Categories
Month: August 2019
Categories
Han från sjön
Han säger “Du vet väl att i Hälsingland så går vägarna rakt över bergen istället för runt dem som på andra ställen i landet”, sen muttrade han “… det är den där jävla vrångheten som finns i människorna här, att aldrig någonsin ge sig…”
Sen drog han iväg på sin mullrande antika svarta motorcykel. Höjde handen, gasade på fullt som han alltid gjorde och åkte iväg på de där vägarna över Hälsingebergen som var hans och sen sågs vi aldrig igen.
Ibland tänker jag på den där dan. En sjuttioårig man som hälsar på med sin motorcykel. En människa som alla såg som konstig. En ensling. Ja han höll sig för sig själv. Men en som dök upp här en dag med en whisky-pava i näven och ville prata.
Fast prata… han var mer en lyssnare. Ville höra från mig hur landet låg. Fast det egentligen var det han som satt inne med alla svaren. Han som var den vise. Som delade med sig av sin kunskap när vi satt där. Som inte behövde så många ord för att kunna göra det.
Själv har jag alltid svamlat och pratat på med de många ordens språk när jag blivit nervös och osäker. Så var det första gången vi träffades också. Sen, senare, kunde vi sitta tysta länge utan att säga några onödiga utfyllnadsord. Ta till orden bara när de krävdes för att komma vidare i vårt sökande efter det som förenade oss.
Näst sista gången vi träffades vände han på kaffemuggen efter att han tömt den i sitt nära nog tandlösa gap, gjort det med en överdrivet hastig rörelse. Jag hade på morgonen lagt på den vita finduken – ärvd efter morsan – eftersom jag kände på mig att han skulle komma – och nu spred sig en ring av uppsuget Löfberg lila kring muggens kanter när duken sög upp det kvarvarande dropparna.
“Vänd på din du också” sa han
Men jag är inte alls en kaffedrickare på hans nivå. En feg sippare är jag. Mina muggar räcker en stund. De måste svalna för att min munhåla skall klara av det där heta bittra livselixiret som man gått och gjort sig beroende av.
Han lyfter på sin mugg i samma ögonblick som jag vänder på min. Det har bildats en kaffefläck i form av en corona där på duken.
“Jag har inte så många dagar kvar – ser du…” säger han och pekar på en figur som bildats snett uppe till höger på coronan. Jag ser såklart inte. För mig finns det bara en figur. Kanske ser den ut som en fladdermus eller möjligen som ett multnat asplöv. Jag kan inte bestämma mig. Han pekar på ett annat ställe. “Här dog min dotter, bara två år var hon. Jag höll henne i mina händer när hon passerade gränsen. Hon tog hela mitt hjärta med sig när hon gick…”
Om det har jag inte hört ett ord om tidigare och jag blir såklart full av frågor. Vill veta mer, men istället pekar han på en annat ställe och säger “Här dog min fru. Hon orkade inte längre efter att vår dotter gått bort. Tappade livslusten fast vi älskade varandra mer än vad som egentligen är möjligt. Hon tog luften som fanns kvar i mina lungor med sig när hon gick… Efter det fanns liksom inga fler ord med en verklig mening som kunde sägas…”
Han ser upp på mig. Jag kan se den bottenlösa sorgen i hans ögon. Den som alltid finns där men som nu är förstärkt. Sen berättar han om mitt liv utifrån min kaffefläcksring. Berättar om de tre kärlekarna. Om drömmen som slog in. Varnar för krocken med en älg som en dag nästan kommer att ta mitt liv. Mer blir inte sagt. Då som nu far han iväg utan onödiga ord. Då som nu med gasen i botten och ett muller bortåt bergen.
Det är såklart först långt senare. När älgen, den totaldemolerade bilen och jag ligger där i diket efter krocken som jag förstår att han verkligen såg något där i den där ringen av kvarblivet kaffe. Men då har han såklart redan åkt sin väg. Åkt iväg på sin motorcykel den där sista gången. Aldrig återvänt.
En lastbil levererar hans antika svarta motorcykel till mig en dag. Han som kör bilen vet inget mer än att den skall levereras till mig. Det är en femton år sedan nu. Jag har motorcykeln stående ute i garaget fortfarande. En oregistrerad antik svart skönhet. Jag brukar putsa upp den en gång om året. Starta den och låta den gå på tomgång en stund. Men ännu har ja inte provkört den fast i år tror jag att jag skall ta den ut på en tur över de där Hälsingska kurviga vägarna som går rakt över bergen bara för att de som drog dem där inte iddes färdas runt alla de där höjderna. Skitsamma att den är oregistrerad. Det var den aldrig heller då när min besökare mullrade in på gårdsplanen.
.
Categories
Tranorna
Vid fyratiden hälsar dom dagen, tranorna, dom som finns där på myren på andra sidan dalgången. Dom trumpetar ut sin glädje över en ny dag som levandes och jag, ja jag ligger där i sängen och delar tyst deras glädje. Det hörs att de är fler nu än i våras. Det har sannolikt blivit en eller två ungar där i boet under sommaren. En ny generation som kommer leta sig hit till myrar i många år framöver och glädja andra som precis som jag gläds denna morgon.
