Categories
Betraktelser & Berättelse

Dupp

white ceramic mug with coffee beside stainless steel teapot on brown wooden tray
Photo by Ea Ehn on Pexels.com

Häller upp kaffe. Det är jag och fem koppar. Ingen “dupp”. Slätt och svart. Som det är till vardags här på kontoret. Men gott. Värmer. För varmt är det inte på ett kontor nära mig trotts finfint programmerarväder.

Posten har börjat med varannandagsutdelning här. Alltså får man lita på elektronisk ping att post är levererad eller gå till Postnords hemsida och kolla om post skall levereras idag. Problemet är att varubrev levereras alla dagar. Så ofta får man post under mellandagen men inte på den dag man skall få post. Trassligt. Mest för att posten kommer 10, 11, 12,13,14, eller 15. Dubbeltrassligt.

Vill man bygga sig en gitarr går man såklart till Kina. Finns hur mycket som helst att välja bland. Satsa sen på bra strängar och bra mikrofoner. Tjoff – Liksom. Nöjd i alla dagar därefter.

Fast musiker är såklart märkligt märkesfixerade. Lite som Saabägare var. Konstigt folk hela bunten.

Men härlig kod kodas här idag och det skall det fortsättas med.

Tjing (som man sa en gång i tiden).

Categories
Betraktelser & Berättelse

Nyttigt

photo of a turtle swimming underwater
Photo by Belle Co on Pexels.com

Man tackar. Ännu en dag med programmerarväder. Man tackar alltså gudarna. De grekiska såklart. De nordiska. Ja och alla andra. Det finns en helvetes massa gudar att tacka och falla på knä inför. Jo. Alternativt skratta åt. Den ende sanne guden, som de kristna pratar om, alltså han/hon/det/gud, är då bara vi själva och allt annat som finns. Ett löv en sten en bajskorv räknas in. Ja för mig. För dig? Kanske annat. På knä behöver ingen av oss stå. Universum är glädje. Men människan har ondskan i sig. Ofta de som påstår sig vara goda som värst drabbade av det där.

Men bokslut klart. Ja nästan. I princip. Behövs lite handläggning. Minus som varje år. Van. Jobbar på det där.

Men programmerarväder alltså. Ren lycka. Med bokslutarbete ur världen så finns inte mycket som tynger en ocool gammal gubbes axlar. Man kan jobba på. Det enda som betyder något egentligen. Att ta ide och tanke till verklighet och något att kunna ta på. Processen räcker för mig. Eftervärlden får väl bedömma om min möda är värd något.

Så idag storverk. Men först lite te. Ja och så skall frun skjutsas till jobbet. Jo regn alltså. Man får “se världen”. Nyttigt för en sådan som jag.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Nästan perfekt

Jag läser om gubbarna i Kilafors som fixar till en gammal diselmotor. Sveriges första. Riktigt gamla grejer. Mycket arbete. Men glädjen. Fan-anamma-det-här-skall-vi-fixa mentaliteteten. Precis motsatsen till gnäll. Att skylla sin egen olycka på andra. Få för sig att allt är inte andras fel. Att man bara kan tänka och göra rätt själv.

Gubbarna fixar det där såklart. Det blir film av det hela. Kommer på SVT men kan ses på Långnäs i Bollnäs på filfestival i augusti för den som vill. Tror jag vill det. Ta in kraften hos ett par gubbar.

Jodå jag har sett det där i Los också. Koboltgruvan. När alla gick samman och rensade ur. Monumentet över samarbete istället för gnäll, visade vad samarbete kan ge och göra, står där på andra sidan dalgången idag också. För mig är det det det är. Ett stolt monmument över samarbetets möjligheter och resultat.

Men tyvärr glömde man bort eller förstod inte att man kan flytta berg tillsammans för så fort det där fans på plats så återgick man till gnällandet. I tilltagande grad. “Varför får dom när vi inte får“? Fyfan vad jag ogillar det..

