Bill Burrau: Har vi fått besök av utomjordisk intelligens? Nu när letandet efter oidentifierade flygande objekt blir mainstream kanske det är okej att börja hoppas på att till slut få träffa E.T.
Source: Burrau: ”Är det OK att börja hoppas på utomjordingar nu?”
Det regnar. Ordentligt. Höstregn. Programmerarväder.
Själv har jag precis fått upp värmen och sitter här med en kopp kaffe. Ja, mugg snarare. “Samma gamla mugg” skulle man kunna nynna. Om det nu var en sång det där. Men bara är alltså bara en mugg då. Fast jag har tre av dom. Reklammugg från en Engelsk firma som tillverkar temperaturgivare. Passande. Kan man tycka. Eller inte tycka. De fria landets bekymmer.
Lillkatten sover här bredvid mig. Eller snarare en bit ifrån mig. Hyllan ovanför labbänken är hennes val idag. Tydligen för varmt här hos mig. Fast jag såklart fryser. Fryslortarnas klagan ljuder i lokalerna. Men det skall visst härda. Om man överlever. Men norrlänningar gör ju inte det. Dör före sörlänningar. Det är visst kylan. Hjärtat gillar det kalla lika lite som mig.
Men programmerarväder alltså. Så egentligen borde jag väl inte bry mig ett skit om något alls. Men inspirationen tryter. Jag ser bara berget av “tråkigt kodande som måste göras” framför mig. Ett år skulle jag tro. För hög nivå för mig. C++ och HMI. Men man borde kanske göra som alla andra. Slarva fram något vackert med Javascript och HTML Vi lever ändå i genvägarnas tidevarv. Prefabricerat är nyckelordet. Vackert under den avskrapade fernissan blir det inte.
Snorar idag också. Man bör snora såklart. Om det finns snorungar måste det väl finnas snorgubbar. Ja och isåfall är jag en ocool sådan. Liksom.
Fast kaffet i min temperatursensormugg är nu slut. I botten av muggen står det tydligt och klart att det är dags att ta tag i arbetet. Det tänker jag hörsamma. Definitivt tänker jag det. Livet är alldeles för kort för att blunda för dylikt. I alla fall denna dag. För övrigt lätt att förstå om man tänker efter såklart.
Jodå. Förkyld igen. Det hjälper inte ens att man utropar “nu får det väl för fan räcka“. Förkylning är det. Ont i i lungorna. Snor. Hosta. Antagligen något slags straff förstår man. Möjligen är det arvssynden som slår till. Någon avlägsen släkting som ställt till det och nu får man sota för det. Fast å andra sidan har man väl saker på sitt eget samvete också. Har inte alla? Jo och ja och visst gäller i alla fall för mig. Så straffet behöver faktiskt inte komma långväga – i generationsled räknat – ifrån.
Kallt är det också. Pressar med alla de elektriska element jag har här på kontoret. Vattenfall applåderar. Fryser ändå. Men helvete heller att Hulken skall igång innan Oktober. Så illa har det aldrig varit hittills Så illa tänker det inte bli i år heller. Nope och ICKE!
Men första skrapa rutor på bilen morgonen är avklarad här på kullen. Men jag skiter i att skrapa rutorna. Stannar inne. Men bilskraprrutsdag är det ändå såklart. En jävla skitdag helt enkelt. Ja och värre dagar kommer. Snödriver och nordanvind. Bara skoter och skidåkare med för många förfrusna synapser gillar.
Äldste sonen hälsar på i helgen. Bara sådär. Det händer inte så ofta nu för tiden. Men roligt såklart. Men han har sitt liv. Uppsala. Åker iväg igen och lämnar bara minnena efter sig.
Fast månad idag. Det har inte blivit sådär mycket som jag hoppats. Har est snorat och fixat en enhet som gett upp. Skitgöra under en skitdag. Bara bajs liksom. URK!
Till råga på allt så ser jag sämre än någonsin idag. Skit det också. Men har nu fått en tid so ögonläkare om en månad. Så kan jag hålla mig vid liv så länge så finns det faktiskt hopp. Fast fan trott’.
Skit också!
Liksom.
