Day: 11 September 2023

Vandraren. Det är jag. Skogen den är min. På samma sätt som den var gamle grannen Nisses före mig. Jag har inte kommit ut på ett tag. Skyllt på knä och grå starr och allmänt krassligt tillstånd som inte vill ute på skogspromenader. Men idag alltså. Ut. Det är ljuvligt.

Åtta kilometer är det. Eller 7.2 i rundan och 800 meter uppför till rundan. Alldeles lagom. Kuperat. Men de branta backarna kommer med jämna avstånd. Mördarbacken också. Den jag inte tar mig upp för hela idag utan att stanna och vila. Men jag hade inte väntat mig det heller. Nästa gång eller gången efter det då jävlar.

Det är såklart fullständigt löjligt att det är så svårt att ta sig ut när det är så skönt att göra det här. Det är inte bara kroppen som mår bra efteråt. Huvudet nickar gillande det också. Man får helt enkelt lite mer ork av att röra sig. Sen kan det möjligtvis hålla den terminerande stroken på avstånd. Strokepromenad. I alla fall är det vad vetenskapen har sitt konsensus just nu.

Nu sitter jag här och dricker te. Innan jag gick in tog jag en tur till äppelträden och valde ett stort fint äpple. Sicken lyx det är. Det finns hur många som helst här ute på träden. De skall iof delas med rådjur, älgar och (vissa år) björnar. Men det finns så det räcker till oss med och det med råge. Varje år samma sak. Överflödets tid. Kan man annat än ödmjukt tacka jorden bergen och universum eller han/hon/det/gud om man ligger åt det hållet.

Man lever det enkla livet. Aldrig har mitt liv varit enklare och bättre än det är just nu. Tveksamt om jag kan säga att jag är förtjänt av alla denna enkelhet i tillvaron. Andra förtjänar det säkert mer. Men så länge jag inte tar det som hör till andra tänker jag inte ha dåligt samvete en enda sekund. Det har kostat på att ta sig hit nämligen. Jag förtjänar några år i det enkla.