Categories
Betraktelser & Berättelse

Döden kommer på besök

Söndag ute. Njut. Första riktiga trädgårdsfixardagen. Ren kärlek och lycka.

Lördag är Söderhamn. Denna nedgågna stad med potential. Man skulle kunna bo här bara för potentialen. Men visst har staden befunntit sig på dekis länge nog nu. “Res dig ut askan Söderhamn” skriker jag där på Köpmangatan. Vi får se ur det blir. Om det lyssnas. Får hur som helst en sushi i magen där som belöning/tröst. Hejar på INA musikservice. Hejar på “fästningen”. Hejar till höger och vänster.

Annars är det Mobackes som är målet för lördagsturen. Växter. Växter. Växter. Vi går där och ler som fånar. Det här gillar vi. Två “tanter” tränger sig tre gånger dit jag också skall som om jag/vi inte finns och existerar och jag håller nästan på att sparka båda hårt på smalbenet till slut. Men stillar mig. De är väl bara excalterade. Man får ha milt överseende med mänskligheten och dess tanter.

Därifrån kommer vi fattigare och lyckligare. Precis som varje år som förflutit hittils. OK. Nästan.

På fredagen kommer döden på besök. Jag ryggar tillbaks i stolen. Spänner alla muskler och försöker komma ihåg hur det nu är man spelar shack. Men ser jag att den svartklädde är jävligt välkammad och har guldklocka på armen. Hmm….. Det är bara kyrkomusiker Subäck. Inga åtgärder behövs annat än att förbereda sig på lite lyssning av orternas olika musikstjärnor. Jo, han brukar bjuda på dyligt. Den enda inspelningen mer hemlig än den andra. Det är ju så man får folk att lyssna såklart. Hemligstämpla. Skall komma igåg det om jag någonsin släpper en låt igen. Hemlig blir den. Så hemlig att den nästan inte hörs. Fast i Subäcks lista platsar jag nog inte ändå såklart. Där på den telefonen finns bara riktiga musiker.

Ja och fredagsefermiddagens stress blir alltså till lite musikprat istället. Får lämna kodandet därhän. Men det fungerar ibland det också. En kyrkomusiker på besök efter en avklarad begraving kan behöva prata av sig lite. Och nog är han ändå en hedersknyffel den gode mannen. Kommunen har ingen bandkonstillation där han inte har åtminstone ett gratisfinger på en klaviaturtangent. Här har vi troligen mannen som har världsrekorder i att inte säga nej.

Men bara gott finns att rapportera från kullen alltså. Koltrasten skämmer fortfarande bort mig. Idag också solen. Ja hela livet är just nu som ett besök på ett nöjesfält med bara njutbara attraktioner. Man undrar när det skall gå åt helvete. Såhär jäkla bra förtjänar väl ingen människa att ha det i längden. Tänker man…