Categories
Betraktelser & Berättelse

Nästan perfekt

Jag läser om gubbarna i Kilafors som fixar till en gammal diselmotor. Sveriges första. Riktigt gamla grejer. Mycket arbete. Men glädjen. Fan-anamma-det-här-skall-vi-fixa mentaliteteten. Precis motsatsen till gnäll. Att skylla sin egen olycka på andra. Få för sig att allt är inte andras fel. Att man bara kan tänka och göra rätt själv.

Gubbarna fixar det där såklart. Det blir film av det hela. Kommer på SVT men kan ses på Långnäs i Bollnäs på filfestival i augusti för den som vill. Tror jag vill det. Ta in kraften hos ett par gubbar.

Jodå jag har sett det där i Los också. Koboltgruvan. När alla gick samman och rensade ur. Monumentet över samarbete istället för gnäll, visade vad samarbete kan ge och göra, står där på andra sidan dalgången idag också. För mig är det det det är. Ett stolt monmument över samarbetets möjligheter och resultat.

Men tyvärr glömde man bort eller förstod inte att man kan flytta berg tillsammans för så fort det där fans på plats så återgick man till gnällandet. I tilltagande grad. “Varför får dom när vi inte får“? Fyfan vad jag ogillar det..

Jo jag älskar Los och folket här. Skulle väl knappast blivit kvar i fyrtio år om jag inte gjort det. Men det finns mycket som är åt helvete här. Gnället mest. Men kom-och-hjälp-oss mentaliteten också. Räddningen skall komma utifrån. Inte skapas själv. Aldrig från egna händer. Ja utom gruvan då.

Sen finns det såklart folk som inte tycker man skall kritisera det man gillar. Vi pratar konstruktiv kritik här – inte gnäll. Hur kan man som den kritiserande verkligen gilla, tycka om, älska. Men det är såklart helt tvärt om. Passionen är galenskapen. I galenskapen ser man inga fel hos den/det som passionen riktar sig mot. När galenskapen ger sig, och det får man verkligen hoppas att den gör, annars är man illa ute, då ser man felen och svagheterna, får där och då välja att leva med dem, eller inte göra det. Det är när man väljer att leva med och acceptera svagheterna som det blir kärlek. Det är också då det går att skapa stort. Bara han/hon/det/gud är felfri. Allt annat har sprickor och ojämnheter. Ja och han/hon/det/gud är väl ändå egentligen bara en filosofisk tankeprodukt ac det perfekta.

Han är så noga att det skall vara helt perfekt inan han är klar med något“. Sagt om en musiker jag känner. Ingen slashas som oss andra som släpper musik som “är halvfärdig” om ens det. När det där sas så uttalades det också med en imponerad stämma. Här har vi en person som gör saker på riktigt. Stor musik. Mästerverk i görande.

Men vet ni vad? Kankse är det så att de bästa musikstyckena och de bästa målningarna, de bästa böckerna är skrivna av människor som aldrig blir klara och aldrig visar upp sina verk. Ja kanske är det så. Kanske är det dom som är genierna. De största. Fast å andra sidan existerar ens det där geniala man gjort då? Har det överhuvudtaget någonsin funnits.

Jag vet att inget skapat av en människa vid sina sinnens fulla bruk ses som perfekt av skaparen. Jodå det finns mängder med galningar… Men för de flesta av oss så skapar vi ting med brister. Vi är nämligen inte gudar. Jag är säker på att medlemmar i Beatles, Dylan, Mozart, och alla andra såg det där. Felen. De som irriterade och kliade. Tilltog med tiden. Men de blev alla klara med sina verk. Släppte när det tyckte att det var nog bra. Nästa verk, nästa gång, skulle bli bättre. För det är så alla skapande tänker. Nästa gång, då lyckas jag skapa det perfekta. Men inom sig vet vi ju alla såklart att det är omöjligt. Nirvana. En del kan komma nära. Men ingen utom han/hon/det/gud når hela vägen. Och ingen av oss kan ta det epitetet, att vara guden, som vårt. Eller?

Det tar en evighet att skapa det perfekta. Ingen har en evighet till godo.

I alla annat är det bra på kullen. Skall göra klart bokslutet idag. Få det av mina axlar där det ligge roch tynger. Inte ett helt roligt jobb, lite som ett årligt lavemang skulle kännas faktiskt. Men överlevnadsbart.

Det är annars märkligt lätt att leva i denna tid. Var det inte krig, svält och anna skit i världen så vore allt perfekt. Men inte ens på det personliga planet når man hela vägen. Nästan perfekt får duga. Måste duga.