Jo jag älskar Los och folket här. Skulle väl knappast blivit kvar i fyrtio år om jag inte gjort det. Men det finns mycket som är åt helvete här. Gnället mest. Men kom-och-hjälp-oss mentaliteten också. Räddningen skall komma utifrån. Inte skapas själv. Aldrig från egna händer. Ja utom gruvan då.

Sen finns det såklart folk som inte tycker man skall kritisera det man gillar. Vi pratar konstruktiv kritik här – inte gnäll. Hur kan man som den kritiserande verkligen gilla, tycka om, älska. Men det är såklart helt tvärt om. Passionen är galenskapen. I galenskapen ser man inga fel hos den/det som passionen riktar sig mot. När galenskapen ger sig, och det får man verkligen hoppas att den gör, annars är man illa ute, då ser man felen och svagheterna, får där och då välja att leva med dem, eller inte göra det. Det är när man väljer att leva med och acceptera svagheterna som det blir kärlek. Det är också då det går att skapa stort. Bara han/hon/det/gud är felfri. Allt annat har sprickor och ojämnheter. Ja och han/hon/det/gud är väl ändå egentligen bara en filosofisk tankeprodukt ac det perfekta.

Han är så noga att det skall vara helt perfekt inan han är klar med något“. Sagt om en musiker jag känner. Ingen slashas som oss andra som släpper musik som “är halvfärdig” om ens det. När det där sas så uttalades det också med en imponerad stämma. Här har vi en person som gör saker på riktigt. Stor musik. Mästerverk i görande.

Men vet ni vad? Kankse är det så att de bästa musikstyckena och de bästa målningarna, de bästa böckerna är skrivna av människor som aldrig blir klara och aldrig visar upp sina verk. Ja kanske är det så. Kanske är det dom som är genierna. De största. Fast å andra sidan existerar ens det där geniala man gjort då? Har det överhuvudtaget någonsin funnits.

Jag vet att inget skapat av en människa vid sina sinnens fulla bruk ses som perfekt av skaparen. Jodå det finns mängder med galningar… Men för de flesta av oss så skapar ting med brister. Vi är nämligen inte gudar. Jag är säker på att medlemmar i Beatles, Dylan, Mozart, och alla andra såg det där. Felen. De som irriterade och kliade. Tilltog med tiden. Men de blev alla klara med sina verk. Släppte när det tyckte att det var nog bra. Nästa verk, nästa gång, skulle bli bättre. För det är så alla skapande tänker. Nästa gång, då lyckas jag skapa det perfekta. Men inom sig vet vi ju alla såklart att det är omöjligt. Nirvana. En del kan komma nära. Men ingen utom han/hon/det/gud når hela vägen. Och ingen av oss kan ta det epitetet, att vara guden, som vårt. Eller?

Det tar en evighet att skapa det perfekta. Ingen har en evighet till godo.

I alla annat är det bra på kullen. Skall göra klart bokslutet idag. Få det av mina axlar där det ligge roch tynger. Inte ett helt roligt jobb, lite som ett årligt lavemang skulle kännas faktiskt. Men överlevnadsbart.

Det är annars märkligt lätt att leva i denna tid. Var det inte krig, svält och anna skit i världen så vore allt perfekt. Men inte ens på det personliga planet når man hela vägen. Nästan perfekt får duga. Måste duga.

Categories
Musik

Hälsingetoppen

House of say

Senaste Hälsingetoppen finns nu på plats. Som vanligt ryker det om listan. Så färsk och spännande är den.

hälsingetoppen.online

Categories
Betraktelser & Berättelse

Flyguppvisning

Jag/vi tänker oss en dag ute. Men så kommer det regndroppar. Ingång. Inne blir det efter det. I mitt fall jobba. Varför inte liksom.

Så fort man kommer in börjar såklart solen lysa igen. Lite för att jävlas. Man skall ha dåligt samvete. Såklart skall man det. Skall lida. Men blundar. Ser inte sol. Ser inte annat heller. Men lider å andra sidan inte ett dugg.

Gott så.

