Jodå, kom ju på vad den där “release” anteckningen i almanackan står för. Det är ju “Buslåt till Backa-Jan” som släpps (ungefär) då. Ja det där har jag ju såklart släppt tanken på och vandrat vidare i såklart. Det finns fler låtar. Dock bara en (mycket saknad) Backa-Jan.
Sitter och lyssnar på Han & Hans Vänner. Imponeras av produktion och låtskriveri. Borde säga det till Ljungström nästa gång vi pratas vid.
Den stora tröttheten övermannar mig idag. All ork lämnar mig en bit in på förmiddagen. Hatar det! Nej, hade inte börjat lyssna på Han & Hans Vänner när det där hände. Både han och vännerna är oskyldiga till tröttheten. Men vart tog energin vägen? Behöver hålla energinivåerna uppe. Behöver pricka av på listorna. Försöker med mat. Försöker med en kopp av husets starkaste kaffe. Försöker med självsuggestion. Kanske hjälper det. Kanske stjälper det. Just nu kan ingen förbättring skönjas ens om man med kikare spannar in bästa möjliga plats i fjärran.
Ute, japp soligt och varmt, gungar en tom hängmatta under ett träd… Men hen som sitter där på axeln… Behöver jag säga mer. Den där djävulen hindrar mycket som vore gott och upplyftande.
Får väl somna en stund här i stolen. Det har fungerat förr. Familjen förundras aningen över det där. Men fem eller tio eller femton minuter kan göra underverk. Skapa en fungerande människa av en som inte är det. Hur många resor från Stockholm under sena nätter och tidiga morgnar har man inte räddats av den där mikrosömnen som stulits på en parkeringsficka? Går icke att räkna. Mer sällan och räkningsbara är dock de som händer på låtsaskontoret. Men ibland alltså… Det går inte längre… Snark…
Fast kaffet verkar ha lite effekt på misären. Så kanske klarar man av att uppbåda lite energi här på eftermiddagen. Det går såklart inte på annat vis. Även om man alltså inte måste längre. Men man vill ju. Tacksam för att man gör det. Hela vägen in i kaklet gäller.
Det regnar inte. Det är inte kallt. Det är sommar fortfarande. Ute alltså. Alltså, varmt utan ansträngning inne också. OHulkat. Jag kör med öppna fönster. Upp med allt bara. Njut. Fast fågelsång. Noll. Men hackspett och skator vid fyratiden i morse. Skator kan många “ord”. Spännande att tjyvlyssna på. De låter dessutom som vilken rädd människa som helst när de flyr för att en hök äntrar området. Men inga problem såklart. Man samarbetar om man är fågel. Jagar bort. Svarta och vita och blå och alla andra. Solidaritet kallas det. För den som inte vet alltså. Förr var det ett ord som en hel del människor tyckte var vackert. Nu för tiden är vi bara några få. “Jag” – ordet – har liksom tagit över världen. Ingen är svagare än “jag”.
Men det är gott att leva en dag till i livet. Man får vara tacksam. Det är enkelt att vara det. Faktiskt.
Nu här på kvällen bara mörker såklart. Men klockan har passerat 23:30 och det är fortfarande tretton plus ute. Alltså öppet fönster i natt också. En lyx för en Hälsing såklart. Man sover bättre. MYCKET bättre. Ja och så kan man lyssna på skatorna på morgonkvisten.
Fast dagen. Det blir visserligen en hel del gjort. Men inte det jag tänkt mig och dessutom mycket mindre. Men det är väl så med dagar som går. Åtminstone ibland. Eftersom det är varmt och strålande sol så kollar jag om jag har wifi vid postlådan och det har jag ju, ja tvåhundra meter bortanför den också. Så där blir det till att experimentera. Man vill ha ett mail när posten anländer. JU! Såklart. Liksom.
Fast egentligen är det väl mest en tänkardag. Behöver fundera ibland. Vägval. Höger? Vänster? Uppåt? Eller kanske rakt nedåt, ner i det djupa hålet. Eller varför inte satsa på alla håll samtidigt för att man inte kan bestämma sig. Eller ingen riktning alls kanske. Lägga av. Vila sig. Liksom.
