Categories
Swedish

Hungern

man holding ice cream cone under cloud
Photo by Rakicevic Nenad on Pexels.com

Hungern sliter i mig. Klockan är tio. Det är långt till lunch. “Mariekex” tänker jag. Hinner transformera kexen till “glass” på vägen uppför trappan upp till lägenheten. Men glassen är slut visar det sig. Tur. Jag behöver verkligen inte mer glass. Fast kex finns det kvar. De är billiga. De är visserligen inte särskilt goda. Men fullt ätbara. Både mentalt och sötsugssläckande fungerar de. Så jag vänder ner igen med en bunt i näven. Lätt dåligt samvete mal där i huvudet. Borde inte äta en massa skit. Två minuter senare är de uppätna. Hungern något stillad. Det där sugande signalerna från magtrakten upphör.

Söker koncentrationen här på förmiddagen. Den är märkligt avlägsen. Oklart varför. Men kommer inte riktigt igång med mitt. Gillar inte. Inte det minsta. Van som jag är att bara köra, köra och köra med mitt.

Försöker med musik. Injicera lite av det blåa direkt in genom öronen. Men utan större framgång. Åtminstone hittills. Mina spellistor är många och långa. Det finns hopp. Man får mata på. Till slut så kanske. Fast bäst en sådan här dag är såklart att göra något som man inte behöver tänka så mycket på när man gör. Gräva en grop eller ett dike till exempel. Fast här, i mitt, det som ligger i röret just nu, jag behöver koncentrationen för att komma igenom det. Allt av den varan jag kan uppbåda.

Stiltje alltså.

Irritation över den.

Som skapar ännu mer stiltje.

Jävlar!

Jag får alltså vattna blommorna. Prata med “tanterna”. Ja, mina pelargoner. De har varit eftersatta ett tag. Jag har haft nog med axel, infektioner och att inte se. Men har bättrat mig på sistone. Planterat om. Plockar oftare. Pratar med dem. De har sakta börjat le igen. Blomma.

Skulle iof kunna städa också. Inte mycket tänk behövs där. Men hur lockande är det? Man får fråga sig det. Känna på tanken. Känns det ändå inte som om man kastar bort en massa dyrbar tid? Fast inte är det bättre såklart att bara sitta där och vänta på inspiration.

Vi lever i singulariteternas tidevarv. Tvåsamhetens lov sjungs väl fortfarande bland de flesta. Men parterna har sina liv och umgänge på jobbet under dagen och på Facebook (etc etc) under kvällarna. Partners lever i varsin verklighet. Känner man varandra längre? Har man ens några gemensamma “vänner”? Gemensamma vardagshistorier? Vill man känna varandra längre? Har man något gemensamt längre utom en halvtimme vid kvällsmatens tystnad? “Gott!”. Är allt det där kanske bara för att man skall stå ut med tvåsamheten? De flesta får närmare relationer utanför än innanför hemmet. Alla har slutat lyssna på varandra i den verkliga världen. Ingen säger ens “Va?” längre eftersom man inte orkar höra ändå.

Fast kanske är det inte sådär det är. Jag har säkert fått allt om bakfoten. Som vanligt.

Liksom.

Imorgon släpps IKEA katalogen. Jag minns inte hur många järnvägsvagnar med kataloger det är som skulle distribueras. Men många. Jag antar att vi här på kullen också behöver något från det där företaget. Trotts ingen Ingvar. Fast lite gäsp är det såklart.

Men undrar om det inte börjar pirra lite i inspirationscentrum. Dags att försöka sig på lite koncentration igen kanske. Se åt vilket hållet den leder. Ett liv utan lödrök är inget liv.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: