Av jord

Jord mellan fingrarna. Man har längtat efter den känslan. Därför blir det nästan varje helg nu som fingrar lustfyllt får gräva sig ner i mulliga jordpåsar. Nåja, vänstern i mitt fall, men ändå. Det är nästan något erotiskt över det där. Små kvarglömda minnesfragment, gissar jag, trollas fram inom en från en tid när det var långt kvar till det vi nu kallar människa eller varför inte minnen från att vara en del av Gaia, allt levandes gemensamma moder/fader och jätteminne. Han/hon/det/gud om man så vill. Inte märkvärdigare än att vara allt som är och såklart som märkvärdigast just därför. Samma och lika som den där känslan av längtan till havet som bara finns där inom en och som vägrar att låta sig mättas på annat sätt än genom just ett möte med havet.

Ner med frön. Omplantering. Se liv vakna ur slummer och växa. Leva nära det som är närmare verkligheten än vad varje annan sekund i tillvaron är för någon som lever nära datorerna och den konstruerade känslolösa intelligensen. Gå ut en stund ur det som är konstruerat, framlyft och serverat, som nästan helt saknar en djupare mening. Leva på riktigt som generationer av bönder gjort före dig.

Man behöver bara se ett frö gro och sträcka sig upp mot ljuset för att förstå undret. Så mycket häftigare än nästa mobilversion som det är fast det bara upprepas, upprepas och upprepas om och om igen och gör det vart än vi tittar på i den levande värd vi har runt omkring oss. Hur kan man låta bli att häpna över detta?

Jo, så är helgen. Men soffa också såklart. Och javisst en hamburgare. Eller två om sanningen skall fram. Med pommes. Några filmer på det. Lite bok. Ganska mycket sömn. Men mest förundran över tillvarons mysterie. Den som behövs nu när det är söndagskväll och enhandslåtsasjobb skall utföras. Det som inte alls är på riktigt, men som också glädjer. Fast kanske bara mig. Så må det vara. För nog är det ändå ett slags liv man föder fram också när man tar en tanke från just det där imaginära och sen (låtsas)arbetar den fram till något verkligt. Man undrar var de där ideern kommer ifrån. varför de flödar fram. Varför just man själv får den stora äran att vara en av mottagarna av flödet. Glad att vara född till en som orkar lyssna efter dem. Precis som alla andra levande förstår man nät man försöker göra sig märkvärdig.

Trams såklart. Allt. Om man så vill. Men inte för mig. Jag häpnar över mysterierna. Kommer aldrig att sluta med det. Ett frö som blir en gurkplanta. Vafan!!! Liksom