Month: September 2023

Det är något med den 21 september. Det ringer en klocka någonstans inombords. Men mer än så dyker inte upp i mitt huvud. Jag kan anstränga mig hela dan för att försöka komma på något relevant. Så känns det. Den där klockan ringer tydligen förgäves. Min åldrande skalle är inte mottaglig.

Torsdag. Städdag. Avklarat nu. Skönt. Liksom. Fast städning handlar om att göra utan att tänka för mycket. Då går det bra. Fast lite ärmlig och klen idag så det är jobbigare än vanligt.

Men kaffe nu. Efter mat. Jodå. Det är gott. Man moffar i sig. Kaffet avnjuts stilla. Får räcka en stund. Skall ta mig ner i programmerarstämning. Måste göra det. Jag är ändå programmerare. Inte en märkvärdig person. Bara YAP – Yet Another Programmer. Jo. Jag brukar köra med YAP när folk ber om en titel. Ännu ha ringen frågat vad det står för. Fast jag då gärna talar om det om någon skulle fråga.

Vår bästa tid är nu. ja jag tycker så. Har tyckt så hela livet. Möjligen då med undantag för en återkommande längtan efter inbetalningar på kontot. Det har hänt mer än ofta genom åren. Men sällan eller aldrig nu på senare tid. Det jag har lärt mig av just den där längtan är att när man längtar som mest efter att något skall inträffa så ställer universum in sig på att leverera så sent det går. Ja det är rent av så att universum anstränger sig en aning för att göra det där. Nästan över rimlighetens gräns. Studien är empirisk. Men ändå. Det är ALLTID så. Så sluta längta. Gå upp på morgonen och njut av NU.

Mitt råd. Som alla såklart skiter i. Men det kan ju jag å andra sidan skita i. Visst är det bra på det viset? Ha!

Man kanske skulle sätta en ring i näsan. En stor en. Röd. Självlysande. Som folk kan dra i när man förvillar sig iväg åt ett annat håll än det är meningen att man skall gå. Tänk ändå. En sådan och folk som drar i den åt rätt håll, skulle förändrat mitt liv. Septum heter det visst. Ja, kom kanske på det för sent. Men med tilltagande demens kanske det vore en bra grej ändå. Får fundera…

Fast kod. Sådan finns att göra. Det går så långsamt. Som om man går/kodar med käpp. Men vill göra saker riktigt ändå. Inte fuska. Skit samma att ingen bryr sig i slutänden. Handlar om stolthet. Den sista stoltheten. Stoltheten tog död på Nordamerikas indianer (ja jag vet “urinnevånare” heter det i känslighetens tidevarv). Kan väl få ta död på mig också. Fast jag varken är indian eller urinnevånare någon endaste stans.

ps “ur” i “urinnevånare” har inget med klockor att göra. Nope. ds

Jag tänker “tisdag” fast det är “onsdag”. Men det är väl inte så noga. Man är pensionär. Det kunde vara lördag också utan att det spelade någon roll. Egentligen. Liksom.

Kämpar mycket med synen just nu. De där grå fonterna som erövrade världen före den förra operationen är tillbaks igen. “Varför i helvete använder alla grå fonter” mumlar jag för mig själv. Nu som då. Fast skillnaden nu är att jag minns hur det var dagen efter operationen när jag kom ner till kontoret. Färger och inte en grå font på vit bakgrund så långt ögat nådde. Ja till och med huset var ommålat gult och fint.

Men det är drygt att försöka se när just behovet av att se är en stor del av arbetsdagen. Läsandet av tidning på morgonen är t.ex. helt borta nu. För jobbigt. Skärmarna fungerar då alltså ändå. Men jag har fått sätta upp fontstorlekar och kontrast men bländas av allt som är ljust. Ja och blir trött. Så trött, eftersom jag får anstränga mig. Lite av ett år till är det här som är halvt bortkastat för att man får stå i kö och stå i kö och stå i kö. Men nästa månad har jag tid. Hoppet står till den tiden. Har man otur innebär det bara mer väntan.

Fast man skall väl vara glad över Svensk sjukvård. Såklart skall man det. Utmärkt för det mesta men tyvärr också släpphänt mot alla dem som skriker högt. Behov borde såklart och självklart styra. Inte röststyrka (och pengar i fickan).

Ja gammal människa och sjukdomar.

Sorry! Det finns inget tråkigare att lyssna på för andra. Jag vet. Förväntar mig inga sympatier. Åtminstone det får du som läsare hålla till min fördel. Min kamp. Ingen annans.

Trotts ovanstående har det varit en rätt bra dag idag. Nu håller iof ögonen på att trilla ur sina fattningar. Men det är fortfarande några timmar kvar tills det är dags för deras vila. Vi kämpar på tillsammans min kropp och jag. Eller jo och ja och visst. Vi är ett och samma. Såklart är vi det. Men kämpa på gäller lik förbannat. En bit till. Ett steg till. En dag till.

Serru!