Någon Jesus med flyguppvining har jag inte beskådat. Andra har nog. Det där religiösa tramset är inte för mig. Men tydligen för andra. Inhägnade kan de få hålla på. Dårar. Vätldsförstörare de flesta. Liv skall levas här inte efter liv i en magnefik himmel. Han/hon/det/gud håller med mig. Det har jag (nästan) skriftligt på.

Kamrat berättar om gudstjänst med dansbandstema. Jag hajar till. Jo dansband och dans efteråt. För inte så länge sedan förbjör kyrkan det där. I gudens namn. All glädje var syndig. Men inte nu då. Kanske skall man nöja sig med att de lärt sig. Eller gett upp. Men kyrkan har förstört så mycket. Mer än man byggt och tröstat. Det behövs miljoner av år innan man får förlåtelse.

Jobb finns det alltid att göra. Inga problem där. Ofta tynger lasset tungt som jag bestämt mig för att bära. Får mig att knäa. Men igår en halv dag av total frigörelse från det där. Jag jobbade på och fanns bara åtminstone en halv dag. OJ!

Nu lite Mustasch sen kör vi vidare tills natten tar oss.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Programmerarväder

Det finns tandläkarväder, busväder och andra väder. Men idag är det definitivt kodarväder. Så mjukbyxor. Te. Kör. Den som ringer eller besöker kullen idag ligger pyrt till… Japp!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Flyguppvisning

monochrome photo of flock of flying birds
Photo by Aleksandar Pasaric on Pexels.com

Onsdag känns det som. Men jag tror att det är tisdag. Som pensionär spelar det där såklart ingen roll. Men som open source utvecklare finns såklart behovet att ha så mycket dagar kvar av veckan som det går vid varje känd tidpunkt. Något som inte är optimalt en sådan här vecka mend en årlig kristen flyguppvisning på torsdag.

Men man får gå ut. Ganska snart där ute är allt här inne glömt. Det är en nyhet i mitt liv. Allt blir bättre med åren. Det där också.

Installerar en ny drivare på studiodatorn igår. Det är det närmaste jag kommer musikskapande på en lång tid nu. Jo, jag har svårt att skriva “musikskapande”. Det känns pretantiöst. Men inser ju att alla dom som kallar sig stjärnor och proffs ändå gör det fast de inte är så långt före, efter eller i. Men musiker gillar den kredd musiksmaken ger. Inte musik. Jag gillar musik. Alltså är jag ingen musiker.

Allt prenantiöst går bort. Om jag varit en anhängare av det pretantiösa hade jag suttit ett liv i ett fysiklabb. I sig hade kanske inte det varit fel. Men utan tävlingsinstinkt ruttnar man snabbt bort i den världen. Fast ruttnar gör man väl utanför den också. Om man inte vill tävla. Inte vill stå högst upp på kullen när man dör.

Har börjat se dåligt igen. Ljuskänslig så in i h:e. Jag antar att det märks på felskrivningar här på bloggen också. Själv gissar jag att det är s.k. efterstarr som man kan få eter en operation. Vanligt. Optikern säger att det inte är så mycket. Men så sa man iof innan operationerna också när jag satt här med tre glasögon på. Men man får väl tjata och gnata som vanligt. Eller bara ge upp. Säga “fan vad det är grått i dag igen“.

Dilbert lyckas träffa rätt idag igen.

Själv träffar jag sällan rätt. Kan bero på att jag siktar dåligt. Eller kanske inte vill träffa rätt. Jo jo. Fast kanske ren dumhet ändå alltsammans. Vad är “rätt“? Vad är “fel“?

Alldeles strax skall jag ta mig ner till affären och tatta lite kabel igen. Av alla människor man kan välja som kabeltattare är jag det sämsta valet. Men billig såklart. Rent av gratis. Får väl bli mitt bidrag till överlevnaden av byns affär.

Sen är det bokslut… Urk… Men lika bra at ta tag i det så man får det ur världen. Ny metodik för det hela i år. Känns nervöst. Lite kan själv över det nya. Usch.