Den artonde augusti står det “release” i min almanacka. Inte mer än så. Jag har ingen aning vad som avses. Är det jag som skall göra en release? Ja och i så fall varför och av vad? Mystiskt. Liksom.
Är det något särskilt med den artonde augusti?
Ja jag vet inte.
Kommer sannolikt aldrig få veta.
Men det får stå kvar. Utifall.
Fast nu börjar det bli dags att lägga sig. Trött nämligen. Det är väl gammeln. En gång i livet var jag som piggast den här tiden. Nu när telefonerna var tysta och sannolikheten att de skulle börja ringa var nära noll. Med en ständig cigg i mungipan körde man på bortåt fyra sådär. Ackumulerade sömnskuld och hämtade hem sömn på lördagsmorgnarna. Fast man kan visst inte det säger expertisen. Fast då har de inte följt några decennier av mitt liv. För det kan man visst. Fast antagligen betalar man en summa i år i slutet av sitt liv för det där. Allt har ett pris.
Men alltså, nu för tiden är det oftast tolvtiden som gäller. Åtta till tolv utom på fredagskvällar och lördagar. Sömnskuld noll. Ingen återhämtning behövs men hämtar in ändå av gammal vana. Räknar man ihop så blir det en jäkla massa timmar. Bäst att inte göra det alltså. Det blir för galet. Vem vill inse att man är galen?
Så, trappor upp gäller nu. Medicin, tandborstning, läsa, sova. Sen får man hoppas på morgondagen…
Vården letade efter skyddsutrustning och den svensk industrin ställde om. Många plastföretag gjorde snabba investeringar och hade fullt fokus på att leverera snabbt och säkert. Samarbetet tog fart …
Hungern sliter i mig. Klockan är tio. Det är långt till lunch. “Mariekex” tänker jag. Hinner transformera kexen till “glass” på vägen uppför trappan upp till lägenheten. Men glassen är slut visar det sig. Tur. Jag behöver verkligen inte mer glass. Fast kex finns det kvar. De är billiga. De är visserligen inte särskilt goda. Men fullt ätbara. Både mentalt och sötsugssläckande fungerar de. Så jag vänder ner igen med en bunt i näven. Lätt dåligt samvete mal där i huvudet. Borde inte äta en massa skit. Två minuter senare är de uppätna. Hungern något stillad. Det där sugande signalerna från magtrakten upphör.
Söker koncentrationen här på förmiddagen. Den är märkligt avlägsen. Oklart varför. Men kommer inte riktigt igång med mitt. Gillar inte. Inte det minsta. Van som jag är att bara köra, köra och köra med mitt.
Försöker med musik. Injicera lite av det blåa direkt in genom öronen. Men utan större framgång. Åtminstone hittills. Mina spellistor är många och långa. Det finns hopp. Man får mata på. Till slut så kanske. Fast bäst en sådan här dag är såklart att göra något som man inte behöver tänka så mycket på när man gör. Gräva en grop eller ett dike till exempel. Fast här, i mitt, det som ligger i röret just nu, jag behöver koncentrationen för att komma igenom det. Allt av den varan jag kan uppbåda.
Stiltje alltså.
Irritation över den.
Som skapar ännu mer stiltje.
Jävlar!
Jag får alltså vattna blommorna. Prata med “tanterna”. Ja, mina pelargoner. De har varit eftersatta ett tag. Jag har haft nog med axel, infektioner och att inte se. Men har bättrat mig på sistone. Planterat om. Plockar oftare. Pratar med dem. De har sakta börjat le igen. Blomma.
Skulle iof kunna städa också. Inte mycket tänk behövs där. Men hur lockande är det? Man får fråga sig det. Känna på tanken. Känns det ändå inte som om man kastar bort en massa dyrbar tid? Fast inte är det bättre såklart att bara sitta där och vänta på inspiration.
