11:13. Båtvändning. En stolt gammal tradition här i huset. Nu seglar vi norrut igen. Bättre än så här blir det inte här i norden och vi delar tidpunkten med alla andra här på jorden. Bara det sista är värt att fira. Glöm inte att det är det här vi firar i helgen – inget annat.
Njut av sommaren och det som är kvar.
ps Lite darrig på handen pga av det allvarliga och viktiga i situationen. Därav oskärpan. ds
Jag spanar ut i natten. Det där magiska midsommarljuset som är unikt här. Jodå man måste vilja se det såklart. Så magnifikt som en dataskärm kan det aldrig bli. Drömmarna är nästan alltid mer tilldragande än verkligheten.
Själv föredrar jag verkligheten. Trotts så många timmar framför de där skärmarna. Men jag har lärt mig skilja på verkligheterna. Lärt mig uppskatta det riktiga, det hårda.
Den sista natten innan det vänder är det. Klockan 11:13 idag händer det, sen är det över. Vi går mot vinter igen. Men det finns såklart några sådana där nätter kvar ännu. Att njuta av. Att förundras av. Att vandra i. Nattbada i. Se fjällripor i. Inse det fantastiska med existensen.
Innan jag går upp efter kvällens arbete öppnar jag dörren och går ut på bron. Varmt. Jag vill ha en nypa godnattdoftande sommarluft i lungorna innan jag lägger mig. Lillkatten kommer springande. Stryker sig kring benen och vill bli upplyft. Vi har den rutinen hon och jag. Nästan varje kväll, åtminstone om inte jakten där ute, katternas sanna natur och drift, är viktigare än gemensamma rutiner.
Men när hon kommer sådär springande så händer det något i hjärtat på gubben. Man mjuknar. Känner sig älskad. Ja och gudarna vet såklart att gamla ocoola gubbar får ta tillvara varje ögonblick av känslan att känna sig älskad. Jodå, gäller nog coola gubbar också. Men viktigt. Att någon fortfarande visar att man ännu betyder något. Jag minns min far och hans hund. Varmkorvarna han fick. Med bröd. Det var såklart kärlek. Som gavs och som togs. Respekt till farsan. Fast jag nog flinade lite åt det där då.
Det ser ut som det skall bli en fin dag idag. Jag rensar mest just nu. Försöker få ur saker ur huvudet så att ledigheten inte störs av för många funderingar. Ovanligt ojäktigt i år. Normalt brukar ja köra som en galning fram till semestern. Nå målet precis på mållinjen och sen vara helt slut den första lediga vecka. Inte så i år. Jag är för långt ifrån sådana slutpunkter just nu. Ingen ide att försöka kalla något “klart” på det här stadiet. Alltså ägnar jag mig åt småsaker istället för att dra igång något. Höst kommer. Då finns det tid för det där. Ja och om inte så är det som det är med det också.
Nu tänker jag låta min dag börja på riktigt även om den började för ett bra tag sedan egentligen. Dagens mål är att trolla fram lite skrivbordsytor som inte sett dagens ljus på en lång tid. Problemet med det där är alltid att ordning också gör att man aldrig, eller i alla fall med stor möda, hittar sina grejer igen. Därav röran. Den är ett system. Faller alltså under systematik. Men ibland måste det ändå göras. Så att man inte drunknar i alla grejer. Fast egentligen är det något väldigt otäckt med ett tomt skrivbord. Lite som med en tom bokhylla. Man drar liksom öronen åt sig när man ser det där. Vill inte befinna sig ensam med en person som har det så. Definitivt inte efter mörkrets inbrott och om det finns knivar eller andra vapen i närheten. Nope. Lite röra är liv. Gäller nog några dammråttor på golvet också. Men för den skull behöver det ju inte vara så många dammråttor så att man inte ser golvet. Nope. Icke. Det är där man får sätta in insatsen.
Låt tisdagen (visst är det väl tisdag?) ta sin början.