas väder. Jobb. Sommar. Turister ser jag inga. Förra gången jag var ner var det bara turister. Hemestrare som var borta. Åker hem. Bilen bär mig som om den vore en röd snabb galloperande häst i sina bästa dagar. Nåja. Överdriver nog lite. Men hem kommer jag. Äter upp en fjärdedel av glassen och behåller ett gott lördagshumör med en kopp kaffe. Socialare än så blir jag inte. Det där får räcka en vecka. Om jag nu inte råkar möta någon vid postlådan endera dagen. Men troligen inte.

En gång som barn måste jag ha läst någonstans om det där att världen är vågor och materia (partiklar) samtidigt. Jag cyklade ut (ensam såklart) långt ut i skogen till några flyttblock som låg vid en tjärn den där dan. Vandrade omkring där och förundrades över det där. Tänk om jag vetat då att jag en dag skulle bli en fysiker. Men det är underligt att det där minnet är så starkt inom mig. Jag kan uppleva den där dagen nästan i detalj, och har gjort det många gånger. Varför minns man just det där. Funderade över tingens ordning gjorde jag nog annars också. Jag var ett ensamt barn. Det fans tid att fundera på. Fast med minnen från barndomen kan det ju vara lite som det vill och hursomhelst med. Kanske hände det inte ens. Vad vet man. Jag bevarar det där minnet ömt som en skatt lik förbannat. Kan ta mig dit igen när jag vill och känna solen värma näsryggen när jag klättrade upp på en av de där stora stenarna och försökte se vågorna, partiklarna och han/hon/det/gud i allt det där.

Ute har det stora mörkret sänkt sig. Om jag skall hinna läsa några rader så är de dags för mig att ge mig denna första låtasarbetsdag. Hösten liksom smyger sig på en nu. Inatt var vindarna kalla och med alla fönster öppna låg jag stundtals och huttrade. Men stängde inte. Älskar det där öppna. Älskar ljuset på sommaren också. Fast egentligen är nog hösten i mångt och mycket min favoritårstid. Förr definitivt så. Mindre definitivt idag. Sommaren har vunnit på hösten efter hand som livet går. Vintern däremot. Den tjänar ett enda syfte i mitt liv. Det är en längtans tid. En tid innan njutningen av vår och sommar. Utan den hade antagligen inte den varma delen av året varit så fantastisk som den är. Det behövs djupa dalar för att uppskatta höga toppar. Så är det bara. Så vintern får finna där den också. Man genomlever den. Idag plockade vi åtta liter körsbär till. Den gamla damen levererar. Jodå, en del åkte solvarma direkt från den gamla damens grenar in i munnen. Njutning.

Men nu så. Sömn och läsning. Gotid.

Söndagskväll. En ny vecka. Vecka 2 efter ledighet. Om man nu ser någon skillnad. De är ändå rätt lika. Om man nu inte tittar efter. Noga. Eller ägnar sig åt att oja sig.

Prickar av lite punkter på listan under helgen också. Åh vad jag älskar det här nya livet som gör att jag faktiskt kan göra saker. Det är ju nästan som att vara en hel människa. En nästan normal människa.

Saknar musiken så att det gör ont framåt söndagen. Därför är det såklart musiken som är det första som åker på när jag äntrar låtsaskontoret. Smith & Thell håller fortfarande. Men kryddar anrättningen med min hårda lista.

Ser fram emot en ny helt oskriven vecka. Det är gott att leva.

Kraften tar slut. Batteriet i huvudet är tomt. Dags att ge sig. Men ändå slutpunkt såklart. Snart. De eviga kvarsittarna och deras lärare skall ändå snart ha sina lektioner här i de gamla skollokalerna. De jordliga har sin tid, det som hör andra världar till sin.

Men en bra dag. En mycket bra dag. Får massor gjort. Tjänar som vanligt inte en krona. Så enligt gängs bedömningsmodeller var väl det jag gjort inte värt något. Men för undertecknad, ja då är det annorlunda. Känner den där tillfredsställelsen. Den som nästan alltid finns där.

Idag har till och med lödbänken återgått till att bli en vettig arbetsyta igen. Det är det där att rensa efter gamla projekt innan man börjar med nya. Det sker inte alltid. Håller man på på det sättet ett år ligger det många bitar efter gamla projekt kvar där de inte borde ligga kvar. Japp. Är ungefär lika dålig på det där som att klippa mig.

Fredag imorgon. Ledig kväll. Den som är helig. Har redan samlat på mig en hink trötthet under den här veckan. Det är på fredagskvällarna och lördagsmornarna den där hinken, eller ibland hinkarna, skall tömmas, så att man orkar en vecka till.

Problemet med att sitta själv är att det inte finns någon som klappar en på axeln när det är kämpigt. Det där peppandet får man stå för själv. Tron också på att det man gör är rätt. Det är inte lätt varje dag något av det där. Uppförsbackarna kan vara branta ibland. Men envis är jag. Åtminstone det. Just den egenskapen kan i alla fall ingen ta ifrån mig.

Åsnor är också envisa såklart. Möjligen finns något att lära av det…

Verifierar att det går att driva en Raspberry Pi med en av mina moduler idag. En stor fördel såklart eftersom ingen extra matning behövs förutom den 24V källa som CAN4VSCP bussen använder. Slänger ut en Pi Zero i garaget och kopplar den mot en rundstrålande wifi antenn på huset.

Borde finnas marginal både för regn och snö på den tycker man. Men verkligheten överraskar ofta lik förbaskat. Det har man ju lärt sig. Det visar sig

En lux sensor och en UV sensor som suttit i serverrummet ser allt annat än trevliga ut. Legat nära en blomkruka. Men inte så nära. Diskar och lägger på tork. Får testa funktion imorgon.

Det är mycket som måste på plats innan vintern. Både låtsasjobbrelaterat och hemmarelaterat. Allt det där man inte kan eller inte vill hålla på med när snön vräker ner och de djävulska vindarna från norra ishavet jagar en. Jag jagar de där punkterna alltså. Räknar väl kanske inte med att hinna med allt som vanligt. Men försöker hur som helst. Ibland måste det räcka. Man måste inse det.

Men nu står de olevandes och stampar här utanför. Dags för mig att släcka ner och lämna lokalerna. En ny dag imorgon? Man hoppas det i alla fall, men vad vet man?

Godnatt!