Det regnar. Ordentligt. Höstregn. Programmerarväder.
Själv har jag precis fått upp värmen och sitter här med en kopp kaffe. Ja, mugg snarare. “Samma gamla mugg” skulle man kunna nynna. Om det nu var en sång det där. Men bara är alltså bara en mugg då. Fast jag har tre av dom. Reklammugg från en Engelsk firma som tillverkar temperaturgivare. Passande. Kan man tycka. Eller inte tycka. De fria landets bekymmer.
Lillkatten sover här bredvid mig. Eller snarare en bit ifrån mig. Hyllan ovanför labbänken är hennes val idag. Tydligen för varmt här hos mig. Fast jag såklart fryser. Fryslortarnas klagan ljuder i lokalerna. Men det skall visst härda. Om man överlever. Men norrlänningar gör ju inte det. Dör före sörlänningar. Det är visst kylan. Hjärtat gillar det kalla lika lite som mig.
Men programmerarväder alltså. Så egentligen borde jag väl inte bry mig ett skit om något alls. Men inspirationen tryter. Jag ser bara berget av “tråkigt kodande som måste göras” framför mig. Ett år skulle jag tro. För hög nivå för mig. C++ och HMI. Men man borde kanske göra som alla andra. Slarva fram något vackert med Javascript och HTML Vi lever ändå i genvägarnas tidevarv. Prefabricerat är nyckelordet. Vackert under den avskrapade fernissan blir det inte.
Snorar idag också. Man bör snora såklart. Om det finns snorungar måste det väl finnas snorgubbar. Ja och isåfall är jag en ocool sådan. Liksom.
Fast kaffet i min temperatursensormugg är nu slut. I botten av muggen står det tydligt och klart att det är dags att ta tag i arbetet. Det tänker jag hörsamma. Definitivt tänker jag det. Livet är alldeles för kort för att blunda för dylikt. I alla fall denna dag. För övrigt lätt att förstå om man tänker efter såklart.