Day: 10 October 2023

Nu går jag lägger mig och hoppas som varje kväll att den tusenåriga freden har sin första gryende morgon när jag vaknar. Ja man kan ju alltid hoppas. Utan hopp finns ingenting. Serru.

Vi får ett växthus om vi hämtar det. Så såklart hämtar jag det.

Som synes har förra vintern gått hårt åt det men det är inget som en händig programmerare inte kan fixa tänker man. När allt ligger nerskruvat och i en hög där på gräsmattan efter tre timmar så är man inte alls helt säker på det där. Fast nu några timmar senare, allt hemfraktat, och man har fått vila på saken tror jag att det där skall nog inte bli ett problem.

Liksom.

En bunt konstiga fotografier skal hjälpa till me det där ihopsättandet. Hoppas man.

Återbruk heter väl sådant här. Är visst rent av på modet just nu. Det var väl trettio år eller så sedan jag var i synk med modet. Så lite OJ är det ju.

Men växthus nummer två alltså…. kanske… tror det finns gamla fönster till ett tredje också..

Annars börjar man återhämta sig så smått efter vår roadtrip. Brukade alltid småle åt morsan när hon gick i morgonrock en hel dag efter en längre resa. Nu är man nära där själv. Ja på kvällarna också. Det bästa på hela dagen är när man får gå och lägga sig. Äntligen liksom. Fast uppstigningen dan efter går inte av för hackor den heller tack och lov. Än så länge.

En vecka kvar tills jag skall till ögondoktorn. Där handlar det verkligen om ÄNTLIGEN. Förhoppningsvis åker lasern fram eller att jag i alla fall får en ny (och snar (snälla!)) tid för det där behövliga snittet. För troligen handlar det om efterstarr efter gråstarrsoperationen (katarakt). Ett skikt som växer till sig över linsens bakre del av celler man inte fick bort från den gamla starrangripna linsen. Den där hinnan är elastisk och man gör då ett snitt/hål i den så den öppnar upp sig. Vips så får min värld färger igen. Jag kan läsa tidningar. Världens webutvecklare byter font från en grå liten en som man kör med nu till en större som går mer åt svart och har en hel massa kontrast. Innan operationen undrade jag verkligen varför alla bytt till grå font på vit botten. Hade världen blivit galen? Men som vanligt när man tror att världen blivit galen så är det man själv det är fel på. Men det visste jag iof innan.

5-30% av de som opereras för gråstarr får efterstarr. Ändå gör man ingen efterkontroll. Det känns lite amatörmässigt. Nästan alla andra länder i världen gör den där efterkontrollen. Ger mindre lidande för patienterna.

Sjukdomsprat. Jag ber om ursäkt. Finns inte värre att “lyssna på“.

Men tionde oktober redan. När jag åkte förbi Kyrkbytjärn i morse var den delvis isbelagd . En påminnelse om i vilket håll vi rör oss. Men det skall väl gå det också. Många vintrar har man överlevt så varför inte en till. Hoppas gör man som vanligt.

Men programmerande blev det inget idag. Har lite papper att ta hand om imorgon så det är kanske samma sak då. Men då finns i alla fall torsdag och fredag kvar för några kodrader. Att få dyka in i den där världen av kreativitet är varje gång en ynnest. Något jag ständigt längtar till.

Ibland, inte ofta, hamnar man (i alla fall jag) i sällskap där all energi tycks sugas ut ur rummet. Där det inte finns en enda mening man kan säga som kan tas in av någon annan där i rummet. Där i det så mår jag som sämst. En form av vuxenmobbiing i den lägsta av former. Man vill bara gå och skulle också göra det om det inte fanns också andra hänsyn man måste ta. Men det där att stanna där är den största uppoffring jag gör. Att en stund gå ner i dödens korridorer och vänta ut den dag, timme, minut, sekund när man får röra sig ut ur den där svarta dimman som äter allt positivt och åter bli bara en människa bland riktiga människor.

Järvsö är poppis nu. Också uppnäsorna börjar söka sig dit. Och jag möter folk som nyligen börjat “tycka om” Järvsö berätta för mig om hur fantastiskt det är. Ja och det är det ju. Men det var det också innan dom dök upp. Innan uppnäsorna kom in på scen. De ängsliga kommer sist. De modiga gör entré först. Svårare än så är det inte. Att ha en egen åsikt om saker. Att inte alltid bara ängsligt följa strömmen vart den nu än går. Vi människor beter oss nämligen inte normalt som lämlar som i grupp kastar sig ut över stupen. Men uppnäsorna kommer aldrig att förstå. Fast tack såklart för alla skattekronor som ramlar in. Vår kommun bugar och bockar och tackar.