Valborg

Vi sa alltid “Sista april” hemma i byn. “Valborg” sa högereståndspersoner. Dom med konstiga urblekta, en gång vita, mössor på huvudet den där dan. Jodå, dom kallade elden “Majkase” också men för oss andra hette den bara “Kasen”. Den stod där bredvid ån, Voxnan, växte under januari,februari,mars och de tre första veckorna av april mest genom att jag ensam, varje dag efter skolan, drog ihop sly nedsågat efter ån och släpade dit. Det gällde såklart att få till den största kasen. Borgen, Barnängen och de andra delarna av byn var konkurrenter. Vann gjorde oftast de som hade en farsa som kunde köra dit ett eller flera lass skräp med lastbil från sin fabrik. Vi höll noga koll på de andra kasarna, cyklade runt och spionerade.

Den sista veckan före sista april brukade det vara full aktivitet. Det fanns många barn i området, Edsbyhem, Gådstjärn, och nu deltog varenda kotte. Jims Möbler, en möbelfabrik i närområdet, brukade låna ut en postkärra och med den kunde vi frakta det mesta som var mer eller mindre eldningsbart och som vi åkte runt och tiggde ihop hos folk. Kasen växte. Några år gick jag runt och samlade pengar till fyrverkeri också. Men et var nog bara sista åren. Minns att folk var ganska givmilda i alla fall.

Det fanns alltid en oro i luften fram mot dagen D. Eldningsförbuden hängde alltid där som ett ont moln över oss. Skulle vi få tända kassen eller inte? Jag tror vi fick göra det ändå varje år. Något år var brandkåren dit och vattenbegöt marken runt omkring men annars var det aldrig några problem med tändandet till slut vad jag minns. Jodå, jag skulle ha kommit ihåg ett år när kasen inte fick tändas. En sådan grym besvikelse det hade varit.

Belöningen på kvällen efter att man smält upp sin påse smällare och det gemensamma fyrverkeriet var några grillade korvar. En tradition som hänger med här i huset än idag.

Någonstans där under de där åren så växte man upp och förbi intresset för kasar och fyrverkerier. Samla till kasen blev inte så intressant. Det fanns så mycket annat spännande i världen. Jag tror hela kasprojektet avstannade där och då också. Blev till sådant “dom” gjorde förr. Om någon ens nu minns att det tändes en kase där vid ån mitt emot skolan då och där för länge sedan.

Sen hamnade man då i Uppsala. Sillfrukost, dricka, festligheter. En stor dag där i stan. “Valborg” blev det då också för mig. Ett klassförräderi kanske. Nåja, så farligt var det nog inte. Någon studentmössa inhandlades aldrig och hamnade därför inte heller på ett Hedmanskt huvud som ett försök att utmärka sig som en som är lite finare. Har aldrig riktigt trott på det där högfärdigheterna. Har och kommer alltid att vara den här o-coole gubben jag är och varit sedan födseln. Fast tillhörighet, viktigt såklart, man måste förstå också, inte bara avfärda. Till och med de högfärdiga är bara små barn där inne som vill höra till.

Jag blev Vegetarian 1978 och korvtraditionen fick stryka på foten under en hel del år därefter. Det som fanns att tillgå i vegetarisk korvväg var någon svindyr Tysk korv, typ Bullens, på burk som gick att köpa i en del Hälsokostbutiker. Utbudet på vegetarisk korv har blivit bättre med åren och när det fungerat så har det blivit grillad korv med bröd och Fanta under den sista april här i huset varje år. Så blir det såklart ikväll också. Självklart. Vi pratar fyrtioårig tradition nu. Viktiga grejer att hålla sig fast i. Helt i nivå med Julmat och midsommarstång.

Så mycket festligheter utöver det blir det inte numera. Det får räcka med en film och en lugn kväll. Elden finns där inom en numera. Man hoppas att den brinner på där och behåller sin intensitet. Ja och gör den det blir det Fanta och grillad korv med bröd den här dan också i fortsättningen. I alla fall så länge man får bestämma själv. Förhoppningsvis får man göra det resten av livet. Men om sådant vet man lite. Bäst så. Såklart.