Vi lever i singulariteternas tidevarv. Tvåsamhetens lov sjungs väl fortfarande bland de flesta. Men parterna har sina liv och umgänge på jobbet under dagen och på Facebook (etc etc) under kvällarna. Partners lever i varsin verklighet. Känner man varandra längre? Har man ens några gemensamma “vänner”? Gemensamma vardagshistorier? Vill man känna varandra längre? Har man något gemensamt längre utom en halvtimme vid kvällsmatens tystnad? “Gott!”. Är allt det där kanske bara för att man skall stå ut med tvåsamheten? De flesta får närmare relationer utanför än innanför hemmet. Alla har slutat lyssna på varandra i den verkliga världen. Ingen säger ens “Va?” längre eftersom man inte orkar höra ändå.
Fast kanske är det inte sådär det är. Jag har säkert fått allt om bakfoten. Som vanligt.
Liksom.
Imorgon släpps IKEA katalogen. Jag minns inte hur många järnvägsvagnar med kataloger det är som skulle distribueras. Men många. Jag antar att vi här på kullen också behöver något från det där företaget. Trotts ingen Ingvar. Fast lite gäsp är det såklart.
Men undrar om det inte börjar pirra lite i inspirationscentrum. Dags att försöka sig på lite koncentration igen kanske. Se åt vilket hållet den leder. Ett liv utan lödrök är inget liv.
Kopplar ihop det gamla med det nya. Det finns saker här på låtsaskontoret som legat några år. Samlat på damm och år. Annat finns det å andra sidan som är ganska nytt och nyss kom hit från något hörn av världen. Sådant som fortfarande doftar nytt. Jodå, tiden går. Jag hinner inte med förrän det är dags. Man hinner liksom inte mer än man hinner. I hela mitt liv har tiden varit en bristvara. Om jag är skapligt klar när jag lämnar den här världen en dag så är jag säker på att just det är en del av min sista tanke. Något om vad jag inte han med. Det som grämer mig med döden. Annars är jag inte rädd för den. Men om det ändå fanns tid för allt. Allt man vill. Men alltså. Jag bekymrar mig inte om det där. Vandrar på istället. Försöker hinna med så mycket som jag nu hinner. Alltså väldigt lite. Kanske för lite. Man skulle ju se världen. Hur skall man hinna med det?
Det fanns en tid när jag sa JA, JA och JA till nästan allt. För att vara snäll oftast. Men det kom en dag när jag insåg att det där bara var dumheter. Nu säger jag mest NEJ, NEJ och NEJ. Säger bara JA om allt inuti mig också säger JA. Man blir mer tillfreds med tillvaron efter att man lärt sig säga “nej”. Ja och man får mer gjort av de saker man själv vill göra.
Jag klämmer två sommarprogram idag i den ändlösa backlog som ledigheten fört med sig. Miss Li och Karin Smirnoff. Båda tillför livet något. Har du tid så lyssna. Nu, medan de går att höra med all musik intakt. Den säger lika mycket som orden vem människan där på andra sidan mikrofonen är.
Fast Miss Li är det såklart inte som pratar. Det kunde såklart varit det. Men det är Linda Karlsson som sommarpratar. En viktig detalj. En detalj som nästan alla företagsledare och idrottsprofiler missar när de får chansen att göra ett program i den här serien. Det är människan bakom prestationerna som är intressant. Inte prestationerna. Det är hela grejen med den här programformen. Du måste våga öppna upp alltså.
Fast alla får göra som de vill för mig såklart. Vill man prata om sina guldmedaljer eller sitt bankkonto i en timme så får man väl det. Tillräckligt många kommer tindra med ögonen åt det. Själv stänger jag av.
Jag tömmer ytor idag. Plockar ner saker i lådor där jag aldrig kommer att hitta det jag plockar ner. Men det ser bra ut. Nästan tomma bord. Enprojektsbord. Redo för höst och vinter. Men dammigt. Jag blir känsligare och känsligare för damm med åren. Arv efter min mor gissningsvis. Men en rinnande näsa går väl att leva med.