Det är något visst med tranor. En dröm är att någon gång få se dem i Portugal innan de passerar havet över mot Afrika. Oräkneliga vilar de där innan de lämnar Europa för en ny kontinent och en ny häckningssäsong. Antagligen finns det andra människor som längtar efter dem där precis som vi längtade efter dem i våras. I den längtan sammanförs vi över gränser och kulturer.
Fast det räcker gott att bara se dem som kommer under våren också. Ja och dem som snart skall ge sig iväg söderut. Magnifika fåglar. Fulländade flygare.
I natt tror jag att jag också för full hals skall skrika/trumpeta ut min glädje tillsammans med dem över att vara en av de levandes.
Varför inte?
Liksom
Categories
Söndag
Om man nu skulle vilja lära känna mig. Alltså veta vem jag egentligen är bakom alla masker. Då skall man nog lyssna på dom här låtarna. Sen vet man.
Säg vilken musik du lyssnar på och jag skall säga vem du är.
Min devis.
Men det måste såklart vara den musik man verkligen tycker om. INTE den musik man säger man lyssnar på för att verka coolare än den man egentligen är.
Ja nu förutsätter jag ju såklart att du, just du, som läser detta, skiter fullständigt i vem jag är där innerst inne. De flesta gör så. Själv är jag dock en förbannat nyfiken jävel. Jag skulle vilja krypa in i alla människors öron, in i hjärnan, och utforska deras innersta. Suga i mig hemligheterna som praliner. Nappa tag i skämstillfällena som om de vore riktigt sura tunguppluckrande karameller. Jag kunde lätt livnära mig resten av livet på andras historier och drömmar.
Så är det.
Tack och lov ger böcker och filmer utlopp för en stor del av den där längtan. Resten kan man fylla på med en livlig fantasi. Det går att skapa ganska kompletta livshistorier bara av att se en person en liten, liten stund. Ibland tror jag att det där är en rest efter gammelmormor, hon som kunde se det ingen annan såg. Men jag har alltid trott att den där förmågan följde kvinnornas linje. Troligare såklart är att det handlar om fantasin – som jag har rikligt av – och inget annat.
Liksom.
Vi, K och jag, har sett rätt många filmer i sommar. Tillräckligt för en livstid egentligen. Men jag gissar att man snart är inne i det där helgfilmsletandet igen. Ciniasterna hare räddat situationen många gånger. Letar man drama, Fransk film. IMDB > 7. Ja då är man hemma.Gäller oftast Tysk film också. Dansk med. Norsk också. Men sällan Finsk, Spansk, Italiensk. Svårare.
Han, hon, det, gud och jag har fortfarande inga diskussioner. Eftersom livet rullar på som det gör så skriker jag inte ut ett av alla de där “HJÄLP MIG” som universum har fått sig tillsänt genom livet. Jag har generellt ganska svårt för den där bilden av en gud som är personlig, medveten. Han, hon, det, gud är för mig allt som finns. Det som BARA kan beskrivas med matematik. Det som delvis kan förstås – men bara delvis – genom vetenskapen och konsterna i samklang. Det som skiter fullständigt i oss som individer. Det vi blir en del av när vi dör. Det vi kommer ifrån när vi föds. Det vi alltid är en del av varje dag av våra liv. Som inte vet om begrepp som rätt eller fel, ont eller gott.
Liksom
Så här kan man sammanfatta ett liv. “I did it for REAL…“
Minns ni när ett gitarrsolo handlade om feeling istället för “världens snabbaste fingrar”. I dag orkar ingen med dom. Man suckar. Trumsolon likaså. Synd… när det blir så.
Inga konserter har det blivit i år heller. Det är en rätt stor skandal. När det blir år emellan. Men nästa år kanske.
Musik skall tydligen inte tillverkas här. Studiodatorn har packat ihop och vill inte boota igen. Han, hon, det, gud har sannolikt inget med det att göra heller…
Categories
Radiometern
En radiometer hade jag på mitt skrivbord under alla år som student. Den stod där och snurrade i skrivbordsbelysningens ljus och inspirerade till att fortsätta, fortsätta, kämpa på, läsa in en sida till.
Den ursprungliga förklaringen till att den snurrade, som jag fick förklarad för mig då, var att den drevs av den kinetiska energi som fotonerna utövade på vingarna. Den korrekta är att den svarta sidan av vingarna värms mer än den silvriga och att en liten luftström uppstår mellan sidorna.
Tankevurpan var vakuumet. Alltså att den var tömd på luft innan vingarna inneslöts. Ett felaktigt antagande. Man borde ha listat ut det eftersom den av strålningstrycket borde roterat i motsatt riktning. Smart är något man kan tro att man är i de svaga stunderna av livet. De flesta av oss är dock inte smartare än någon annan.
Någonstans under livsresan gick den sönder. Till min stora sorg skall tillägga. En dag skall jag inhandla en ny.