När jag läser igenom det jag skrivit ovan så märker jag att jag låter som en gammal man. Man ser ju de där texterna ibland om hur det var förr. De flesta på samma låga nivå som den här vänsterhandsknappade. Jodå, på senare tid har jag sett nya linjer kring ögonen som inte har funnits där förut. Gammeln finns där och syns mer och mer för varje år. Vill komma fram. Vill ta över. Inuti är jag ändå fortfarande tjugotvå. En konstig paradox. Men de extra linjerna i ansiktet gillar jag. Äntligen lite karaktär och spänning där i mitt ansikte också. Något sådant har det aldrig funnits förut. Jag har varit avundsjuk på alla med spännande ansikten. En rejäl Arabisk näsa t.ex. Karaktär. Noterat i min egen bok att inte skriv så många återblickar, det blir så patetiskt alltsammans. Jag inser ju det såklart som jag alltid gjort det. Vår bästa tid är ändå nu. Det finns inga tvivel om den saken. Man får leva sitt liv utifrån det inte från det gamla. Ändå minns man. Får hålla igen.

B

B som i besiktning. Fem saker att åtgärda. Två enhandsjobb. En familjen-meckar-med-bilen, två verkstad varav den ena är den ständigt återkommande handbromsen. Tror att jag fått anmärkning på den under alls år utom ett då vi haft den här bilen. Möjligen kan också den också klassificeras som ett enhandsjobb. Rostlösare och lite handbromsmotion har fixat biffen några gånger tidigare.

Nöjd således. Förväntar mig alltid värre. Skulle definitivt hellre ta två operationer än en fattigmansbesiktning. För det är såklart så att kan man bara lämna in bilen på verkstaden och säga “fixa” så är det där ingen big deal det där. Men kan man inte det så… ja då är det det. Men den nya 14 månadersregeln hjälper massor här. En bilreparation under eldningssäsong är kris, off season kan vara ok. Förr var det inget bra att ha en tvåa som slutsiffra. Nu kan man justera det där om man segar lite. Få sommarmekartider.

Men köper mig en Vics blå som tröst. Det fungerar alltid. Glad nu.

Hemma igen bär sjukhuset ringer och vill ändra tid, förmiddag till eftermiddag, och det är väl inget problem med det. Det bli ändå alltid en heldag. Inget att hängs läpp för således.

Det här är Iain. https://www.nxp.com/video/:HOVERGAMES-DRONE-DEVELOPMENT Drones och VSCP. Han har inget med bilbesiktning att göra alls men dyker alltid upp där man minst anar det…

Första

Den första riktiga heldagen ute i trädgården. Det är så otroligt skönt att komma igång lite. Nåja, skall jag vara ärlig så inskränker sig mina aktiviteter sig till att tycka och ge order (ganska vänligt tror jag) men jag kan var med i en del sysslor i alla fall. Natten var ännu en natt sovandes med öppet fönster. Jag älskar det för man sover bättre än bra och vaknar till härligt fågelkvitter. Leve våren och den ljusa tiden säger jag.

Igår tittade vi in hos Anny på Återbrukshyttan. Alltid lika trevligt och härliga Anny vill man verkligen att det skall gå bra för. Hon har kört åtta år nu så det en bra ide är på väg mot att bli ett livsverk. Har du vägarna förbi gamla mejeriet i Bollnäs så skall du självklart titta in och köpa dig lite unikt glas.

Tydligen har vi en varg som vankar omkring i byn. Förklarar vårens stora “hundspår! på tomten. Nu är vi alltså två vargar här i samhället. Frågan är om Los är stort nog åt oss båda?

Annars ökar rapporterna om björn på gårdarna. I fjol uppskattade länsstyrelsen att det var arton unika exemplar som rörde sig i och utanför byn. Klart det påverkar livet men förvånansvärt få kissar på sig och ropar på statlig inblandning. Det tackar jag för.

Men nu lite Indisk mat. K håller väl på som bäst och jag borde väl i alla fall försöka delta lite i det hela. Att jag skall duka åtminstone är väl det minsta man kan begära.

Må snöflingorna vara med er kamrater!