Det där med att gömma saker. De tär ju roligt när man hittar grejerna igen. “Å fasiken, har jag en sån” och sen snurrar hjärnan igång och vill göra olika projekt med den där grejen och man får bromsa, bromsa, ABS-aktivera, allt man kan. Det händer några gånger idag. Såklart. Men bromsarna har fungerat hittills.
Martin Birch dör, bara 71 år. Gravstenen – den som verkligen inte går av för hackor – är väl Iron Maiden , Fleetwood Mac, Black Sabbath och Deep Purple, eller i alla fall de album han producerat. Men 71 år. En skitålder att dö i. “Mer liv åt alla” måste man helt enkelt vråla. Ja i alla fall för dem som vill ha det. Vill man inte det så borde man såklart inte tvingas till det heller. Få en revolver på posten, rekommenderad försändelse från landstingets enhet för livströtta, med två guldskimrade patroner med silverkulor insatta i magasinet. Sen får man fixa resten själv. Trycka av. Be någon innan att torka upp slasket efteråt.
Men tänk ändå. Martin har haft verklig betydelse i mitt liv, kanske mer än andra som ändå funnits där nära. För vad vore jag utan Deep Purple och Black Sabbath. Nog har de där banden och musiken format mig till den jag är idag. Betytt mycket. Tröstat. Gett energi. Glött i ens inre som en livseld.
Fast det hävdas inga “vila i frid” härifrån. Tvärt om . Rör om i grytan och hälsa han/hon/det/gud att vi behöver mer bra musik här på den här planeten. En snabb återfödsel är på sin plats alltså. Seså, verkställ. Ingen rast och ingen ro. Alltså.
Liksom.
Släktforskade en gång och hittade farfar. Överraskades av att han var född och uppvuxen i Hässjaberg, Los. Det var nästan magiskt. Sen kom Törns-Hans upp på morsans sida. Den Norske soldaten (nåja Norge var Danskt då) som gick över till Svensk arme. Överlöpare. Man undrar liksom var han kom ifrån. Vangs kommun tydligen. Säger inte mycket för någon som inte känner Norge. Fast efter att ha letat lite en stund så tröttnar jag på det där. Det får vara nog med det gamla nu. Åtminstone för ett tag. Kanske skall man ändå åka dit och kolla in stavkyrkan åtminstone. Ja och fjällen. Se den utsikt som Törns-Hans en gång såg. Bara för att.
Men det finns mycket stoft för en släktkrönika i det där såklart. Kanske tar någon i släkten tag i det en dag. Connect the dots och få ihop en trovärdig eller åtminstone underhållande historia som kan återberättas för de som lever sen och de som aldrig såg men ville se.
Egentligen intresserar mig bara en sak i släkthistorien fortfarande. Gammelmormor. Den kloka gumman. Kände hon Lim-Johan där i Kyan? Mötte hon honom med respekt? Japp, det skulle jag vilja veta. Men allt får man inte veta. Bäst är det kanske också att det är så. Jag tycker det är ett härligt faktum att alla känner Lim-Johan men minns inte en enda av dem som skrattade åt honom. Så som det nästan alltid är. Som man kan (och bör) tänka på när man gör valen i sitt eget liv.
Fast nu väntar en bok på mig där bredvid sängen. En bok som kräver att bli läst. Speciellt eftersom det sägs att Ulf Lundells Vardagar tre skall dyka upp imorgon. Jag hinner med största sannolikhet inte läsa klart den nuvarande innan dess så den får läggas på vänt. Biblioteksköer med hungriga läsare kräver att man visar respekt. Om man nu gillar det där systemet. Solidariteten. Att inte bara vilja ha själv och sätta sig själv i främsta rummet.
Har man tur kan man sova med öppet fönster i natt. Det brukar vara liktydigt med god sömn. I alla fall om det inte är för kallt. Men här just nu ser det faktiskt lovande ut. Men sådant där måste förhandlas med K. Såklart. Konstigt vore det såklart annars.
