En o-cool gubbe

Trött blir jag på två saker.

1.) När folk som inte vet ett dugg om vad jag gör VET PRECIS vad jag gör. Typiskt kommer det där efter en artikel som den här. De som kommenterar säger att vi (den som artikeln handlar om och jag) gör samma sak fast det inte har en aning om vad jag gör för de har inte satt sig in i det och inte läst en rad av dokumentationen och än mindre hittat/läst/satt sig in i någon information om “det där” öppna protokollet som gör mitt jobb obsolete.

2.) När människor bara läser rubriker och aldrig någonsin orkar sätta sig in i något med substans.

Annars går det ganska bra. ;-)))

ps Det bästa med att ha blivit gammal gubbe och ha en egen blogg är annars att man fritt kan gnälla. Det å andra sidan piggar upp mig. ds

Ingen snö. “INGEN snö.” Hör ni hur jag ropar ut det i ren glädje. Jodå. Det regnar. Programmerarväder. Men inte snö. Risken fanns där. Helt klart gjorde den det. “Snö i Härjedalsfjällen” ur prognosmakarens mun brukar ofelaktigt betyda att den dimper ned här också. Men tydligen kom det ingen där heller inatt för ute är marken bara våt. Inte vit. HURRA!

I helgen elva grader säger prognosen. Det är bra. Det fortsätter lite åt det hållet veckan efter också. Det är ännu bättre. För mig behöver det inte lägga sig en enda snöflinga den här vintern. Men vad jag tycker har aldrig någon brytt sig om så varför skulle Kung Bore göra det? Nej det där är inte sagt med bitterhet. Det är ett konstaterande. Jag kan leva med att det är så nämligen. Jag gör min grej ändå. En del är sådana.

Jag längtar till medelhav eller annan varm plats. Fast gillar egentligen hösten. Det är såklart det myckna programmerarvädret som tillfredsställer mig i den här årstiden. Men nog kunde jag suttit i ett hus vid havet och kodat också fast det var varmt så man var tvungen att pustandes och transpirerande söka sig in i skuggan. Nog skulle man väl orka maka sig in i den?  Om man fick ta ett dopp i turkost hav åtminstone en gång om dagen?

Har kodat intensivt ett tag. Det är ett sätt att överleva limbo. Nej det är inte jobb, möjligen låtsasjobb, och nej, jag tjänar inga pengar på det. Men jag älskar det. Som igår. Upp sju. Framför datorn åtta. Full fart till klockan ett när jag hämtar en tallrik mat som jag tar ned och äter framför datorn ätandes med ena handen, kodandes med den andra. Sen full fart till klockan sju. Mat och Rapport och sen bästa tiden fram till tolv. En vanlig dag. Veckor som inte räcker till.

Fast sådär ser de flesta av mina dagar ut. Vågar inte tänka vad en psykolog skulle få ut av en titt på det där livet. Säkert skulle ett pärlband av diagnoser levereras. Fast frågan är väl om jag gör någon egentlig skada? Mitt avtryck på världen är nu ändå inte så stort. Jag har sällan lyckats övertyga en enda en om att min väg är den rätta vägen att gå. Aldrig någonsin. Ledsen över att det var så förr. Inte idag. Man lugnar ner sig med åldern. Priser och pengar till dem som pratar.

Men nu skall jag vandra upp för trapporna och städa lite. Lurar på och sen går det som en dans. Tom Petty rullar för fullt här fortfarande. Halkande dit. Nejdå, han kan aldrig dö på riktigt. Ingen annan heller som gör något istället för att prata om att göra något.

Tisdag, japp, nästan lika bra som måndag. Det är mycket vecka kvar, man tror man skall hinna en massa. På fredag vet man ju att det inte blir så. Fast ibland överraskar man ju sig själv. Klarar av ett delmoment. Tror man är färdig. Ja i alla fall med just det.

Här skrivs det sessionhantering för VSCP’s REST protokoll. Websockets och web-server avklarade. Det är omskrivningar som gäller. Regeln är att programmera saker tre gånger. Andra gången vet man hur man skall göra, tredje gången gör man det rätt. Är på den andra vändan på just i den här delen nu. Frågan är om det finns liv kvar i den här kroppen för den där tredje omskrivningen.

Det är aldrig roligt att riva upp saker som fungerar och göra om. Men ibland måste man. Det är bara att känna efter vilken kraft det finns kvar där i fotknölarna och sen skriva om. Göra det. Nu har det tagit ett år av mitt liv. Tänka sig. Fast jag anar faktiskt ett releaseljus där i tunneln.