Men knappa en timme nu då. Innann klockan slår “kabeltatteri”. De som känner mig vet att med något annat snart blir det inte mycket knappande. En mycket dålig egenskap jag har. Känsligheten. Vill bara vara i fred. Så att jag får knappa på. Ju. Liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Presenter

Presenter varje morgon. Ljuvligt. Katter kan ju inte äta upp allt de fångar själva. Men gör såklart gärna det också här på kontoret nära mig. Lämnar det illaluktande slaffset åt mig att ta hand om. Man kan hålla sig för skratt. Men är van. Har kaft katt länge. Men man borde kanske skaffa orm.

Måndag. Den bästa av dagar. Idag. Men finns en del störande moment i denna dag som hindrar inkrypandet in i det där flytet. Irriterar mig. Mycket.

Ute lyser solen. Man skulle tro att den aldrig gjort annat. Kör musik här inne på hög volym så koltrast hör jag ingen. Men anar att det låter där ute. Skön tid nu. Glädje. På väg mot hänryckning.

Ulf Lundell kommer ut med sin sjua. För min del får han gärna stoppa upp den där bak. Bokbål någon?

Ähhhh, låt dagen flyta på enligt plan.

Categories
Musik

På väg ut ur garderoben

Så kommer dom äntligen ut ur garderoben, grabbarna från förr.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Döden kommer på besök

Söndag ute. Njut. Första riktiga trädgårdsfixardagen. Ren kärlek och lycka.

Lördag är Söderhamn. Denna nedgågna stad med potential. Man skulle kunna bo här bara för potentialen. Men visst har staden befunntit sig på dekis länge nog nu. “Res dig ut askan Söderhamn” skriker jag där på Köpmangatan. Vi får se ur det blir. Om det lyssnas. Får hur som helst en sushi i magen där som belöning/tröst. Hejar på INA musikservice. Hejar på “fästningen”. Hejar till höger och vänster.

Annars är det Mobackes som är målet för lördagsturen. Växter. Växter. Växter. Vi går där och ler som fånar. Det här gillar vi. Två “tanter” tränger sig tre gånger dit jag också skall som om jag/vi inte finns och existerar och jag håller nästan på att sparka båda hårt på smalbenet till slut. Men stillar mig. De är väl bara excalterade. Man får ha milt överseende med mänskligheten och dess tanter.

Därifrån kommer vi fattigare och lyckligare. Precis som varje år som förflutit hittils. OK. Nästan.

På fredagen kommer döden på besök. Jag ryggar tillbaks i stolen. Spänner alla muskler och försöker komma ihåg hur det nu är man spelar shack. Men ser jag att den svartklädde är jävligt välkammad och har guldklocka på armen. Hmm….. Det är bara kyrkomusiker Subäck. Inga åtgärder behövs annat än att förbereda sig på lite lyssning av orternas olika musikstjärnor. Jo, han brukar bjuda på dyligt. Den enda inspelningen mer hemlig än den andra. Det är ju så man får folk att lyssna såklart. Hemligstämpla. Skall komma igåg det om jag någonsin släpper en låt igen. Hemlig blir den. Så hemlig att den nästan inte hörs. Fast i Subäcks lista platsar jag nog inte ändå såklart. Där på den telefonen finns bara riktiga musiker.

Ja och fredagsefermiddagens stress blir alltså till lite musikprat istället. Får lämna kodandet därhän. Men det fungerar ibland det också. En kyrkomusiker på besök efter en avklarad begraving kan behöva prata av sig lite. Och nog är han ändå en hedersknyffel den gode mannen. Kommunen har ingen bandkonstillation där han inte har åtminstone ett gratisfinger på en klaviaturtangent. Här har vi troligen mannen som har världsrekorder i att inte säga nej.

Men bara gott finns att rapportera från kullen alltså. Koltrasten skämmer fortfarande bort mig. Idag också solen. Ja hela livet är just nu som ett besök på ett nöjesfält med bara njutbara attraktioner. Man undrar när det skall gå åt helvete. Såhär jäkla bra förtjänar väl ingen människa att ha det i längden. Tänker man…