Minns ni X-400? Nä, tänkte väl det. SMTP körde över de där arbetsgruppernas genomtänkta lösning. Ett skitprotokoll men som gjorde vad det utlovade och som gick att förstå för vem som helst. KISS vinner alltid i längden.  Det finns två regler att förlita sig på i IT världen.

1. Enkelheten, går det att förstå, KISS (Keep It Simple Stupid) vinner alltid.
2. När sexindustring anammar en standard så drar det iväg (datorer, disketter, cd,dvd, Internet…).

Fast nu, idag, är det väl viktigare med en bra rubrik. Ingen läser så mycket mer.

Men en lovande dag hittills alltså. Hulken är inte igångkörd ännu här. Man får huttra lite. Men skall pengarna räcka till vinterdäck OCH pellets får man stå ut. Det är inget att oja sig över.

Två koltrastar sitter här utanför fönstret i den “gamla damen” och ser in på mig. Mina favoritfåglar, det vet alla som läst min blogg.  I år osedvanligt tysta till min sorg. Mitt liv behöver sommarmorgnar med koltrastsång genom öppna fönster. I år ett stort hål där den sången annars skulle ligga och skvalpa där i en kroppshåla som ett livselixir som hjälper en att klara av en lång vinter. Men man får vara tapper. Fast Sussi Tapper är såklart tapprare.

Nä nu så kör vi.

…att jag kommenterat.

Men sen kom jag på att det faktiskt finns fler som heter Åke. Ja till och med så många att det finns en klubb för oss “Åkar”. Jodå. Fast Esperanto ät inte så dumt ändå. Tror det ligger en bok där uppe i hyllan. Borde man kanske ta tag i. Ja eller gå och lägga sig. Det här leder ju inte till något gott…

Lillkatten, Petite, och jag vandrar ner för trapporna efter nyhetsblocket. Jag trött, hon till synes pigg. Ja jag vet ju att också jag vaknar till liv när jag sätter mig där framför skärmen. Vanligtvis fungerar det där oberoende av hur trött jag är. Dyker jag in i låtsasjobbet så piggnar jag till. Kufar som jag och andra  har vår riktiga värld i de där galna projekten. Den vanliga världen är inte vår. Förlåt oss för det. Vi vet inte vårt bästa.

“Ge upp” skriker såklart de flesta efter en. De är så få de där människorna som ger en klapp på axeln och säger “jag tro på dig, gå på bara, det där kommer att bli bra”. Man lär sig såklart det. Men ensam är inte stark. Ensam är svag. Ett moln i en storm som kastats hit och dit och som kämpar för att inte upplösas.

“Men är du lycklig lille vän”, den där frågan man ställer sig ibland. Ja och det är man ju. Man svarar med ett självklart “JA” när man ställer sig den där frågan. Man behöver liksom inte mer än det man har. Det är nog. Ja det är mer än nog. Fast ingen annan skulle såklart vilja byta med en. Det är något kufiskt över det också. Lite konstigt sådär. Kanske rent av lite sjukt. Nog borde man väl önska sig lite framgång åtminstone. Världsherravälde. Ja eller att de där 200 miljonerna i dollar verkligen betalas in på kontot. Så att man får handlingsfrihet. För det är väl i pengar som framgång räknas ändå? Inte i lycka väl. Nog är “lycka” lite flummigt ändå. I alla fall inget för riktiga ingenjörer.

Men man får lyssna på K när hon säger att man inte skall fundera så mycket. Funderar man inte så mycket återstår de där stenarna som skall läggas på varandra en efter en för att bygga något beständigt. En kuf som bygger med sina byggbitar kan vara lika lycklig som vilket annat barn som helst som bygger med sitt Lego. Har man gett sig tid att titta på det där barnet så kan man se det där speciella ljuset. Kolla på en kuf i arbete nästa gång så skall du se samma ljus. Det liksom börjar någonstans där bakom ögongloberna och lyser upp allt i rummet som en ficklampa. Men det är klart. Vissa är bara förlorade. Ser inte det där hur de än försöker. Vi kufar använder ingen energi åt att väcka de döda. Varför skulle vi. Jag bara frågar.

Annars är det avsaknaden av en promenad idag det som var det sämsta. Men skogen finns kanske kvar imorgon också om man har tur. Så en tur då kanske.  Resterande tid idag har faktiskt varit kufiskt god och produktiv. Tänka sig. Alltid irriterar det någon.